Fyra årstider på en dag – EWS i Irland och Skottland

Hagelstormar, mörbultade kroppar och folkfest. Happys utsände Hanna Jonsson kämpar sig vidare genom den internationella Enduroserien. Denna gång rapporterar hon från deltävlingarna Irland och Skottland.

(Text: Hanna Jonsson)

Solen skiner, svetten rinner och benen skakar. Jag trampar förbi gula kokosluktande blommor. Det står åskådare längs vägen och barn springer framför mig på grusvägen som leder upp till toppen av Glenealys 400 meter höga kulle.

Förstår de inte att jag snart kommer kollapsa? ”Rider” skriker jag, eller snarare flämtar, och folkmassan skingrar sig och glada hejarop ekar efter mig. Allt jag kan fokusera på är klockan.

Enduro World Series har kommit till Europas två regnigaste öar. Men ryktet till trots bjuder Irland på värmande vårsol och en publik som hittills aldrig skådats på en EWS-tävling. Skottland i sin tur, bjuder på hagelstorm, kalla morgontimmar och en hel del otroligt fina tävlingsbanor.

Det solsköna Irland

Jag och Lina Skoglund släpar våra väskor genom Dublins flygplats – vi är spända på de två kommande veckorna. Och nervösa. Det kommer bli ett riktigt kraftprov att köra två EWS-tävlingar på raken. Jag som knappt brukar överleva ett.

Vi hämtar ut den lilla hyrbilen, stuvar in cykelväskor och ryggsäckar och ger oss iväg mot den lilla byn Wicklow på Irlands östkust. Böljande gröna kullar och gula blommor omringar oss så fort vi tagit oss ur öns huvudstad. Dessutom skiner solen. Den lilla staden Wicklow har vaknat till liv och överallt står teamtrucks, bilar med cykelställ och stigcyklar parkerade. En pittoresk by som ligger precis vid havet med små berg eller, kanske snarare, stora kullar runt omkring.

Hur irländarna ska klara av att bemästra en tävling av den här kalibern med endast 400 höjdmeter till förfogande är det nog många som frågar sig. Men med sju tävlingssträckor på en 50 kilometer lång bana blir det ändå över 1700 meter klättring, inte är långt ifrån Nya Zeelands tävlingsbana.

Enrico Guala, Chris Ball och Fred Glo – Enduro World Series grundare och eldsjälar!

Tävlingen har fått namnet “The social enduro” av tävlingsledningen men när de under tävlingsmötet påstår att transitiontiderna är generöst satta är det många frågande blickar som möts. Med runt 45 minuter till varje start är det fler än jag som ställer sig frågande till hur mycket “chit-chat” man kommer ha tid med.

De två träningsdagarna flyter i varje fall på i fin takt med mycket solsken och lite regn. Banorna är relativt långa och består till största delen av fin, snabb singletrack men har också ovanligt många trampsektioner. Det kommer bli en tuff tävling.

Giant Trance och Santa Cruz Bronson är redo för tävling!

Tävlingsstart

Som ny i den internationella Enduro-världen rullar Lina ut några minuter innan mig. Jag vet att hon är nervös – och jag likaså – sju tuffa, långa och fysiska tävlingssträckor väntar. Trots att det bara skiljer fem åkare mellan oss har jag känslan av att vi inte kommer se mycket av varandra under dagens lopp.

Det blir min tur att rulla iväg och jag börjar dagens första klättring på den enda grusvägen till toppen. Första banan leder rätt uppför en backe men övergår snabbt i en stig som i stort sett leder rätt ner för berget. Jag håller bra fart utförs och behåller flowet uppför en hal brant. Sedan tar jag mig på något sätt igenom en hel drös med hala off-camber kurvor innan jag flämtande kör över mållinjen.

Banan som inte tycktes så imponerande under träningen kändes riktigt rolig! Men det finns ingen tid för att ventilera cykellyckan utan jag byter snabbt hjälm och tar mig upp mot nästa start. Redan nu känns det ont om tid och jag når toppen alldeles rödflammig av ansträngning.

Lina ska strax lämna startfållan framför mig och jag möter hennes blick – den är lika trött som min. Andra banan är den vi tycker minst om. Den börjar med ett bökigt stenparti för att sedan slingra sig nedför en ovanligt platt stig där sekunder kommer vinnas genom att inte förlora momentum.

Lina i gult blomsterhav på dagens första tävlingsbana. Foto: Duncan Philpott

Efter första banans succé dalar hoppet under bana två. Två gånger ramlar jag av cykeln och en gång måste jag stanna och dra ut en stor kvist ur bakväxeln. Tjejen bakom mig börjar komma ikapp och allt fokus läggs på att trampa ifrån henne. Jag lyckas och finner lite tröst i det.

På nästa bana väntar en av de mest uppmärksammade partierna på hela tävlingen – starten på bana tre består av en mäktig stenkista. Jag har i hemlighet varit riktigt nervös inför denna, eftersom konsekvenserna kan bli stora om man klantar sig. Men efter ännu en brutal klättring – grusvägen verkar bli brantare och längre för varje gång – är all nervositet som bortblåst. Jag är så less på att trampa att jag bara vill slänga mig ut för branten.

Banorna kantas av irländska åskådare som har tagit sig upp till de mest oåtkomliga platser och hela stenkistan är full av överexalterade cykelentusiaster. Jag klarar stenkistan galant och åskådarna tjuter förtjust.

Bökig, stökig och brant stenkista på bana tre. Foto: Duncan Philpott

Jag fortsätter nerför en slingrande stig som mot slutet går betydligt mer uppför än vad jag kommer ihåg. Väl i mål tränger jag undan svordomarna och tänker framåt – nu börjar de riktigt roliga banorna. Bana fyra och fem är tighta, flowiga singletrackstigar inne i skogen medan bana sex är en fartfylld downhillbana.

Det är några timmar sedan vi lämnade startrampen och det börjar bli svårt att komma ihåg alla banor. Jag försöker memorera bana sex medan jag åter igen trampar uppför samma grusväg, men allt jag kan tänka på är hur vägen verkar ha blivit ännu brantare och ännu längre än sist. Musklerna i benen börjar rycka och vill inte riktigt cykla i det tempo som behövs.

Inte en enda gång har jag hunnit sätta mig ner för att hinna andas. Jag har kommit upp i tid för att byta hjälm och snabbt få i mig lite mat och vatten. Det sociala endurot har blivit en kamp mot klockan. Jag sliter för varje tramptag och undrar jag hur jag ska kunna klättra uppför den här grusvägen ännu en gång.

När krafterna börjar sina

Krafterna börjar sina när jag kör utför dagens sjätte bana – downhillbanan. Jag trampar fel och råkar ramla över en sten, nedför en brant och landa i ett blommande fält med cykeln ovanpå mig. I en kort sekund undrar jag om jag bara kan få ligga kvar, men i nästa stund har jag kravlat mig tillbaka upp på spåret och fortsätter låta cykeln styra mig ner mot mål. Armar och ben krampar och jag koncentrerar mig på att hålla emot banans alla kompressionshål. Har inte de blivit flera sen jag tränade banan igår?

Klättringen upp till femte banan var den enda som skilde sig något från de andra sex klättringarna. Uppfriskande med nya vyer kan man lugnt säga!

På väg upp till bana sju orkar jag inte längre tänka utan koncentrerar mig på den oändliga grusvägen framför mig. Hannah Barnes trampar oförskämt pigg förbi mig och säger “Just one more to go Hanna!” och jag flåsar något obegripligt till svar.

Plötsligt slår det mig att jag ska göra allt detta igen nästa vecka! Tanken känns omöjlig och jag tränger snabbt undan den. När jag äntligen når toppen ser jag mig omkring – startlinjen ser ut som ett slagfält med trötta, rödflammiga och utmattade ansikten som försöker koncentrera sig på dagens sista utmaning.

Bana sju är en dimma av rötter, stenar och branter och känslan av att korsa mållinjen är obeskrivlig. Jag tar en minut och minns smärtan att ta sig uppför de två sista klättringarna. Minns skräcken att missa starttiden och känner kroppen ge efter för fullkomlig utmattning. Jag tittar på Lina – vi klarade det!

Lina avslutar sin första EWS-tävling. Resten av oss är glada att vi överlevt.

Greg Callaghan tar en imponerande vinst på hemmaplan. Supertrevlig kille som äntligen får visa vad han går för. Grattis! Foto: Matt Wragg, enduroworldseries.com

Skottlands gröna dalar och mörka skyar

En ny vecka nalkas när vi släpar våra utmattade kroppar genom ännu en flygplats. Jag kan inte sluta äta mat och stannar frenetiskt vid diverse caféer. Till och med Lina har bytt ut sin konstanta chokladabstinens mot matabstinens. Depåerna behöver fyllas på inför ännu en vecka av endurotävlingar.

Tweed Valley – med Peebles, Glentress och Innerleithen i sin kärna – är för andra året i rad värd för de allt mer prestigefyllda EWS-tävlingarna. Jag minns förra året med skräckblandad förtjusning. Det var långa, tuffa dagar med branta utmanade stigar och jag undrar var som väntar oss i år.

Tweed Valley med cyklister från alla världens hörn samt en bunt superentusiastiska lokalbor!

Tweed Valley är vanligtvis fullt av cyklister och en vecka som denna fullkomligt kryllar det av folk på två hjul. Alla invånare är engagerade och det märks tydligt att cykling är en del av vardagen. Jag, Lina, bröderna Wallner samt äldsta Kangas-bordern bor strax utanför Peebles i ett pittoreskt litet Bunk House. Här finns allt du behöver – cykeltvätt, tvättmaskin och ett fullt utrustat kök. En frisk fläkt från vårt trånga 14-bäddsboende på Irland.

Trångt och mysigt… eller mest trångt? Inget jämfört med 14-bäddsboende på Irland.

Fyra årstider – en dag

Solen skiner över Innerleithen när första träningsdagen drar igång men lagom till den tredje sträckan öppnar sig himlen. De resterande dagarna får vi “solskenscyklister” lära oss hur tuffa skottar är. Regn, hagel och starka vindar blir vardag. Lina som har tillbringat de senaste fem dagarna med att halvt hosta sönder sina lungor har fått stränga order om att stanna i sängen. Jag letar snabbt upp nya träningspartners, två skottskor, som skrattar åt mig när jag mitt under en hagelstorm utbrister “Vad händer, himlen är ju blå?!”

På fredagskvällen känns kroppen mörbultad. Irland har satt sina spår hos både amatörer och proffs – alla verkar helt slut. Helgens räddning blir ovanligt generöst satta transfertider. Vi har gott om tid att ta oss upp till starterna. Det känns ovanligt och i början cyklar vi alla alldeles för snabbt. Men vi lär oss slappna av och har riktigt trevligt när vi cyklar mellan de olika banorna. Det blir Skottland som istället för Irland får gå under namnet “The social enduro”.

Vädret var minst sagt opålitligt och stora delar av träningsdagarna bjöd på mörka moln och regnskurar. Men vi var glada ändå!

Överleva första tävlingsdagen

Första dagens tävlingssträckor körs i Innerleithen och är långa, branta och otroligt fina naturstigar. Eftersom regnet äntligen upphört så torkar sträckorna ut allt eftersom dagen går. Sträckorna är utmanade utför och trots de långa transfertiderna börjar det bli mer och mer av en kamp att ta sig i mål.

Mina ben och framförallt armar verkar ha gett upp och jag kämpar för att inte låta mjölksyran i mina underarmar ta över. Dagens andra, tredje och fjärde bana var helt otroligt roliga under träningen men är idag rena mardrömmen. Jag är så slut i mina underarmar att jag inte vet när jag bromsar eller om händerna överhuvudtaget håller kvar i styret.

I ren desperation saktar jag ner till snigelfart och blir omkörd av tjejen bakom. Sista banan för dagen – sträcka fyra – är som en sex minuter lång pumptrack och efter halva sträckan har jag verkligen ingen aning om hur jag ska lyckas ta mig nedför resterande del.

Väl i mål drar jag en lättnadens suck men skäms samtidigt över hur otroligt dåligt jag har cyklat under dagen. Helst av allt skulle jag vilja gå och gömma mig istället för att titta på resultatlistan.

Vi tjejer kom upp med gott om tid till varje start och vi tackade vädergudarna att vi slapp stå och frysa i dåligt väder. Lördagen levererade solsken och trötta kroppar.

Lördagskvällen bjuder på en mental kamp när jag försöker smälta min sämsta tävlingsdag på flera år. Hur laddar man om? Hur ställer man sig på startrampen nästa morgon? Tittar folk på en och tänker “där är hon som cyklade så dåligt”? Lina blir inte bara min underarmsmassös utan också min mentala coach. Hon gör ett bra jobb – för visst står jag redo för kamp vid start nästa morgon.

Fyra grader varmt och stormbyar på ingång när vi lämnade starten på söndagsmorgonen.

Stormbyar och lerbanor

Vindar upp emot 95 km/h hotar att storma in under söndagseftermiddagen och tävlingsledningen har beslutat att korta ner tävlingen – femte sträckan samt en förlängd version av sista sträckan blir dagens tävlingsbanor. Mina underarmar är tacksamma.

Nattens och morgonens ihållande regn har gjort femte sträckan såphal. Branta switchbacks har förvandlats till ett lerbad utan dess like. “Stanna i fåran och se till att hjulen fortsätter rulla” hör vi från folk som tävlat den innan oss. Tydligen är det så lerigt att många får problem med att hjulen slutar snurra, men på något vis håller jag mig på benen och mina hjul rullandes hela vägen in i mål.

Joe Barnes är van vid leriga förhållanden och höll hjulen rullande. Foto: Matt Wragg, enduroworldseries.com

Nu återstår bara en bana och jag börjar se ljuset i tunneln. Vinden har ökat i styrka och jag inser att raksträckorna på den sista banan kommer bli tuffa.

Banan är lång och innehåller både snabba partier ute på slätten, flowiga kurvor inne i skogen, en brutalt brant klättring samt ett tekniskt skogsparti i slutet. Jag kör inte snyggt, graciöst eller speciellt fort men jag kör i mål. Jag klarar det. Jag tar mig över mållinjen.

De Skotska fansen var inte långt efter de Irländska – dessa sköna damer stod och hejade in folk på sista banan.

Efter att ha klättrat dryga 9000 höjdmeter på två veckor, cyklat nästan 300 kilometer och tävlat totalt 13 enduro-banor klunkar jag välförtjänt i mig ölen vi får vid mållinjen. Vilken resa. När jag cyklade upp mot sista tävlingssträckan på Irland trodde jag aldrig att jag skulle klara av ännu en tävling så tätt inpå.

Så även om jag inte gjorde så bra ifrån mig i Skottland känns det som en seger att bara kunna ta sig i mål. Dessutom har mitt sedan åtta månader onda knä inte gjort ont en enda gång. När jag tömt ölflaskan skänker jag en varm tanke till Ragge som med en bikefit hjälpt mig sitta rätt på cykeln. Sedan vänder jag mig mot ölståndet och frågar om man inte möjligtvis kan få en till.

Kommentera och diskutera på forumet