Rykten som ekade mellan träden i Hellas viskade om att årets Hammarby Hill-bana skulle bli mycket stig, mer tekniskt och man skulle slippa cykla upp för Hammarbybacken. Dessa rykten nådde ända bort till de norra utkanterna av vår huvudstad och lockade en, i övrigt xc-vägrande, cyklist att anmäla sig för att se om skogens röster höll vad de lovade.
Text: Bengt Luthman (bengt@happymtb.org) Foto: Bengt Luthman, Maria Hessel & Fabian Bender
Det var 15 år sedan sist jag stod på startlinjen till ett XC-lopp. Under de år som gått har min cykling svängt bort från svettocykling, lycra och pulskurvor och mot myscykling i skog och berg med inslag av fika och kanske ett eller annat rally/enduro. Mitt träningsupplägg inför HHXC såg därför ut som följande: Jag tvättade cykeln, smorde kedjan och köpte det senaste numret av Mountain Biking UK. Det bör kanske tilläggas att det jag ämnade cykla på är en Specialized Stumpjumper Evo comp 26″, en cykel som är lika lämplig för XC som Beck-karaktären Gunvald Larsson är som barnprogramledare. Jag hade även pimpat min personliga utrustning, med andra ord hade jag skippat knäskydden och tagit de snabba skorna.
”Det här blir bra” hinner jag självbedrägligt tänka innan speakerrösten säger att det är hög tid att börja trampa. Eliten pinnar iväg i något som kan liknas vid jättehög fart. Längre bak i motionsleden, där detta epos författare med alldeles för mycket slaglängd håller till, går det lite segare.
Redan nu kan jag höja ett varningens finger, eller snarare yppa en kortare förklaring och friskrivning. Den här texten kan innehålla spår av kritik mot arrangörer och andra medverkande. Men det fina är att alla berörda kan skita fullständigt i den här kritiken. Den kommer ju nämligen från någon som inte skäms för att erkänna att ”jag tycker inte att xc verkar kul och det är inget jag vill hålla på med”. Jag är inte målgruppen för den här typen av tävling, min kritik är därför helt meningslös. Men jag gillar ju att klaga så den kommer att framföras ändå.
Innan starten var jag brydd på var jag borde ställa mig i startfältet, om det var mycket stig trodde jag mig kunna hålla hyfsat tempo och ville inte bli stoppad av köer och annat. Om det å andra sidan var mycket grusväg förstod jag att jag skulle bli totalt rånmördad av alla med stora hjul, mycket lungor, starka muskler men måhända tafflig teknik. Äventyret började på grusväg och mina medtävlande passerade mig, som förväntat, i drivor. Frenetiskt försökte jag klibba mig fast på någon storhjulings rygg. Men mina små, tunga hjul gav ingen pardon. Liksom så många andra gånger under loppet tvingades jag att lealöst ge upp och hålla ett fikatempo.
Efter ett par kilometer svängde vi in i skogen för första gången. Ganska omgående uppstod köer, men efter ett par hundra meter lyckades vi som satt på våra sadlar trickla oss de värsta köerna och fick lite flyt i åkningen. Banan var lagd så att man efter ungefär en mil kom tillbaka till startområdet för att sedan dra iväg på 35km till. Första slingan spenderades till lite drygt hälften på grusväg/motionsspår, vilket gav en något deppig smakbit av resten av banan.
Någonstans här började det kännas att det här skulle ju faktiskt bli jobbigt. Vi matade på ut i spenaten, stigarna var lättcyklade och det var till största delen motionsspår eller grusväg. Efter ytterligare någon halvmil började jag misströsta något, rösterna i skogen hade ju viskat om stigcykling? Jag tänkte lite snabbt ”stig kanske är XC-iska för grusväg?” Men jag trampade, hyfsat oförtrutet, vidare. Efter ytterligare någon halvmil började jag, till allas vår stora förvåning, känna att jag var ännu något tröttare. Dags för fikapaus tänkte mina ben. Under de inledande kilometerna noterade jag att dock ett par saker som skiljde min åkstil från mina medtävlande. XC-cyklister siktar inte på alla små drop, naturliga kickar och saker man kan ta luft ifrån och utrycker ett glatt litet ”weeeii” varje gång båda hjulen lättar från marken, de försöker inte heller wheela när det är platt och lite tråkigt. Framför allt stannar de inte och fikar.
Istället för fikapaus fick det således bli några mufflande försök att svälja min halvtuggade energibar som istället sprutade ur munnen medan jag provade det här med att andas och äta samtidigt. Det är faktiskt jättesvårt.
Eftersom min GPS var väldigt inte påslagen hade jag som sagt ingen aning om hur långt jag kört, förutom när jag var 5e kilometer passerade en skylt som sa att det var alldeles för långt kvar. När jag legat och malt grusväg över fält och genom skogar i vad som kändes som en evighet började en känsla av ledsamhet och uttråkning smyga sig på. Jag försökte förstrött wheela lite, men det hjälpte inte och kändes mest jobbigt. Jag stirrade hungrigt på alla stigar som vek av från vägen och liksom med små hoppsasteg svepte iväg mellan träd och stenar. Likt sirener sjöng de om njutning och skojfrisk cykling. Jag tänkte på den kostnadsfria grillkorven som väntade om jag fullföljde loppet, bet ihop och fortsatte att äta vägdamm.
Efter att ha blivit passerad av en större klunga cyklister, som jag så klart försökte hänga på men med skammen drypande ur mungiporna fick släppa iväg, fick vi (jag och min cykel) åter svänga in på lite stig. Humöret steg något och det kändes faktiskt kul att cykla. Tidigare hade de flesta stigpassager varit rätt smala och det var svårt att köra om. Nu började Hellas trademark, hällarna, sprida ut sig, stigen blev bredare och jag kunde ta några skalper. Det kändes bra och jag var i mitt rätta element, det var bara fikapausen som saknades.
Efter en stund kom jag fram till den andra vätskekontrollen. För att verka sjukt häftig sladdade jag lite och tog en mugg vatten. Tidigare hade jag varit kräkfärdig efter att ha pressat i mig sportdryck och gelshots. Vatten kändes bra och när jag satt upp i sadeln igen lyckades jag spana in två yngre förmågor som stod och delade ut halva bananer. ”Åh, banan!” tänkte schimanpshjärnan och klippte en i farten. Problemet var bara att efter ungefär så lång tid det tar för en genomsnittlig stigcyklist att skala en halv banan medan man cyklar, så var man framme vid en halvteknisk stigning som krävde båda händer på styret. Så med båda händerna på styret och en kaliumrik frukt nerkörd på tvären i halsen ståcyklar jag mig uppför den lilla knixen.
Lite mer stig avverkas och sedan kommer jag ut på en……grusväg! Efter ett snabbt speed-tuck -träningsparti övergick gruset till asfaltsväg. Innan kamikazedownhillpassagen frågade jag en medtävlare hur långt vi kört och hur länge vi hade varit ute. Då fick jag tills var att vi varit ut i en och en halv timme och kört trettiotvå kilometer. En dryg mil kvar alltså. Tyvärr innehöll den milen en klättring hela vägen upp till masterna på tidigare nämnda asfaltsväg. Någonstans i mitten började mina ögon gå i kors och jag började tro att någon tejpat fast en arg iller på varje lår. Det brände och rev i benen, och de skrek åt mig att nu var det dags för kramp. När backen väl besegrats utan att krampen satt in ordentligt (den ville bara smågosa lite) svängdes det in i skogen igen.
Den här gången fick man njuta av Hellas finare hällsortiment norr om Källtorpsjön. Inget direkt tekniskt, men skojigt och rolig cykling. Här försökte jag frammana min inre Aron Gooch för att försöka förstå vilka stigar jag var på och vad som väntade framöver. Det gick dåligt, min mentala Aron höll sig borta och jag lät mig bli överraskad av små drop och rotmattor istället. Mitt på det här partiet stod ett gäng kamrater och hejade på, något som gav en extra skjuts och lite mer spritt i de slaka nudlar som var mina ben. Deluxkänslan var nära, men tyvärr också kamrat krampen.
Den sista milen avverkades som ni just läst på en del stig men de sista 6-7 kilometrarna transportcyklade vi på grusväg/motionsspår. Inne på målområdet kom en kille på en Epic ikapp mig och hetsade lite om någon form av spurt. Jag kvävde en spya och ropade något glatt tillbaka. Djävulshornen växte ut och tanken ”jag ska minsann inte få pisk framför publik” växte. Jag trampade på för allt vad tygeln höll, tyvärr höll inte tygeln för så jättemycket. Men jag passerade en mindre grupp cyklister och defilerade i mål som en svettig, dammig skugga av mitt forna jag.
Men vem bryr sig egentligen om hur det gick för den där gnälliga snubben på cykeln med för mycket slaglängd, vem vann egentligen? Jo, det var Calle Friberg som tog hem herrarnas 45km och damklassen vanns av Emmy Thelberg. Totalt var det 442 tappra deltagare fördelat på både långa banan och en kortare 25 kilometersversion. Det fanns även ett gäng ungdom- och barnklasser.
Som fikasugen stigcyklist känner jag mig lite lurad av de där förrädiska rösterna som så vackert sjöng om en bana full av Hellas finaste stigar och tekniska svårigheter som skulle ge även de bästa en utmaning. För en stigcyklist som tycker att grusväg är transport och tumrullningscykling var tyvärr inte den här banan så spännande. Jag kände mig lite som en hundvalp som ifråntogs alla leksaker och endast under korta, hjärtvärmande stunder fick tugga på den älskade pipleksaken så de höga tonerna skar ninjasvärd genom luften. Jag förstod av andra deltagare att det var en ganska så teknisk bana för att vara XC, vilket cementerar min tidigare åsikt om att det här med XC-tävlingar inte är något för mig. Och tyvärr är det inget jag med rent samvete kan rekommendera andra som har ungefär samma cykelpreferenser som mig. Men alla jag såg, förutom killens om höll på att kräkas någonstans runt två mil in på banan, verkade vara rätt nöjda.
Hammarby Hill XC hemsida
Kommentera & diskutera
