I somras skrevs historia då det första afrikanska proffslaget sedan 50-talet deltog i Tour de France. Sydafrikanska Team MTN-Qhubeka p/b Samsung rörde om ordentligt i Tour-grytan då det var första gången i tävlingens historia som en afrikan tog den mytomspunna bergatröjan. Happy’s reporter Jenny W har träffat Klas Johansson som är chefsmekaniker i Team MTN Qhubeka och som var den enda svensken på Touren.
Text: Jenny Westerlund Inledningsfoto: Christer Hedberg
Proffscykling och välgörenhet
Det sydafrikanska proffscykellaget Team MTN-Qhubeka p/b Samsung är inte riktigt som andra proffscykellag. Laget grundades 2007 och har stadigt arbetat sig upp från ett nationellt team till att nu vara ett Pro Continatal Team med baser i Sydafrika och Italien. De har som mål att utveckla afrikanska cyklister att konkurrera på högsta nivå inom sporten men laget har en också en välgörenhetspartner, Qhubeka, som driver World Bicycle Relief i Sydafrika.
Afrikanska framgångar
Succe! Historiskt! Sensationellt och spektakulärt är ord som används i samma meningar som Team MTN-Qhubeka p/b Samsung. Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Laget är det första afrikanska laget på Tour de France (2015) sedan 50-talet. Daniel Teklehaimanot tog den rödprickiga bergatröjan på tourens sjätte etapp i år och det var första gången i tävlingens historia som en afrikan bar den mytomspunna klättrartröjan. Både Daniel Teklehaimanot och Merhawi Kudus som är en av de mest spännande unga talangerna, är från Eritrea.
Strukturen i och runt ett proffsteam
I World tour tillåts max 30 cyklister per lag och antal cyklister beror på hur många överlappande program som körs. I Team MTN-Qhubeka p/b Samsung är det 24 cyklister och utöver det arbetar sju stycken heltidsanställda. I teamet jobbar också 12 mekaniker, 6 sportdirektörer (2 per lopp) och dessutom behövs soigneurer, busschaufförer, ekonomi- logistik- planerare, tränare, läkare och kock.
Den ende svensken på touren
Jag har träffat Klas Johansson som är chefsmekaniker i Team MTN Qhubeka och även driver Probikefit i Surte. Klas har både ett eget SM guld och en etappseger på Belgien runt (1993) i bagaget. Han har tidigare varit mekaniker för de svenska deltagarna till linje- och tempoloppen under OS i Peking 2008 och London 2012 samt under alla VM-lopp sedan 2005. Dessutom har han varit tränare till Susanne Ljungskog, ett samarbete som resulterade i dubbla VM-guldmedaljer.
En vanlig dag på kontoret
Hur ser en vanlig arbetsdag ut som chefsmekaniker i ett proffsstall, undrar jag? ”Den är lång!”, skrattar Klas. ”Det som är tufft när man ska göra en grand tour är den långa planeringen. Alla ska ha nya cyklar och det är mycket jobb innan. Touren är i särklass den största. Spanien runt är som ett träningsläger i jämförelse. Har man gjort Touren är allt annat litet. Det är viktigt för cyklisterna att synas så nervositeten och pressen är stor. En vanlig dag för mig kan börja 06 och hålla på till 21-23 på kvällen under hela touren i totalt fyra, fem veckor. Ingen dag är den andra lik. Det finns alltid nya utmaningar att lösa”.
Bereder vägen för stjärnorna
Mekanikerns jobb att bereda vägen för lagets stjärnor så det är en enormt viktig roll i teamet. Det går inte att ta miste på Klas engagemang och stolthet när det gäller hans jobb och han berättar att, ”även om man inte är med i själva loppet som cyklist blir jag otroligt taggad och får tävlingsnerver under loppen. Att ta del av någon annans framgång är fantastiskt kul”.
Kulturella skillnader
Cykelsporten är ju en traditionsbunden idrott som domineras av Europa. Jag har hört talas om den där incidenten som skedde på Österrike runt. Vad var det som egentligen hände, frågar jag? Klas ser lite fundersam ut och dröjer lite på svaret ”Afrikanska cyklister som tar sig upp för stegen möter lite motstånd och det finns alltid rötägg. Det var en cyklist i ett annat lag som uttryckte sig rasistiskt. UCI hade svårt att hantera situationen. Cyklisten fick böta en månadslön, tror jag det var”, säger Klas.
Jag frågar om hur laget bemöts generellt av andra och om han stött på några kulturella skillnader. ”Det finns ju nästan inga Afrikanska lag så det är klart att det väcks intresse från allmänheten när det gått så bra för ett relativt nybildat lag som också har en egen historia att berätta. Europeiska lag är sprungna från en stor bas av nationella lag och hjärtat av cykling bor i Europa.
Svårigheten att skapa ett afrikanskt team ligger i att det är svårt att hitta den bas av kunskap och kvalificerad personal som behövs. De har inte samma kultur och grundutbildning gällande cykling som i Europa. CTI har ett program som ordnar stipendier och ett års utbildning för lovande cyklister från mindre cykelnationer. Ett problem som cyklister från t.ex. Eritrea får är rutinerna runt uppehållstillstånd, visum och arbetstillstånd. ”Teklahimanot får sitta i tullen två timmar varje gång han kommer till Europa”, säger Klas.
”De Eritreanska cyklisterna har blivit nationalhjältar och var vi än kommer i världen så samlas många supportrar som vill visa sitt stöd”, fortsätter Klas. ”Det kan bli lite kalabalik och det är såklart lite speciellt att så mycket folk som har flytt landet på grund av dess regim ändå vill komma och hylla sina hjältar”.
Stjärnor och segrar
På Vuelta a España (2015) tog Kristian Sbaragli en helt sensationell seger, sin första etappseger i Vueltans 10:de etapp, efter att ha utmanat gigant-Alpecin sprinter Degenkolb i spurten.
Den Eritreanska Daniel Teklehaimanot blev den första afrikanska cyklisten att bära tävlingens bergatröja på Tour de France.
Merhawi Kudus kom på 11:e plats i U23 vid 2015 VM i Richmond, Virginia USA och avslutade loppet bara 12 sekunder efter Kevin Sedanwa, den franska vinnaren av loppet.
Förutom dessa namn, som vi säkert kommer höra mer om, så cyklar Norske Edvald Boasson Hagent och Britten Stephen Cummings för laget. Den sistnämnde gjorde en spektakulär avslutning på etapp 14 och vann en historisk seger på Tour de France 2015. Inför 2016 års säsong lämnar den engelska proffscyklisten Mark Cavendish Etixx-QuickStep för att börja i det sydafrikanska stallet.
Återväxt av unga cyklister i Sverige
Jag har funderat på hur det kommer sig att cykelsporten inte är lika stor i Sverige som i t.ex. Norge och Danmark. ”Motionscyklingen är stor i Sverige. Lika stor som i andra länder men vi får inte ut något från det tävlingsmässigt. Cykling som tävlingsgren är ju lika med noll i Sverige. Vi har tre cykelgymnasier i Sverige varav ett med riksintag. I Norge finns det 8 st. Danmark har cykling som tradition och de sänder väldigt mycket cykel på tv. Lika mycket som Belgien”, berättar Klas. ”Norge sänder VM live på nationella kanaler för att bevaka sina stjärnor.”
”Om vi tittar på SM 2014 så var det var 19 anmälda i den svenska herr juniorklassen, till Norska mästerskapet 2014 var det 125 anmälda och i Danmark var det 200 deltagare!”
”England var på låg nivå innan men har gått framåt. Om det bara är mer plats i media som behövs eller om vi måste få någon som vinner VM, det vet jag inte”, säger Klas. ”Det ena beror kanske på det andra? Vi har ju duktiga damer men nästan ingen mediebevakning. Man skulle behöva se på vad andra länder har gjort och se vad vi behöver ändra på”.
5000 cyklar på ett år
World Bicycle Relief är en global icke-vinstdrivande organisation som hjälper människor med utbildning, hälsa och med olika ekonomiska möjligheter.
Ett av deras program är att dela ut cyklar till skolbarn. Att ha en cykel förändrar liv genom att öka avståndet som människor kan transportera sig, vad de kan bära och hur snabbt de kan komma dit. Studenterna i programmet som har mer än 30 minuters promenad till skolan kan få en robust stålcykel som är utformad för tuff terräng och för tunga laster. Varje student som tar emot en cykel får också en hjälm, pump, kabel-lås och ett litet verktyg för grundläggande underhåll. I år har MTN-Qhubeka p/b Samsung åtagit sig att samla in pengar till 5 000 cyklar. I skrivande stund är man uppe i ca 4.600 cyklar.
Läs mer eller stöd insamlingen genom att donera på: www.bicycleschangelives.com, #BicyclesChangeLives
Kommentera och diskutera på forumet
