På relativt kort tid har slaglängden ökat dramatiskt. Först två, sen tre och sen ofantliga fyra tums slag. Och helt plötsligt har cyklarna som är gjorda för att klara av lite av varje sex tums slag. Behövs det egentligen?
Kör man mestadels i platta Sverige på knotiga skogsstigar sammanbundna med lite traktorstigar behövs inte sex tums slag. Det är om man ska köra nerför stora berg. Visst är det så det brukar låta? För inte alltför många år sen var sex tum något som man kunde ha i downhill men som inte gick att använda på vanliga skogsturer. Jag har nog inte ändrat mig helt. Jag tycker fortfarande inte att sex tum behövs. Men… om det inte är i vägen, varför ska man då avstå?
Min bekantskap med Giant Reign har fört mig in på det här spåret. Jag och Reign har rullat på mina vanliga stigar. Transporter till skogen, de snabba stigarna, de knixiga stigarna, uppförsbackarna och nerförsbackarna. När provkörningen planerades hoppades jag på en normal Stockholmsvinter som skulle ta slut någon gång i mitten av mars. Det skulle innebära gott om tid att prova cykeln i normala förhållanden som jag känner igen sen tidigare. Tyvärr blev det en envis vinter som höll sig kvar en bit in i april. Några provturer i snö blev det men de var rätt missvisande, så när stigarna till slut blev någorlunda snöfria blev det några hektiska dagar innan jag var tvungen att lämna tillbaka cykeln.
Giant Reign är ny för i år och ersätter den tidigare VT-modellen. Kategorin är all mountain, och konkurrenterna heter bland annat Specialized Enduro, Kona Dawg och Cannondale Prophet. Enduro och Prophet fick sex tum förra året och det var bara en tidsfråga innan Giant skulle följa efter. All mountain är en kompromiss. Tillräckligt kraftig för att åka utför men tillräckligt lätt för att åka uppför. Du kommer inte att vinna vare sig XC- eller DH-tävlingar med någon av de här cyklarna, men vill du fuska med lite av varje så kan du antagligen ha ganska kul.
Den cykel jag provat heter Reign 2 och är mellanmodellen i Reign-programmet. Testcykeln är i storlek medium, vilket hos Giant betyder 18 tum sadelrörslängd. Topprörslängden anges till 584 mm. Det här med storlekar varierar ganska mycket mellan olika tillverkare, och det är inte helt lätt att jämföra tillverkare emellan eftersom man mäter på så olika sätt. Normalt trivs jag på medium-cyklar men den här kändes lång. För att göra cykeln rättvisa valde jag att byta till en 15 millimeter kortare styrstam. Ramens utformning gör att den är rätt låg, vilket är skönt när det blir tekniskt och man börjar oroa sig för vad som kan hända om kroppens mellanregister får för sig att sikta in sig på toppröret. När vi vägde cykeln utan pedaler stannade vågen på 14,4 kilo. Om vikten är hög eller låg beror förstås på vad man jämför med och vad man ska använda cykeln till, men jämfört med andra AM-hojar tycker jag att det är ganska bra.
Uppförande
På vanlig snirklig stig känns Reign smidig, trots att storleken är i största laget. Ju fortare det går desto roligare har man.Stenar och rötter är inget som märks så mycket, trots att jag inte riktigt klurat ut hur man får en optimal dämparinställning. Framgaffeln kan sänkas steglöst från 145 till 115 millimeter slag. Jag ställde slaget på det kortaste för att se om det gjorde cykeln kvickare i styrningen när det var tajta svängar men jag märkte ingen skillnad.
Uppför får cykeln godkänt. Står man upp så gungar det, i alla fall med den dämparinställning jag gjort. Det märks tydligt när underlaget är jämnt, men när det var rotigt och bökigt så tyckte jag inte att jag märkte det lika tydligt. Det var lätt att hitta en lagom balanspunkt där man både hittade grepp för bakhjulet och behöll styrförmågan.
Jag har kört för lite nerför. Alldeles för lite. Jag tror nämligen att det är då som cykelns riktiga kvaliteter visar sig. De flesta backar jag har till förfogande var snötäckta så det blev korta repor utan några vidare luftfärder. Det lilla jag fick kändes lovande. Det känns kontrollerat utför och bakhjulet har bra grepp. Fjädringsvägen bak känns väl tilltagen trots att jag hade rejält med sag och kunde glida fram mjukt på stigarna.
Även om en cykel känns smidig i skogen så brukar den kunna avslöja sig när man kommer ut på asfalten. Ska man ha en cykel till allting spelar även transportsträckorna in. Jag tycker Reign funkar fint även när man har bråttom hem för att det var för kul i skogen för att man ska prioritera att komma hem i tid till middagen. Står man upp och trycker på så märks det att det är mycket slag, och mycket av kraften går bort. Men så länge man sitter stadigt i sadeln stör inte dämparrörelserna. Det här är en cykel jag skulle kunna cykla på länge även när det går fort. Vill man åka långlopp för skojs skull så kommer man fixa det på den här cykeln, så länge man inte förväntar sig någon pallplats.
Ram och dämpare
Reign har fått mycket uppmärksamhet för Maestro-länkaget. Ramen är uppbyggd som två separata trianglar, en huvudtriangel och en baktriangel, med länkar mellan dem. Giant är inte först, en liknande lösning hittar man på VPP-systemet från Santa Cruz. Som vanligt när det gäller länkaget på heldämpade ramar är det här en ny lösning som ska göra oss alla lyckliga… nåja. Precis som vanligt är det svårt att bena ut vad som är marknadsföring och vad som faktiskt fungerar.
Giant själva presenterar Maestro-länkaget
Vissa detaljer drar till sig ens uppmärksamhet. Dämparens placering är ett sånt exempel. Många blir nervösa bara av att se dess placering och undrar hur man kan placera den så oskyddat. Det återstår väl att se när kraschrapporterna trillar in, men jag tror inte att den sitter så utsatt som man först skulle kunna tro. Den invändning jag har mot placeringen i ramen är att man blir låst när det gäller val av bakdämpare. Det är inget stort utrymme i ramen som dämparen sticks ner i, och det är millimeterpassning runt dämparen. Det här innebär att man är fast vid en luftdämpare. Jag tog midjemåttet på en Manitou Swinger Coil och kunde konstatera att den inte passar i hålet för dämparen. Det gäller antagligen även för andra coildämpare. Det verkar inte heller finnas plats för piggy-back, vilket säkert är en förklaring till att det är samma Swinger 3-way på alla Reign-varianter då den dyrare 4-way inte får rum. Det här är kanske inget större problem eftersom Manitou Swinger Air 3-way verkar funka bra, men det kan vara värt att tänka på innan man slår till. I Nordamerika och Storbritannien säljs Reign med Fox Float RP3 så även den passar om man vill byta.
Små marginaler runt dämparen
En sak jag tycker är lite irriterande är placeringen av SPV-ventilen. Den sitter framför vevpartiet riktad bakåt, och det går bara att komma åt den om man har en dämparpump med tillräckligt lång böjlig slang. Min pump räckte precis. En alternativ position vore att rikta den framåt, men då skulle den hamna i ett mer oskyddat läge.Har man en cykel som ska kunna klara allt så ska den erbjuda både hög och låg sittposition. Sadelstolpen ska gå att trycka ner riktigt långt utan att man ska behöva byta sadelstolpe. Det här funkar fint på Reign som har ett långt sadelrör. Jag hade velat ha möjlighet att få ner sadeln ännu lite mer.
Diametern på sadelstolpen är 30,9 millimeter. Det är en halv-udda storlek som Giant och Specialized använder sig av. Det är inga problem att få tag på en annan stolpe om man skulle vilja, men man är hänvisad till dyrare märken än Kalloy. En annan detalj är att det finns plats för flaskställ med medelstor flaska i. Det är bra om man vill slippa vattenblåsa på ryggen eller vill komplettera med sportdryck. Om man gärna vill finns det plats för två flaskställ men det andra sitter under diagonalröret, mitt för lersprutet från framhjulet.
Ramen är gjord för semi-integrerade styrlager. Ett semi-integrerat styrlager sitter nersänkt i styrröret och påminner om ett integrerat, men lagerskålarna är utbytbara som på konventionella styrlager. Jag erkänner att jag är konservativ, jag gillar inte semi-integrerade lager. Den dagen som styrlagret behöver bytas ut vill jag kunna välja fritt och då föredrar jag konventionella lager, där skålarna sitter instuckna i styrröret. Lagret kommer i alla fall från FSA och verkar vara ett cartridgelager.
Framgaffeln är en Manitou Nixon Elite. Det är en coil-gaffel utan antigungteknik. Nixon finns både för konventionell QR-axel och 20 mm axel men här är det vanlig axel som gäller. Slaglängden är steglöst varierbar från 115 till 145 millimeter. Det är inte fel att sänka gaffeln lite när man kommer ut på de platta partierna, jag tycker att både fram- och bakdämpning blev lite lugnare då. Sänkningen med 30 mm är inget som saboterar geometrin och just därför blir det användbart med den här justeringsmöjligheten. Det jag inte gillade var fipplandet nere vid gaffelbenet. 3 centimeter är inte mycket och jag kan inte se någon poäng i att ha det steglöst varierbart. Två lägen, hög och låg, hade funkat utmärkt och då hade man sluppit en massa rattande när det ändå bara är extremlägena man använder. Övriga inställningsmöjligheter är kompressionsdämpning och returdämpning. Jag borde antagligen haft mjukare fjädrar i gaffeln för att kunna gilla den. Visst funkar den, men jag saknade det där förlåtande mjuka som jag förväntar mig av en gaffel. En bidragande orsak tror jag är att det saknas möjlighet till inställning av sag. Visserligen justerar man kompressionsdämpningen vilket kanske borde ge samma resultat, men mina tidigare erfarenheter av Manitou var att det gav större utslag att experimentera med sag än med kompressionen.
Hjul
Reign 2 rullar på Alex DP20-fälgar och DT Hügi Cerit-nav. När vi fick cykeln så var den inte helt ny utan hade fått utstå en ganska tuff vecka i händerna på en cykeltidning. En kontroll med ekertensiometern visade att trots hårdkörningen var hjulen raka och ekerspänningen bra. Däremot var framnavet som inte som det skulle, något var galet i lagret. Om det beror på otur eller dålig kvalitet kan jag inte uttala mig om, men det kanske kan vara idé att läsa på lite om naven om man är intresserad av Reign 2. Hjulen känns stabila och frihjulet tickar mysigt, men mer än så kan jag inte säga om dem.
Växlar
Växlarna är en lagomnivå bestående av XT bakväxel och LX framväxel och växelreglage. Personligen tycker jag att det är helt rätt prioritering. Grejerna funkar bra, så bra att jag inte ser någon anledning att ha något dyrare. Giant har valt rapidrise-växel, alltså en bakväxel där normalläget är att kedjan ligger på det största drevet och man växlar till mindre drev genom att spänna vajern. Det här brukar många kalla att växla åt fel håll, eftersom de flesta växlar har normalläget på det minsta drevet. Rapidrise eller inte är en smaksak, båda varianterna har sina fördelar. Gillar man inte rapidrise kan man se till att köra sönder växeln lite snabbare så att man får anledning att köpa en ny. De vanliga varianterna passar rakt av om man hellre vill ha det.
Bromsar
Hayes HFX-9 är de bromsar som fått äran att sätta stopp för ekipaget. Det är hydrauliska skivbromsar med 160 millimeters skivor. De skriker friskt när det är blött men de funkar, och det är en broms med ganska bra rykte. Många cyklar i den här kategorin har fått större skivor fram, ofta 203 mm. Om det behövs eller inte diskuteras flitigt av många. Det är inte självklart att stora skivor är att föredra. För de flesta cykelturer inom rikets gränser är det antagligen perfekt med de skivor som sitter på. Bakre bromsslangens dragning var irriterande. Slangen till bakbromsen gjorde en böj utåt när man satte sig på cykeln så att den hela tiden låg mot benet när man cyklade. Även om man rättade till den så dröjde det inte så många meter innan den började klia på benen igen. Det här gör naturligtvis inte cykeln oduglig, men det är trist när den är så genomtänkt i övrigt.
Övrigt
Övriga prylar på hojen stavas i hög grad Raceface Evolve XC. Det är snyggt, känns lite exklusivt och är inte något man behöver skämmas för.
Vevarna ser biffiga ut. Vevlagret kallas på Raceface-språk X-type, vilket på Shimano-språk heter Hollowtech 2 och på FSA-språk MegaExo. På svenska heter det grov axel och stora lager som ligger utanför vevlagerhylsan. Jämför man Evolve-vevarnas vikt med konkurrenterna så hamnar den på samma nivå som Shimanos LX-vevar. Jag antar att om man ska kunna utlova en tur över hela berget så måsta man speca cykeln med 44-klinga. Trots att vevlagerhöjden känns helt okej hade jag inte saknat den om den inte fanns där. För mig känns det inte riktigt rätt på den här cykeln, så om jag hade ägt den hade storklingan åkt av och ersatts med en bashring.
Styrstammen är 105 millimeter lång, vilket jag tyckte var lite underligt på den här typen av cykel. Jag hade förväntat mig det på en xc-racer men på en sån här cykel hade jag räknat med något närmare 90 millimeter. Topcap och gaffelrörsspacers i carbon är säkert inte dyrt, men jag erkänner, jag går på sånt. Jag tycker det ser så där onödigt lyxigt ut och blir lite varm i bröstet av att se dem. Sadeln är en WTB Rocket V. Sadel är en smaksak och något jag räknar med att byta när man köper cykel. För egen del var det en lyckträff att det är samma sadel som jag kör med normalt. Jag gillar den skarpt och tycker den passar bra på den här typen av cykel.
Pris
Det här kalaset går löst på 24 000 kronor. Är det dyrt eller billigt? Det är grymt mycket pengar, men så är det också en kategori där allt kostar. Bra dämpare, avancerade ramar, skivbromsar och en utrustningskompott som inte gör cykeln alltför tung gör att tusenlapparna rullar i väg. Om man kastar ett getöga på konkurrenterna ligger Giant faktiskt inte så tokigt i pris. Så jag tror faktiskt att jag törs säga att det är mycket pengar, men det är inte dyrt.
Reign 1 har en Nixon Platinum, som är lite lättare och har SPV-teknik. Hjulen är Mavic Crossmax XL, bromsarna är HFX-9 carbon och växlar och reglage är XT rakt igenom. Prislappen springer då iväg till 33 000 kronor. Vill man komma lite billigare undan så finns Reign 3 för 19 000. Då får man stå ut med en Manitou Splice där fram och över hela linjen billigare prylar.
När jag jämför specen på Reign 1 och 2 kan jag tycka att prisskillnaden är omotiverat stor. Hjulen och framgaffeln är helt klart bättre på 1:an, men prisskillnaden är lika stor som en hyfsad instegs-hardtail. Prisskillnaden mellan 2:an och 3:an är lägre, men skillnaden i specen desto större. Jämför man de två billigare alternativen så tycker jag att 2:an känns som den mest prisvärda av de två. Vill man inte låta någon annan välja vilka komponenter man ska ha kostar en lös ram runt 11 000. Det kanske kan vara ett intressant alternativ om man sneglar på något annat än Manitou-gaffel och suktar efter 20 mm-nav.
Summering
Tillbaka till den inledande frågan: behövs sex tum? Jag har bestämt mig för att frågan är fel ställd. Frågan ska i stället vara: är det fel med sex tum? Då är svaret nej. När man kan få så mycket fjädringsväg i ett paket som ändå är så här pass smidigt och inte väger mer än 14,5 kilo så tycker jag att det funkar. Är man ute efter att köra tekniska stigar i lugnt tempo och någon gång ibland tänker lapa snabba grusvägar och kasta sig nerför berg så är Reign en lovande kompromiss. De sex tummen funkar minst lika bra som fyra tum gjorde för några år sedan. Jag törs inte säga att det här är en bra cykel som jag tycker att AM-spekulanten ska köpa, för jag hade velat köra mer på den för att kunna avgöra det. Det jag kan säga är att det är en stark kandidat. Åkegenskaperna är lovande, detaljarbete och specifikation känns genomtänkt och priset är överkomligt, sett till vad man får.
Tyvärr blev provrullningen kortare än jag velat. Snön låg kvar lite längre än jag hade hoppats på, och testet avbröts dessutom tidigare än beräknat. Reign var tvungen att åka hem till importören för översyn inför Cykelprovardagar Roadshow som turnerar genom Sverige med start i Malmö den 27 april. Den här cykeln kommer finnas med då, så är man intresserad tycker jag att man ska passa på och känna lite på cykeln själv. Förhoppningsvis kommer vi att kunna genomföra en andra provomgång efter turnéns avslutning.
Fullständig specifikation
Jaguarverken
Kommentera och diskutera den här artikeln
