Den lilla byn Öyer, 15 minuter från Norges OS-metropol Lillehammer har fått ett rykte om sig att vara en vass destination för downhillcyklister som vill ha variation och flow. Happymtb åkte dit för att få veta vad som krävs av en anläggning för att få stå värd både världscup och världsmästerskap. Självklart testade vi parken också.
Text: Bengt Luthman Foto: Bengt Luthman & Vegard Breie
Vi har tagit oss till den lilla Norska byn Öyer där Hafjells anläggning ligger. Här bor runt 5000 människor som trivs med livet i älven Gudbrandsdalslågens dalgång. Happys delegat sitter i en lägenhet i stugbyn tillsammans med Kjell Tore Björnhaug och Tor Kristian Mjelde som båda jobbar med marknadsföringen och arrangerandet av världscup och VM.
På plats är också Snorre Pedersen som är ansvarig för parken och dessutom är den som designat och byggt alla banor. Här sitter också ett par andra journalister från olika publikationer i Europa för att få veta mer om hur det egentligen har gått till att bygga upp parken och vad som krävs för att man ska få vara värd för de stora tävlingarna. Bikeparken i Hafjell har under flera år varit värd för de norska mästerskapen i downhill och förra året var världscupen i downhill på besök. I år kommer de att ha en så kallad världscupdubbel, det vill säga både DH och XC. 2014 kommer VM-cirkusen hit för att sätta sina klor i den norska dalgången. Kjell Tore berättar om hur det gick till när han fick samtalet från UCI-delegaten som ville ställa en liten anspråkslös fråga.
– Jag satt och körde i bilen på väg hem från jobbet, jag har för mig att det var ganska sent på kvällen. Då ringer Melanie från UCI, hon hörde att jag var ute och körde så hon bad mig svänga in till kanten. ”Skulle ni vara intresserade av att ha världsmästerskapen i mountainbike i Hafjell 2014?” frågade hon. Jag trodde att det var ett skämt, men när jag insåg att det var sant svarade jag ja på en gång, det var knappt att jag fattade att det hade hänt. Sen åkte jag hem till Snorre och knackade på mitt i natten och berättade. Det var ett känslosamt ögonblick, säger han med ett skratt.
Från det glada ögonblicket har det krävts mycket hårt arbete och det kommer att krävas mycket till. Och en stor säck med pengar. Det är nämligen inte helt gratis att ordna ett VM. Bara TV-produktionen för att kunna kabla ut hela eventet kommer att kosta i runda slängar 6 miljoner norska kronor. Utöver det ska de betala UCI närmare 3,9 miljoner NOK för att få ha tävlingarna. Totalt har eventet en budget på ungefär 25 miljoner NOK. Lokala sponsorer har redan bidragit med stora summor, men fortfarande behövs runt 9 miljoner NOK för att få VM-tävlingarna att gå ihop. Eftersom bikeparken i sig själv hittills inte gått med vinst – förra året var första som gav dem ett +-nollresultat – har de ingen egen skattkista att gräva ur.
Till skillnad från många andra destinationer som har haft mästerskap och världscup är det inte så många som jobbar med projekten i Hafjell, i princip är det bara de tre herrarna som sitter framför mig som utgör grunden. Till eventen måste de så klart ha många fler som arbetar för att klara av alla uppgifter. De räknar med runt 600 frivilliga till världscupen och runt 900 till VM.
– Vår tävlingsarena kommer att vara väldigt kompakt. Man ska inte behöva ta sig speciellt långt oavsett om man vill se XC eller DH. Så banorna kommer att korsa varandra ett par gånger. Det blir bra för publiken, men inte så smidigt för oss, berättar Snorre.
– Det betyder att vi måste bygga downhillbanorna med ganska många broar för att både XC-banan och publik ska rymmas, men också för att personal och sjukvårdare ska kunna ta sig fram. Sen ska parken vara öppen för allmänheten även under tävlingarna, så då måste man tänka på det också. Varför göra det enkelt när man kan göra det bra, säger Snorre med ett snett leende och lägger in en rejäl laddning General. Han säger också att de fick beröm av åkarna vid förra världscupen för att tävlingsområdet var så kompakt och smidigt.
Snorre Pedersen är alltså mannen bakom parken i Hafjell. Hans bakgrund är fylld av diverse högfartsporter som rodel, skeleton, bmx och downhill. Fram till för bara något år sedan tränade han det schweiziska landslaget i rodel. Hans fascination för cykling är dock något som följt honom länge. Sina första stigar började han gräva under tidigt 80-tal. Runt millenieskiftet var han i Hafjell och tyckte att här borde man verkligen kunna göra något bra för cykling. Men vid den tidpunkten fanns det inget intresse från någon annan. I hemlighet började han gräva några stigar på fjället 2001. Men det kliade i fingrarna, han ville göra mer. Ledningen i Hafjell var dock inte intresserade av att göra något av hans planer. När han var på vinterolympiaden i Salt Lake City 2002 var det nära att hans dröm gick i kras.
– Jag var där som rodeltränare och vi blev bjudna på fest hos några norrmän. Det var inte några jag kände men jag började snacka om mina planer med en kille där och avslöjade att jag höll på att bygga stigar i ett norskt skidsystem men att det var hemligt för anläggningen ville inte ha dem där. Killen jag pratade med frågade vad det var för ställe och jag svarade ärligt. Då visade det sig att han var chef på Hafjells skidanläggning! Snorre brister ut i ett skratt och fortsätter berätta att det antagligen inte gjorde så mycket eftersom han senare fick chansen att bygga mer officiellt. Men det har inte varit helt lätt även om Hafjells ledning insåg potentialen i bygget. Marken som parken ligger på har många olika ägare. Till exempel kommer den nya WC-banan att gå över mark med totalt 54 olika ägare.
Snorres bakgrund i rodel och skeleton och det faktum att hans hjärta har en speciell sweetspot för fart och hopp märks i parkens ledsystem. Är du tillräckligt duktig eller bara orädd för att hålla den fart som leden är tänkt att köra i så är det aldrig några överraskningar och du får ett skönt flow. Så länge du inte stöter på någon av de rödtröjade hyrcyklisterna som ibland hamnar på lite konstiga ställen. Att hyrcyklarna ackompanjeras med en knallröd överdragströja till dess ryttare har nämligen en tydlig baktanke. De fungerar som en varningssignal för de andra i parken om att här är en cyklist som kanske inte har full koll.
Kvällen blir allt senare och eftersom vi ska upp halvtidigt dagen efter bryter vi upp och folk går och lägger. Efter en frukost bestående av mackor med brunost, norskt så det förslår, väntar den stora provdagen för Hafjells bike park. Varje vår bjuds det in en massa folk från området att prova parken. Det är politiker, butiksägare, lokala turistkontoret och så vidare. Runt 100 personer är det som står redo att borda gondolen på morgonen. Väl uppe delas upp i tre stora grupper efter åkförmåga. Vi värmer upp i Parklöypa som är parkens lättaste led, förutom den gröna grusvägstransporten.
Det här är en maskinbyggd led som innehåller det mesta. Långa svepande berms, hopp, tighta svängar och ett par cornerhopp. Här märker man av det flow som Snorre pratade om kvällen innan, med rätt fart är det inga problem att sätta alla landningar och hitta rätt linjer i svängarna. Däremot så är det lite svårt att hålla farten uppe när man är en grupp på trettio personer där många överskattat sin förmåga på cykel. Efter uppvärmningen är det dags för Buldrelöypa. Underlaget är fortfarande ganska tillrättalagt och fylld av hopp men Snorre har låtit lite mer sten vara framme och vissa delar är mer av singletrack-karaktär. Jag läste Westmans parktest från Hafjell innan jag åkte hit och läste om vurpan där hans axel gick i fler delar än vad som är önskvärt. Fast besluten om att jag inte ska följa i hans fotspår försöker jag hålla tungan rätt i mun. Det går hyfsat, en vurpa efter ett möte med onödigt hal lera är allt jag behöver stå ut med. Vi hinner med några fler varv i både Buldrelöypa och Parklöypa, men även superflowiga Moe’town och den naturliga KGB (som är en kombnation av spåren Buldrelöypa och Gresslöypa), innan det är dags för lunch. En av dem som leder de tre grupperna är Knut Lökås som förutom att jobba i parken i Hafjell även kör downhill i det Norska landslaget. Hans DH-rigg skrotades i Fort William så idag kör han på sin stigcykel och det är intressant att se hur mycket hans Norco Range Killer B tål utan att falla i bitar.
Efter lunchen är det dags att ta sig hela vägen ner till botten igen. Hittills har vi hållit oss i den övre delen av systemet som assisteras av en sittlift. Vi åker nu lite som vi vill och jag tar rygg på en halvgalen tysk. Mindre bra val kanske, men jag hinner inte riktigt reflektera över det då det är han som har nyckeln till vår stuga. Han väljer den svarta leden Old School som är en naturlig singletrack. Tysken försvinner snabbt bland träden och jag känner mig som en sopa vilket får mig att fega ännu mer. Stigen är riktigt brötig, fylld av stenar och rötter, och det är trångt. Jag håller i mig för glatta livet och studsar ner likt en mycket osmidig flipperkula. Efter att ha lirkat loss händer från styret och pustat ut en stund svänger vi in på röda Brattlykja som slingrar sig genom en fårhage. Begagnad fårmat skvätter över både cyklar och åkare medan vi sveper nedåt. Resan avslutas med den sköna blå leden Dessert som innehåller sin beskärda del av berms och småhopp i sann Snorre-anda.
Dag två inleds på samma sätt som dag ett men med rejält mycket bättre väder. Den strålande solen gör att svetten rinner under ryggskyddet redan när vi står i kön till gondolen. Den här dagen är det bara gruppen av inbjudna journalister som ska åka tillsammans. Med oss har vi Snorre och Tor Kristian.
Efter uppvärmningsåk i Parklöypa och Buldrelöypa ger vi oss på det som är en av de stora attraktionerna i parken. Den svarta hopplinjen Rollercoaster. Det är precis vad det låter som, en redig berg- och dalbana i form av stora hopp och branta berms. Vi står vid infarten till Rollercoaster och Snorre berättar om hur de byggt banan. Istället för att göra platåhopp, som i alla andra leder, där det inte gör så mycket om man kommer kort har de byggt vad Snorre kallar för squirellcatchers. Alltså att hoppen ser ut som ett platåhopp fast med en urgröpning på mitten. Så det är en kick, en svacka och sen går det upp till att landningen börjar. Detta för att dels varna åkarna för att man inte ska ge sig på den om man inte klarar hoppen, men också för att det är en svart bana. Det är inget för nybörjare.
Jag får någon form av hybris och tar rygg på Snorre och de två tyskarna nerför starten. Det är väl bara att ta lite fart, tänker jag. Det går bra i de två första hoppen men sen blir det ett misstag. Jag tror mig ha allt under kontroll men i landningen tappar framhjulet greppet och en kort stunds förvirring om vad som är upp, ner, framåt och bakåt uppstår. Efter att ha kontrollerat att allt fungerar som det ska kliver jag upp på cykeln och rullar ner till det största platåhoppet som kallas för Fotohoppet, där de andra stannat.
– Det här var en födelsedagspresent till en av de fotografer som plåtar mycket här. Han började nästan grina när han såg det, berättar Snorre
Och jag förstår varför. Platåhoppet är placerat så att man har en fantastisk utsikt ner mot dalen och älven. På kvällen ligger solen och skiner rätt mot hoppet och gläntan gör att man kan fotografera åkarna från alla vinklar. Om jag fick ett sådant hopp i födelsedagspresent skulle jag också vara nöjd.
Gruppen fortsätter neråt i hoppen, men jag, holländaren Irmo och dansken Henrik väljer att rulla de flesta då Westmans öde åter har dykt upp i tankarna. Rollercoaster består av 50 hopp varav 10 av dem är nya för i år, och det kommer troligen att dyka upp ett par till inför nästa säsong.
– Det är många som frågar mig om jag fått inspirationen till Rollercoaster från Whistlers A-line, men jag började bygga den här flera år innan jag var i Whistler första gången, så den här har jag kommit på helt själv, säger Snorre med lika delar kaxighet och stolthet.
Det har nu blivit dags för att snabbtesta den stigcykling som finns i området. Vi tilldelas varsin scotthardtail som såg sina bästa dagar någon gång runt millenieskiftet. I ungefär 25 minuter studsar vi fram längs en fin fjällstig som med en bättre cykel skulle ha varit högst njutbar. Snorre pekar även ut ett flertal stigar på de olika fjällen runt omkring. Det verkar inte finnas någon brist på fin stig i området. Däremot finns det inget större intresse från Snorre och hans kompanjoner att ordna vettiga hyrcyklar och försöka styra upp något mer kring stigcyklingen.
– Det går inte att ta betalt för att folk kör på stigarna på fjället och hittills har efterfrågan på att hyra stigcyklar varit väldigt liten, berättar han samtidigt som den sista stigningen är avklarad och vi vänder nedåt igen.
Hafjells 144 cyklar starka hyrflotta består av Scott Gambler 20. Parken samarbetar med Scott vilket betyder att alla hyrcyklar måste komma från sagda tillverkare, men personligen tror jag att något lättare och lite mer lekfullt hade passar bättre, varför inte något ur Voltage-serien? Gamblern blir lite av en ångvält och kommer inte igång förrän man pressar den, något som jag tror att många som hyr en cykel inte riktigt är kababla till.
Nu är det dags att testa några delar av världscup-banan från fjolåret. Den inleds med ett par rejäla hopp och slingrar sig sedan ner i skogen över rötter och stenar. När vi kommer till starten står några av Norges framtidshopp inom downhill i startkuren och ska precis börja träna. Det är helt galet att se 14-åringarna whippa sig skelögda i de inledande hoppen för att sedan dundra in i skogen så att dammet yr och deras färgglada kläder försvinner snabbt ur synfältet.
Leden till kommande världscup är planerad men ännu inte helt byggd, den kommer att kosta en dryg miljon att bygga och kommer inte att användas i parken efter att tävlingen är över eftersom tillstånden från markägarna inte tillåter det.
Väl nere vid gondolen igen pratar vi lite om hur Snorre tänker när han utvecklar parken.
– Det gäller att inte bygga in sig utan se till att man hela tiden kan bygga fler leder. Jag har ett par stigar till i huvudet som jag vill bygga, designen är klar det gäller bara att gräva dem också, förklarar han.
Hafjell har börjat med teknikkurser för åkare på olika nivåer, allt från landslag till nybörjare.
– Man kan se att de blir bättre efter bara en timmes teknikgenomgång, det syns även på tiderna när vi klockar dem före och efter kursen, berättar Snorre.
De kommer troligvis även att bygga ett litet skillcenter med berms, hopp och en pumptrack för att man ska kunna nöta teknik innan man ger sig ut i parken.
Men en bra park handlar inte bara om att bygga nya leder, det handlar om att underhålla de man har också. Något de gör så gott de kan i Hafjell. I början av säsongen har de bara öppet på helgerna och då sköter de allt underhåll på vardagarna. När säsongen sen drar igång för fullt så får de se till att sköta allt efter stängning, men eftersom kvällarna är långa är inte ljuset något problem. Under de två dagar vi åkte i parken märktes en del brakebumps i de enklare lederna mot slutet av den sista dagen.
För mer information om boende, resa hit och annan matnyttig information om bland annat var man utför närmaste 3D-röntgen kan du läsa Westmans parktest från Hafjell.
Sammanfattningsvis kan man säga att Hafjell erbjuder mycket och bra cykling både för stigsmiskaren och downhilldemonen. Vill du köra på stigarna rekommenderas en fjällkarta och lite allmän fjällkunskap. Får man tråkigt kan man alltid åka till Lillehammer och titta på getter.
