Hur görs en cykel med 7,4″ slaglängd i baken och flack gaffelvinkel klättervänlig? Kona har introducerat sin magiska länk som lösning, denna ger i teorin en 6″-cykel med brant gaffelvinkel på väg upp och 7,4″ med flack vinkel på väg ned – helt automagiskt. Så långt teorin, vi har tagit reda på hur Kona CoilAir Supreme fungerar i praktiken.
Text och video: Tobbe Arnesson (tobbe@happymtb.org) Foto: Harri Manni
Innan vi kastar oss in i länkagesystemet tar vi en allmän presentation av cykeln.
Ram, komponenter och geometri
Detta är CoilAir Supreme, den lyxigaste varianten (riktpris: 52.490:-). Det finns även en snikvariant som bara heter CoilAir (riktpris: 23.095:-) samt ett mellanting som heter CoilAir Deluxe (riktpris: 37.795:-).
Supreme har Foxdämpare fram och bak, 36 Talas RC2 respektive RP23. Bromsar, kedja och växlar är Shimano XT men bakväxeln är XTR. Vevparti, sadelstolpe, styrstam och styre kommer från RaceFace Atlas AM-serie. Hjulen är Mavic Crossmax ST med 20 mm axel fram.
Framgaffel : Fox 36 Talas RC2 160 mm
med 20 mm axel samt koniskt styrrör
Bakdämpare : Fox RP23 med stora luftkammaren (XV)
Bromsar : Shimano XT, 180 mm skivor
Vevparti : RaceFace Atlas AM, tredelat
Framväxel : Shimano XT
Bakväxel : Shimano XTR
Kassett : Shimano XT 11-34
Kedja : Shimano XT
Växelreglage : Shimano XT
Styrlager : FSA gravity sx. 1,5" - 1-1/8".
Styrstam : RaceFace Atlas AM OS, 70 mm
Styre : RaceFace Atlas AM Riser OS, 685 mm
Sadelstolpe : RaceFace Evolve XC
Sadel : WTB Pure V Race FR
Hjul : Mavic Crossmax ST, 20 mm axel fram
Däck : Maxxis High Roller 2.35"
Riktpris i Sverige: 52.490:-
Vinklarna och måtten i tabellen nedan är uppmätta med Maxxis Minion DHF 2.5″ och med Magic linken i normalläge. Vårt testexemplar var storlek 18″ och passade testryttarna runt 180 – 185 cm. För den som vill läsa mer om de relativt nypåkomna måtten reach och stack finns sådan information här (länk).
Styrvinkel : 66,6 grader Effektivt överrör : 590 mm Hjulbas : 1149 mm Vevlagerhöjd : 360 mm med Minion DHF 2.5". Vevlagerlyft : 26 mm relativt navcentrum. Kedjestag : 446 mm Reach : 400 mm Stack : 595 mm Vikt utan pedaler : 15,386 kg med Maxxis AdVantage & Ardent 13,183 kg utan däck och slang
Cykeln kommer normalt med Maxxis HighRoller 2,35″ och Shimano M540 pedaler. På vårt testexemplar sitter dock Maxxis Ardent 2,40″ bak och ett icke vikbart Maxxis AdVantage 2,40″ fram. Dessutom satt ett par Kona plattformspedaler (478,5 gram, 17 mm tjocka innanför piggarna) monterade men dessa testades aldrig.
Lacken på ramen är känslig och flera flagor har lossnat, speciellt kedjestagen under vevpartiet är utsatta. Här saknas även en del metall som skrapats bort av sten och annat. Markfrigången är rent av dålig trots högt vevparti, en 34T-klinga med bash skulle knappt nå under kedjestagen.
Ramen är flexig, vid spurt på asfalt känns det tydligt hur ramen böjer sig. Vid skrååkning på stenhällar är känslan direkt obehaglig när bakhjulet lutar iväg åt ett helt annat håll. Vid normal stigcykling är det inte så tydligt, fast kommer farten upp utför ett berg är det mer markant. Tanken på att det finns där gör att de största droppen undviks – även om ramen enligt Kona ska vara hållbar och tåla stora dropp.
Ramen har bra utrymme för feta däck, Maxxis 2.5″ lämnar gott om marginal. Fästen för flytande bromsok finns men inte ens denna Suprememodell är utrustad med det från start, underligt då 4-Bar länkaget skulle behöva det. De nedersta två ledpunkterna i Magic link-länkaget har fettnippel medan resten av ledpunkterna saknar detta. Ledpunkterna är en blandning av kullager och glidlager.
Under testet blev ramen gradvis mjukare och mjukare, till slut började vevarmen ta i skyddet på kedjestaget. Först då upptäcktes att den nedersta ledpunkten till Magic link skruvat upp sig. Detta gick att lösa i fält men bakdämparen behövde tömmas på luft för att kunna komprimera länkaget så skruvskallarna blottades.
Istället för utbytbart växelöra har ramen utbytbara drop-outs på båda sidor. Systemet med flytande bromsok byter ut den vänstra drop-outen mot ett annat. Quick release kan fortfarande användas med flytande bromsok. På bilden är standard drop-out utan flytande bromsok monterat.
Framgaffelns högra ben glappade i bussningen redan när vi fick den använda cykeln. I Spanien var det svårt att få gaffeln att hålla sig uppe i slaget, den ville gärna lägga sig en bit ned även med rätt sag. Det vill säga att gaffeln hade mer sag under utförskörningen än den har normalt. Under testets gång har gaffeln dessutom blivit allt mindre mjuk och utvecklat en hel del inre friktion.
Vevpartiet har tre drev och saknar bash guard i Europa. Detta är så klart inte förenligt med den åkning vi utsatt cykeln för och största drevet saknar numer några tänder. Varför Kona valt att lansera cykeln med trippelparti i Europa och två klingor + bash i Amerika är en gåta.
XT-bromsarna är mycket bra och ratten för att justera hur långt ut från styret handtagen sitter uppskattades, speciellt som vi inom testpatrullen hade helt olika preferenser kring detta. Bromsarna är kraftfulla med bra modulation men kan låta och vibrera en hel del när det är blött. Det upplevs som att väta och lera stannar länge på skivorna med markant sämre bromsverkan som följd.
Bakdämparen har fungerat kanon under hela testet, mjukt som en bra coildämpare och samtidigt snabb. Det finns gott om plattform att skruva dit för hardtailkänsla när man trampar men på bekostnad av förmågan att absorbera mindre stök. Plattformen stängs lätt av eller på med den lilla spaken. I huvudsak har plattformen lämnats helt av under testet för att få så följsam dämpning som möjligt – trots en hel del gung i länkaget. Bakdämparen är det bästa med hela cykeln.
Ena vingmuttern till Magic link-dämparen lossnade i Spanien, troligen hade inte fjäderspäningen justerats tillräckligt hårt även om rätt sag fanns där. Efter detta saknades en av elastomerkuddarna i dämparen vilket gav ett litet klonk istället för ett squeek när främre läget aktiverades.
Mavic Crossmax ST har hållit sig raka och fina genom all misshandel men baknavet glappade upp. Detta är ett vanligt fel och kunde åtgärdas i fält tack vare en liten näbbtång.
Även bakväxeln har strulat. Efter en långtur i myrmark ville inte längre nedre trissan snurra runt, det ”tätade” lagret saknar fett och kärvar. Även om cykeln är välanvänd har den inte gått så många timmar att service redan ska behövas här.
Det 685 mm breda styret var en trevlig överraskning. För den som vill ha smalare styre är det enklare att kapa än att de som gillar brett ska köpa ett nytt. Många kompletta cyklar levereras med ganska smala styren.
Första intryck
Kommer du ihåg första gången du satt på en heldämpad cykel, van med hardtail? Det kanske kändes som att en stege behövdes för att komma upp på cykeln?
Samma känsla är det första intrycker på CoilAir, det är verkligen en jättehög cykel. Men hur ofta befinner sig sadeln i XC-höjd på en DH-cykel? För att få rum med all slaglängd under vevpartiet sitter det högt upp vilket också gör att cyklisten sitter högt upp. De första turerna var det riktigt läskigt, vid minsta stopp famlade tårna efter marken utan att finna den. För att kompensera detta fenomen kördes cykeln med låg sadel, för låg för effektivt trampande men ganska lagom för lätt utför och stök.
En höj- och sänkbar sadelstolpe med reglage på styret skulle göra den här cykeln mycket trevligare på den punkten.
Andra intrycket är att en aktiv körstil krävs av cykeln, det är väldigt lätt att bli passagerare och då hamnar man snart ur spår. Lojt fettotrampande hör inte ihop med den här cykeln, terrängen måste verkligen attackeras. Kanske hör detta ihop med att geometrin ändras, ibland är styrningen nervös och ibland lugn. Ibland är sadeln hög, ibland låg. Det krävs helt klart en längre inkörningsperiod innan dessa beteenden är inlemmade i nervsystemet och stigflytet uppenbarar sig. Belöningen av attackerandet är dock stor då cykeln uppmuntrar och hanterar sådan körstil med bravur, att exempelvis forcera en skrämmande stenkista är lekande lätt. Bakdämparen sväljer glatt även stora hinder.
Magic link – i teorin
Kona har länge haft sitt 4-Bar länkage, lite elakt kan man kalla det för en överkomplicerad single pivot. Länkagetypen lider av trampgung, låser sig av bromsen och drar i kedjan vilket gör att pedalerna sparkar bakut.
Olika plåster har med tiden kommit till undsättning för att komma runt dessa problem. Bakdämpare har fått plattformsteknologi som eliminerar trampgung. Bakbromsen har fått flytande bromsok med ett stag som överför kraften till sadelröret istället för att låsa länkaget. Pedalsparkarna har minimerats genom att flytta runt ledpunkterna.
Konas Magic link är också det i grunden ett 4-Bar länkage men Kona har satt dit ytterligare en liten dämpare och ännu en ledpunkt. Kedjestag och bakdämpare fäster inte längre direkt i ramen utan i en extralänk. Denna länk kan röra sig framåt och bakåt i ramen, hur trögflyttad den är justeras med den nya lilla dämparen.
I dess främre läge sitter kedjestagen monterade längre fram, vilket i praktiken ger kortare effektiv kedjestagslängd. Vidare höjs hela chassiet så styrvinkeln blir brantare och slaglängden kortas genom att bakdämparens nedre infästning är längre fram. Detta innebär att cykeln blir mer klättervänlig. Kraften som drar fram extralänken kommer från ditt trampande, när kedjan spänns av trampkraft åker länken fram. Den lilla dämparen hjälper till att hålla den kvar där, detta är alltså normalläget.
Slutar du trampa, börjar rulla utför och kör över exempelvis några rötter så kommer bakhjulet dras bakåt relativt cykeln. Detta komprimerar den lilla extradämparen och extralänken flyttas till dess bakre position. Cykeln ”sätter” sig vilket ger flackare gaffelvinkel och cykeln blir mindre nervös, den effektiva kedjestagslängden ökar vilket också lugnar ned cykeln samt slaglängden ökas till 7,4″. Nu sitter du på en cykel med DH-geometri.
Den lilla extra dämparen är mycket enkel i sin konstruktion. Två vingmuttrar på varsin sida om en stålfjäder. Med dessa justerar man hur trög länken ska vara att flytta mellan sina två lägen, ett ”sag” på 1-3 mm rekommenderas. För att dämpa rörelsen sitter även ett par gummikuddar runt extralänken, så kallade elastomerer. Den lilla dämparen kan även flyttas i extralänken så samma fjäder fungerar både för lätta och tunga personer.
Magic link – i praktiken
Ja, det fungerar rent tekniskt. Trampandet flyttar länken till normalläge och stök drar ut den till DH-läge. Det hela sker helt automagiskt utan tankeverksamhet eller att behöva slå om någon spak. Det är knappt det känns att geometrin ändras men det hörs. Elastomerkuddarna gnisslar nämligen. Squeek, squeek. Squeek, squeek. Eventuellt kan de behandlas med något som smörjer dem, men risken är stor att det istället blir ett kladd som drar till sig lera och smuts.
Efter den långa mentala inkörningsperioden är det väldigt lätt att glömma bort att det här är en cykel med två personligheter, det bara fungerar. Tyvärr på bekostnad av massor med ramflex då diagonalröret urholkats för att få plats med de extra länkarna, länkar som i sig själva troligen bidrar med ytterligare flex.
Som stigcykel
Det går att trampa genom det mesta med den här cykeln, finns lungorna och benstyrkan där kommer inte cykeln sätta begränsningar. Visst gungar det en hel del utan plattformen aktiverad i bakdämparen men framåt går det. Flera gånger förvånade cykeln genom stenkistor och liknande.
Uppför är cykeln lite svårmästrad, fronten reser sig mer än gärna. Även med gaffeln nedsänkt i dess lägsta läge krävs mycket jobb att hålla ned framhjulet i marken. Gunget från bakdelen när tramporna börjar gå tungt och rundtrampet blir allt sämre hjälper inte heller till. Den gör sig riktigt bra på grusvägsklättringar, men branta tekniska klättringar är inte esset i rockärmen. Fast räknas slaglängden på 7,4″ in i ekvationen är det svårt att hävda annat än att cykeln är klättervänlig.
På platten fungerar inte Magic link-konceptet bra. Kraften på tramporna är konstant men låg, vilket håller Magic linken i dess främre position. Kommer en ensam hög rot eller sten känns det hur bakhjulet liksom blir kvar medan cykeln fortsätter.
Denna första rörelse behövs för att flytta Magic linken till det bakre läget, men sittande trampande i sadeln kommer länken återgå till det främre läget direkt och hela cykeln sparka bakut. Resultatet blir att cyklisten lättar från sadeln. Står man upp är inte detta något problem, men sittande och trampande är effekten markant.
Vid upprepade stenar och rötter står man sannolikt upp och slutar trampa, då kan Magic linken obehindrat ändra till mer slaglängd och mjukt svälja stötarna som kommer.
I stök som kräver mycket navigerande runt stora stenar märks att kedjestagen är långa, det är inte helt lätt att komma runt alla knix och fronten måste svängas ut rejält.
En framände som inte vill stanna på backen trots långa kedjestag, en sadel tokhögt, en lång hjulbas, ett länkage som gungar och sparkar bakut. Nej, som stigcykel är Kona CoilAir Supreme inte någon höjdare.
Som utförscykel
Utför inspirerar cykeln till en hel del hopp och lek och bakdämparen sväljer allt fjädermjukt med en väldigt coillik känsla. RP23an jobbar väldigt snabbt och bra vid teknisk utförsåkning. Bromsen låser markant upp länkaget men kan även användas för att flytta bak Magic linken, bemästrar man detta sväljer CoilAir även de första stötarna mjukt.
Det var speciellt utför som gaffeln var en besvikelse. Hur den än justerades ville den inte stanna uppe i slaglängden och fick allt mer inre friktion. Kritiken Fox fått för TALAS-gafflarna tycks befogad.
De långa kedjestagen och den höga vevlagerhöjden ger en snabb cykel så länge det går rakt fram över stök eller i inte allt för tvära kurvor. Blir stigen tight är det betydligt svårare att ta sig runt kurvor och hinder.
Även utför känns framänden väldigt lätt mot underlaget och mycket tyngd får läggas på styret, speciellt i det lösa sandunderlaget kring Malaga var detta tydligt.
Djupa stenkistor och andra stora hinder sväljs glatt av länkaget så även om cykeln är svår att navigera runt hinder är det inte alltid det behövs, att bomba rakt igenom fungerar i hög grad.
Att pumpa sig fram och hoppa där tillfälle bjuds är CoilAirs ess i rockärmen.
Bra och Dåligt
+ Bakdämparen jobbar väldigt mjukt och fint genom hela slaget utan plattform.
+ Magic link fungerar bra och ändrar cykelns geometri under cyklingen.
+ CoilAir forcerar det mesta, bara motorn räcker till.
+/- Old School-geometri med långa kedjestag och högt vevlager.
– Lång inkörningsperiod innan geometriändringarna sätter sig i nervbanorna.
– Kort fram och lång bak till trots, framhjulet lättar gärna från marken – både uppför och utför.
– 4-Bar länkaget gungar en hel del och påverkas tydligt av bakbromsen.
– Ramen flexar massor.
– Markfrigången är låg trots högt vevparti.
– Länkaget glappade upp.
Video
En rundtur av CoilAir Supreme samt filmning av länkaget utför både med och utan bromsar. Dessutom länkaget under svag klättring sittande respektive stående, helt utan plattform. Som bonus lite klipp från stigarna i Spanien.
Sammanfattat
Är din favoritstig hemma en grusväg upp på berget och stig ned är detta en cykel att seriöst beakta. Cyklar du i mestadels platt, stökig terräng finns det bättre cyklar på marknaden och har du tillgång till lift finns det klart stabilare åkdon.
Länkar
Kona CoilAir Supreme.
Kona CoilAir Deluxe.
Kona CoilAir.
Konas beskrivning av Magic link.
