Göteborgsenduron och en blåbärsåkares bekännelser

Happyrides cyklande reporter tog sig an enduropremiären i Göteborg med stort pepp, hjärtat i halsgropen och en udda däckkombo. Det här är hans bekännelse.

En udda däckkombination

I skuggan av Oliwer Kangas, Else Brattland och andra endurofantomer fördes i helgen en minst lika intensiv kamp. När motionsklasserna i Swe Cup Enduro rullar genom Lackarebäcks bokskogar över samma såpade klipphällar och lergropar utan botten som Sverige-eliten är fokuset inte prispall och guldglans. Istället är det snacket, stämningen och ambitionen att hinna med en extra stor kanelbulle mellan två specialsträckor som är i fokus.

– Det var en väldigt annorlunda däckkkombination. Kanske den märkligaste jag har sett.

Det är tredje personen på två transportsträckor som närstuderat gummit som tar mig framåt denna söndagsförmiddag. Vi tittar på mina Maxxis Ikon och DHF. Det är populära, habila däck. Visst, väl använda efter många, långa, härliga turer genom Hellasskogarna. Äntligen har de fått komma västerut. Till Lackarebäck, Göteborg. För att göra tävlingsdebut i enduro i Swe Cup. Samma håriga banor som Sveriges vassaste åkare kör. Jag, Ikon och DHF har susat nedför de inledande klassiska sträckorna Elins enduro och Dirty Bengtsson.

Lackarebäck bjöd på varierat före under premiären.

Pro Stage.

En trygg start

Och det känns som att jag fått en riktigt bra start. Lördagens träning i samma leder har gjort att jag gjort hyfsat kloka linjeval och Elins våta klippor ackompanjerade av Bengtssons mjuka kurvor har gjort att den där sköna tävlingskicken satt in. Lätt flåsande har jag efter korsad målgång lyckats trycka ned pulsen och försöka räkna om mina efterföljande kamrater tagit in eller minskat till mig. Känslan i kroppen är att jag faktiskt borde ha en ganska god ledning. Kanske är mitt däckval en av nycklarna till dagens fina start, myser jag för mig själv.

Mina nyvunna endurovänner tittar ned på däcken igen.

– Att du satt Ikon fram och DHF bak liksom, fortsätter min medtävlare. När det regnat så här, det är udda.

– Japp. Tänk nästa tävling när jag switchat dem, då kommer jag säkert ta tio placeringar i totalen, svarar jag.

Jag klickar i och tar några spänstiga tramptag uppåt längs med transporten som om en kvarts uppförstrampande ska ställa oss inför Noisy Margit.

– Men bra pulver du har i benen i alla fall, hör jag uppmuntrande bakom mig.

Publiken njöt i solen på Pro Stage.

En spännande debut

Nu jävlar tänker jag. Nu blir det åka av. För bra ben har jag. Min cykelsäsong tar aldrig paus. Oavsett årstid eller underlag så har jag alltid cyklat. Vilket i alla fall gett mig fysiken för en heldag enduro och 15 kilometers trampande upp och ned i södra Göteborgs fantastiska bokskogar. Sedan att jag egentligen är noll prylintresserad, vilket avslöjat mig direkt här när det är skarpt läge, tänker jag är sekundärt. Eller jag hoppas. Jag är av den skolan att ett vinnande koncept inte ska ändras på och jag har haft supergrepp i hemmaskogarna.

Samtidigt är det här verkligen min absoluta tävlingsdebut i enduro. Det är första gången jag cyklar så här brant, så här snabbt och så här intensivt. Långloppscupens Mörksuggejakt, Lida Loop och Faluns Lugnet har jag full koll på sedan nästan 15 år. De tävlingarna har gett mig tempot, lungorna, intensiteten och tävlingskänslan.

Men enduro är egentligen något väsenskilt. Här behövs ännu mer teknisk kompetens, avvägning av linjeval och det jag inte riktigt hann under lördagen. Nöta specialsträckorna, studera kurvor, memorera i vilken ordning utmaningarna kommer och till. Eller som dansken jag mötte just i Elin härom dagen; spela in sig själv, när han likt FBI-agenten Dale Cooper noggrant beskrev en extra trixig del av specialsträcka ett.

Flyt i vårskogen.

Håkan Hellström och den infödde guiden

Mitt taktikval för min debut blev att cykla hälften av banorna och spara benen till tävlingen. Min nyvunna vän, Christoffer Fors, bördig från Göteborg men sedan fem år Stockholmsbo, har gjort tvärtom. När Lackarebäcks kullar under lördagens träning badade i ett guldgult skimmer värdig vilken Håkan Hellström-strof som helst, var han en av många som inte kunde få nog. Vissa sträckor har han kört tre gånger, berättar han. Det visar sig dock redan nu i Christoffers ben. På vägen upp skojar vi om att jag är betydligt äldre än Christoffer och om hur ett utbyggt konsekvenstänk nu står mot ungdomlig entusiasm.

Samtidigt har min infödde guide grym koll på varje sträcka vi kommer till. På sin himmelsblå Propain Hugene rabblar han under den kommande timmen alla tänkbara utmaningar som Noisy Margit, Larssons berg och Rallygropen har att komma med. Men sammantaget har vi egentligen bara en skön stund på varsin sadel. I våra klättringar genom uppför Lackarebäcks vitsippsklädda kullar pratar vi minst lika mycket om mountainbike i allmänhet.

Precis när jag ska berätta om Finale Ligures bästa leder och pizzahak är det dags att tuta nedför Noisy Margit. Efter en härlig mix av slippriga hällar, någon liten rock garden och avslutande hopp och lek och slingriga svängar börjar kroppen verkligen fyllas av de lika härliga som tillåtna substanserna adrenalin och oxytocin.

Det vimlade av snälla och peppade funktionärer från Göteborgs Stigcyklister.

Blind racing

Det är bara en sak. Härifrån till mål, under de fyra kvarvarande specialsträckorna, kör jag blint. Då är det fint med en insatt guide.

Efter tiominuters mysig singletrack-klättring längs med sjön Norra Långevattnet, är det dags för fart och fläkt igen. Larssons berg är kort och intensiv med några sköna dropp, inga konstigheter. Sedan är det dags för en av höjdpunkterna menar min guide.

– Rallygropen kommer du gilla. Det är bara att rulla rakt på och njuta. Inga konstigheter, peppar Christoffer.

Så då gör jag det. Det blir en fantastisk tur. Men här börjar det märkas hur arrangören lagt upp loppet. Mjuk, snäll start, sedan allt vildare. Traverspartierna börjar luta mer, rötterna blir allt stökigare och avslutningen. Rallygropen. Den flyger jag bra nedför och uppför igenom. Hade kanske inte gjort något om jag kört den någon gång extra igår, hinner jag tänka när G-krafterna trycker mig först utför och sedan uppför den tio meter djupa dalen. Christoffer är ganska snabbt ikapp mig. Fortfarande känns det ändå som jag har en liten intern ledning.

Endurobränsle.

Håriga blåbär med Astrid Lindgren

Nu börjar hårigheterna. Det märker blåbäret som just nu högaktar fullfacehjälmen han tidigare baktalat. Sträcka sex, Matilda, inleds med vågade tekniska partier över lätt såphala klippkanter och ett brädbygge ned i nästa stenkista avslutas med lika vindlande som fräsflowiga serpentiner som skär genom Astrid Lindgren-vackra vitsippsbackar. Solen börjar bryta igenom molnen och småfåglar skriker för full hals som en ettrig publik där jag jagar min antagligen lika svettiga motionärskollega framför mig.

Nu har vi bägge bränsletorsk. Men tack vare endurons finurlighet med transportsträckorna och vårt ändå hyfsat påpinnande första timmen så har vi tid till depåstopp modell längre. Christoffer köper kanelbullar till oss och jag hinner jogga fram och tillbaka med systemkameran. Astrid Lindgren-världen måste med på minneskortet.

Den snåriga och snabba avslutningen av Matilda gav åkarna en härligt slingrig final till mål.

Taktiken genom Helvetesgapet

Påfyllda av smör, socker och kanel styr vi med repat mod våra allt tyngre cyklar, mot premiärhelgens två sista sträckor. Fluffy och HHHR är svarta som synden, leder som är strösslade med utmaningar. Om det vet jag intet när jag kastar mig utför den förstnämnda men blir snart varse. Kanske är jag för trött. Eller så är det all enduroerfarenhet jag på kort tid fått i kroppen.

I en trång klippskreva där Gud Fader dessutom planterat ett träd där vi ska cykla kastar jag mig ned. Det går finfint. När vi till slut når dagens sista och största utmaningen, HHHR, vars Pro stage jag dagen innan bevittnat genom kameralinsen, tar jag ett eget moment.

I en vid båge går jag ned mot sträckans enskilt största utmaning; en tio meter lång klippa som sluttar någonstans mellan 45 och 50 grader. Hjälpsamma funktionärer och arma kompisar ur motionärsleden hjälper mig med tips om bästa linjevalet. En när jag ser två åkare i rad krascha i den skarpa kurvan efter Helvetesgapet så har jag taktiken klar och jag klättrar tillbaka till min gröna Kona.

Fullt ös uför Pro stage under lördagen.

Ett smart val

Jag har bra skjuts ända fram till klippkanten, sen biter jag huvudet av skammen och hajkar ned längs sidan på leden. Även det livsfarligt vet alla de som försökt få riktigt grepp i ett par MTB-skor. “Smart val” får jag från en funktionär när jag tjoar över axeln något om att med åldern kommer till slut konsekvenstänket. Jag kraftsamlar all styrka och tjoar högt “fokus nu” till mig själv när jag inser att det är max 250 meter kvar av sista specialsträckan.

Jag får till bra lyft över allt möjligt krångligt som naturen och Göteborgs mest finurliga stigbyggare strösslat över leden.  Det är inget annat än en mäktig känsla att få gasa genom en  koskälleviftande och tjoande publik och i de för mig rejäla hoppen på slutet tutar jag på. En avslutande skrikande S-sladd framför sekretariat och speaker ger en riktigt go känsla i kroppen. Jag gjorde det. Vi gjorde det.

Motionärerna Tobias Hjärnhede och Peter Andersson är taggade att starta.

Slagna hjältar

När Oliwer Kangas, Else Bratteland och de andra kanonkulorna grenslar cyklarna för att rulla igång elittävlingen, ligger vi dödliga i olika högar över våra ramar. Det knäpps otaliga selfies av leriga, svettiga och lyckliga endurofejs. Mina cykelbröder och systrar som skumpar ned runt omkring mig är glada som på ett barnkalas. Jag tackar min nyfunna endurovän Christoffer för alla ovärderliga tips.

Nu har vi bägge gjort tävlingsdebut och leende lovar vi varandra att ses igen när Capital Enduro drar igång i huvudstaden vad det lider. Då ska jag bjuda tillbaka med bullar. Och kanske ett och annat sträcktips till och med. Det är ju trots allt mest min stad vi kör i då.

Christer Gullbrandsson med vänner hade världens bästa mountainbikedag i motion lång.

Kompistrion Jonas Carlsson, Micael Nordqvist och Victor Linnerö hade en lika bra som svettig dag.

Rekord i deltagare

Jag summerar premiärhelgen av Swe Cup Enduro med Matts Nordman som är glad och lite trött. Efter att tillsammans med sju kollegor arbetat intensivt sedan augusti 2022 med arrangemanget har man idag fått betalt.

– Vi har 384 cyklister till start idag vilket är nytt rekord för Swe Cup Enduro här i Göteborg. Det är otroligt kul.

Och framför allt är det vi farbröder och damer i motionsklasserna som ökat. Lite trögare går det med att öka närvaron i de yngsta klasserna och E-MTB-klassen. Tjejerna lyfter men långsamt. Här spelar dedikerade grupper som MTB-tjejer.se vars ledare Pernilla Lantz jag tjötat med i sekretariatet med före loppet, en stor roll. Hon berättar att intresset hos tjejerna blir allt starkare.

En nöjd tävlingsledare Matts Nordman.

Det ringer en en gång i Matts telefon men snart får han vila. Det är det fina med att öppna tävlingssäsongen, det hårdaste jobbet är gjort. Nu finns tid att själv njutåka genom Lackarebäcks ädellövsverk. Och få inspiration från Swe Cup-kollegor.

– Familjen kommer att åka runt på dom flesta endurotävlingarna i Swe Cup eftersom min son vill tävla. Då åker vi husbil hela familjen och försöker i möjligaste mån få det till en familjegrej. Jag tar också med mig min cykel så en del nya backar blir det nog.

Jag tackar Matts för en föredömlig tävlingshelg. När ett blåbär i Sveriges endurocirkus som jag känner mig helt trygg uppför och utför kan inte arrangörsteamet från Göteborgs Stigcyklister vara annat än superstolta över 2023 års premiärenduro.