La Grave – Frankrikes vildaste cykling

Happyride drog till den legendariska offpist-skidorten La Grave i Frankrike för att uppleva världens mest säregna och brantaste bike park. Hela tiden med makalösa vyer i blickfånget och med skrikande bromsar på cykeln.

Ett hav av sten

– Använd bromsen som ett sätt att öka farten, inte för att minska den.

Min kompis Bruno ger mig något som kan vara det märkligaste tekniktips jag någonsin fått i cykelsammanhang. Å andra sidan är platsen vi befinner oss på definitivt den märkligaste jag någonsin befunnit mig på i cykelsammanhang, så det känns inte mer än rätt. 

Det enda jag ser i min omedelbara närhet är ett hav av rödskimrande, sönderbruten och sylvass skiffersten i varierande storlekar. Vi befinner oss på 3 000 meters höjd, ständigt övervakade av berget La Meije, Drottningen, och hennes spetsiga topp på 3 984 meter som tornar upp sig någon kilometer åt vår högra sida. 

Nedanför oss breder Vallon de Chancel ut sig i vad som känns som en smärre evighet. Jag har åkt här hundratals, kanske tusentals, gånger på skidor genom åren och när jag ser underlaget som gömmer sig under snön på vintrarna så fattar jag varför jag knäckt en och annan stålkant just här. 

Tobias LiljerothLa Meije, 3 983 majestätiska meter.

Tobias LiljerothHär cyklar du på ett berg, vissa kallar det för mountain biking.

Världens mest unika skidort

Men vi kanske ska förklara vad vi egentligen befinner oss på för ställe. La Grave, allvaret. En liten bondhåla med stenbyggnader i Frankrikes fattigaste avkrok, avfolkningsbygden Hautes Alpes, med knappt 500 bofasta invånare i dalgången och ungefär lika många kossor. Byn är belägen i sydöstra Frankrike, nära gränsen till Italien och med den mäktiga nationalparken Les Écrins med toppar på över 4 000 meter som närmsta granne, och omgiven av kända cykelplatser som Alpe d’Huez åt ena hållet och Col du Galibier åt det andra.

La Grave har gjort sig ett namn som världens antagligen mest kompromisslösa skidort vintertid. En gammal gondolbana från 1976 går uppför ett gigantiskt berg i två sektioner, från 1450 meters höjd till 3 200 – plus en liten släplift ovanför den som sträcker sig upp till 3 550 meters höjd. Förutom en liten pliktskyldig (och lagstadgad) remsa på glaciären från släpliften finns här inga pister, inga avspärrningar, skyltar eller ens en skidpatrull som kontrollerar laviner. Allt är rått, naturligt och så tvättäkta som skidåkning bara kan bli. Här är du utlämnad till elementen och din egen kunskap, förmåga och dina egna (förhoppningsvis smarta) beslut. Terrängen är vild, vacker, brant och komplex med gigantiska åk på upp emot 2 500 fallhöjdsmeter i en svårnavigerad terräng. 

Den som orkat läsa mitt dravel i en viss svensk skidtidning genom åren har kunnat ana att jag har en viss besatthet av den här platsen på jorden, vilket stämmer alldeles utmärkt. Jag har spenderat otaliga vintrar här och förlorade mitt hjärta och min skidåkarsjäl till La Grave för många, många år sedan. Det här är hemma för mig men fram tills nu har jag aldrig varit här på sommaren förut. Nu är jag här med min (med all rätt) lätt oroliga sambo Ullis och med cyklar istället för skidor som redskap.

Tobias LiljerothBruno Florit är La Graves cykelentusiast #1.

La Graves cykelentusiaster

Vi rullar genom byn en solig morgon i början av juli efter en nätt liten klättring på 50 höjdmeter från vår camping i den västra änden av byn. Lärkträden uppe på berget lyser gröna och byn är fylld av blommor där vi rullar längs Route National 91 som agerar både bygata och genomfartsled. Vi stannar till vid butiken Ski Extreme för att hälsa på min gamla kompis Bruno Florit. Klockan är tio på förmiddagen och han och kompanjonen Pascal Vallin sitter utanför i skuggan och sippar på varsitt glas rosé med isbitar i.

Bruno driver, förutom butiken, guideföretaget Bike La Grave. Pascal är den före detta barägaren som numera är ansvarig för att bygga och hålla efter cykellederna på berget sommartid. Pengarna kommer dels från kommunen och från andra håll, som bland annat cykelmärket Santa Cruz ledbyggarinitiativ, och gör att ett par personer kan sysselsättas under sommarmånaderna för att utveckla och underhålla cyklingen i byn. 

Bruno pekar på en karta och föreslår att vi börjar med att köra AVAG One, den (enligt honom) enklaste leden på berget. AVAG står för Association Vélo Alternatif de la Grave, alternativ cykling med andra ord – något som ska visa sig stämma till etthundratio procent, men mer om det senare.

– Den börjar lite brant och stenigt men efter det blir det ganska flowigt.

Tobias LiljerothKaffetruck på mellanstationen P2.

Le téléphérique

Perfekt, deal done, säger vi och rullar nedför backen till liftens dalstation och köper dagskort av samma kvinna som suttit i luckan i över 20 år, lika småbitter och småvresig nu som då. Det är ingen direkt stress eller liftkö, det är bara vi och ett par vandrande holländare här. Några horde av cyklister syns definitivt inte till och när vi får hjälp att lasta cyklarna på liften så inser vi att det nog inte brukar vara det annars heller. Den urgamla gondolen är organiserad med sex gondoler åt gången i klasar där var och en av dem tar sex personer, och det finns enbart tre cykelhållare på varje gondolklase. Den urgamla liften är inte kopplingsbar och måste därför stanna in hela banan när någon av klasarna kommer fram till liftstationen för att släppa på och av folk.

Lite nervöst kollar vi på när våra cyklar hänger nästan fritt, 300 meter över marken över den första stora klippväggen på berget. Vi kliver av på mellanstationen P2 på 2 400 meters höjd och får hela La Meije-massivet fullkomligen kastat i ansiktet. Det är en udda syn för min del att se berget i sommartappning. Bergets pyramidformade topp är hela snöfri och under den skimrar en serie av gigantiska glaciärer i grått i det i det starka solskenet. 

Tobias LiljerothUlrika Frisk bekantar sig med La Graves switchbacks.

Tobias LiljerothLiften i La Grave må vara gammal men den gör sitt jobb, år ut och år in.

Branta switchbacks

Vi rullar ut från mellanstationen, följer skylten som pekar mot AVAG One, och inom mindre än en minut står vi och letar linjer i en brant, smal sektion, fylld med vassa stenar. Det ska ju bli bättre snart säger vi och tar oss ner på ett inte speciellt snyggt sätt. När vi kommer in i den glesa lärkskogen inser jag ganska snart att La Grave-definitionen av flow helt klart skiljer sig från resten av cykelvärldens. Det vi bjuds på är en i det närmaste ändlös serie av svinbranta kurvor och switchbacks i alla dess former. Jag har precis bytt till färska bromsbelägg på bägge våra cyklar men den första tanken är var jag kan köpa fler, för just nu känns det som att vi kommer bränna igenom de vi har redan på resans första åk.

Åkregeln här är ganska enkel i teorin men svårare att utföra i praktiken; stå med raka ben och belasta cykelns framända rejält för att få tryck på framhjulet, bättre bromsverkan och få lättare att komma igenom kurvorna. Det är helt tydligt att La Graves cykling kräver en hel del tillpassning, precis som skidåkningen här vintertid. Du kan inte applicera din vanliga bikeparkteknik och tro att du kommer kunna jazza nerför berget redan första åket.

Efter ungefär halva åket, efter en sisådär 500 höjdmeter, börjar åket och terrängen flacka ut lite mer och det känns inte som att vi håller oss fast vid bromsarna för allt vad tygen håller hela tiden. Leden börjar flyta på lite bättre och den sista biten ner till byn bjuder på sjukt fin teknisk cykling i en lagom brant terräng. Fortfarande rå och opolerad, men ändå ganska inbjudande. Vi ploppar ut ur en stor skogsdunge i botten av berget, vid floden Romanche som forsar av iskallt glaciärvatten. Vi tar oss uppför de 50 branta höjdmeterna tillbaka till byn och rullar bort till liften för ett andra åk. 

Tobias LiljerothLavage MTB.

Åk #2 – ännu brantare

Den här gången kör vi bikers-left från mellanstationen, mot leden Côte Fin som går i samma område som det klassiska offpiståket med samma namn – eller Rocky Garden på skidåkarengelska. Och det är just det som möter oss där på den första delen av leden, sten och klippor. Det här känns inte så flowigt tänker vi och vänder tillbaka och tar leden Desoutter istället, den ser lite mer medgörlig ut. En stund vill säga. För helt plötsligt är vi tillbaka bland branta switcbacks igen när vi kommer in i lärkskogen. Men efter att leden korsat den beryktade Chanceltraversen och börjar traversera tillbaka mot liftgatan kommer också det efterlängtade flowet längs en svepande, böljande singletrack som kryddats med små dropp och kortare branter.

Vi möter till slut upp leden från första åket och njuter lite mer av den avslutande delen ner till botten eftersom vi har lite koll på hur den går. Vi avslutar dagen med att släpa cyklarna uppför trappan nedanför liftens dalstation och kraschar ner rumporna under solparasollen på hotell Castillans uteservering. Tre stora grande bière senare rullar vi tillbaka mot campingen med värkande bromsfingrar.

Tobias LiljerothNervös cykeltransport med magisk utsikt.

Tobias LiljerothUtsikt över Glacier de la Girose.

Till toppen

Morgonen efter möter vi upp med Bruno vid Ski Extreme. Det är söndag och vägen genom byn är stängd hela dagen på grund av landsvägstävlingen Marmotte Granfondo Alpes med över 5 000 deltagare som ska rulla genom byn under loppets 165 kilometer med 5 500 höjdmeter med klättring som avslutas med Alpe d’Huez klassiska monsterklättring. Med andra ord, affärerna kommer inte vara lysande idag så Bruno sätter bara en lapp på dörren att han är tillbaka vid femsnåret och rullar med oss ner till liften.

Den här gången åker vi hela vägen upp med liften, till Col des Ruillans på hela 3 200 meter. Här uppe är luften betydligt kyligare än hettan nere i byn och vinden som sveper in från den gigantiska Glacier de la Girose hjälper definitivt inte till. Jag pekar ut skidåk efter skidåk på och från glaciären. Längst där upp syns toppen av släpliften på hela 3 550 meters höjd, på andra sidan dalgången breder den grönskande höghöjdsplatån Plateau d’Emparis ut sig och ovanför våra huvuden snurrar otaliga svarta korpar, choucas. Legenden säger att det är döda alpinisters själar som vakar över sina domäner.

Men nu är vi inte här för att åka skidor utan att cykla. Det är bara det att när vi kollar ner i dalgången Chancel där vi ska köra så ser jag inte den minsta antydan till att det finns en cykelled där, det enda jag ser är ett gigantiskt hav av rödbrun skiffersten i alla storlekar från småstenar i samma storlek som min hand till gigantiska klippblock. Bruno freeridesurfar nedför den översta delen från liften innan han drar en vänster och följer något som faktiskt ser ut som cykelspår.

Tobias LiljerothBruno Florit surfar skiffer.

Tobias LiljerothUlrika Frisk på gränsen mellan is och sten.

Kungens steniga cykelled

Det här starten på King Stone Road, en av världens högst belägna och längsta, dedikerade cykelleder. Byggd av lokala förmågor som ovan nämnde Pascal Vallin och den kanadensiska extremskidåkaren Ptor Spricenieks, som bor i byn sedan ett 20-tal år tillbaka. Att ens ge sig på att bygga en cykelled i den här terrängen var en monumental utmaning. Dels för att allt var tvunget att göras för handverktyg, men också för att det tog flera timmars vandring varje dag bara för att nå dit man skulle bygga för dagen, och för att ta sig tillbaka till liften igen. Lägg också till att snösmältningen varje vår gör att stenar som metodiskt lagts på plats för att skapa ett underlag som går att cykla på flyttas flera meter. Oftast öppnar inte King Stone Road förrän tidigast i slutet av jul men efter den snöfattiga vintern och en varm vår så har leden kunnat börja köras redan i slutet av juni. (Vem kungen i historien är får jag inte reda på. Men det är lite lustigt att man döpt en led till något dylikt med tanke på att senast Frankrike hade en kung högg man gladeligen huvudet av honom.)

– Här i La Grave måste man anpassa sig till berget, inte tvärtom. Vi cyklar på ett berg, inte i en bike park så det är du som får anpassa åkningen och tekniken efter det, säger Bruno när vi står mitt i en ocean av sprängsten.

– Det här är mountain biking, säger han med en kraftig betoning på ordet mountain. Montagne bike på franska.

Och montagne bike i La Grave går inte ut på högsta möjliga fart utan snarare att manövrera en serie med krux i relativt låg hastighet. Bruno pratar om att bromsarna snarare ska användas för att öka farten istället för att ta ner den och demonstrerar utför en klipphäll bestående av flera avsatser. Jag är sinnessjukt nöjd med mig själv när jag klarar ett parti på första försöket, bara för att ta tvärstopp 150 meter senare på nästa krux. Det här är definitivt cykling som man måste växa in i gradvis och lära sig hur den funkar, det är en helt annan sak än att köra ens en svarta singletracks i valfri bike park.

Montagne bike som sagt var. Egentligen exakt som La Grave på vintern, men i sommartappning. För det kommer inte direkt som en överraskning att världens mest egensinniga och unika skidort även är världens mest egensinniga och unika cykelort.

Tobias LiljerothBruno Florit visar hur man cyklar ett berg.

Tobias LiljerothBruno Florit med Lac du Puy Vachier i bakgrunden.

Tobias LiljerothBruno och Ulrika siktar mot lunchen.

Tobias LiljerothRefuge Chancel.

Tobias LiljerothLunch på höjd smakar alltid bättre.

Tobias LiljerothOmelett till lunch…

…flow till efterrätt.

Lunch med utsikt och flow till efterrätt

Vi tråcklar oss ner till den legendariska bergshyttan Refuge Chancel och dess magnifika utsikt över La Meije och den djupt smaragdgröna bergssjön Lac du Puy Vachier. Ovanför sjön ligger de klassiska rännorna Le Banane och Patou i sommaride i solskenet. Vi trycker i oss en omelett och avslutar med en stänkare Génépi. Det är bra för modet, säger Bruno med ett skratt samtidigt som vi sveper i oss den sötsliskiga örtspriten.

Ganska snart byter terrängen skepnad, från den karga stenöknen till ett grönt, bördigt gräslandskap. Leden slingar sig nedför sluttningarna innan den dyker in i den djupt gröna lärkskogen och teleporterar oss till cyklingens eget nirvana. Det här är inget annat än en sjustärnig cykelupplevelse i stora, öppna svängar som sammanlänkas av perfekt tekniska partier, för att skjuta in oss på en travers som slingrar sig mellan lärkarnas tjocka stammar i vad som känns som en evighet med små hopp, korta med tekniska branter och svängar som går att trycka fast bakhjulet i och pumpa med sig fart i. Igen, och igen, och igen. Det är inget annat än ren cykelmagi av allra yppersta märke.

Traversen pumpar oss fram till liftgatan där Bruno plötsligt tvärstannar, han har en idé. Vi pushar cyklarna uppför en brant vandringsled i några hundra meter innan vi hoppar på cyklarna igen och trampar tvärs över berget, förbi ett par ovanligt lyxiga fäbodar, innan vi når fram till en forsande bäck, fylld med iskallt glaciärvatten. En bro byggd av smala trädstockar tar oss över bäcken och ängen Chalvachère. Det känns som att vi redan cyklat i en evighet, och det har vi, men vi har fortfarande ungefär 400 höjdmeter kvar till botten av byn. 400 höjdmeter med teknisk cykling som kräver att både din kropp och hjärna är med på noterna. Bruno pekar ut en ny led som det lokala ledcrewet håller på att bygga och till min förvåning ser jag till och med något som ser ut som en velodromkurva, helt galet.

Tobias LiljerothBruno Florit med Plateau d’Emparis i bakgrunden.

Tobias LiljerothUlrika Frisk på väg mot cyklingens nirvana.

Tobias LiljerothUlrika Frisk crossing the Vallon stream La Grave, France.

En cykelupplevelse utöver det vanliga

Nu är det “bara” ängarna och avslutningen med en serie småhala switchbacks kvar innan vi betat av åkets samtliga 1 800 fallhöjdsmeter. Men när jag går in i sektionen för tredje gången på två dagar så börjar ändå en känsla av att jag vet vad det handlar om infinna sig. Jag säger inte att alla svängar sitter perfekt men jag börjar ändå fatta vad La Grave på sommaren handlar om, och vad som krävs av mig som cyklist för att kunna njuta av tillvaron här. Ganska precis samma känsla som jag en gång i tiden fick när jag först kom hit som en orutinerad offpiståkare och sakta men (o)säkert fick lära mig vad skidåkning på stora berg egentligen handlar om. Och nu står jag här igen, en massa år senare, med nästan exakt samma känsla surrandes i kroppen. 

Redskapet är annorlunda, snön utbytt mot sten och jord men La Graves kompromisslösa själ är exakt den samma. I en cykelvärld som går allt mer mot tillrättalagda njutningar och släta flowtrails är det trots allt uppfriskande att komma till en plats där berget fortfarande bestämmer och dikterar villkoren. Ge dig hän och utmana dig själv och du kommer att mötas av en cykelupplevelse som inte liknar något annat på den här planeten, var bara beredd på att du behöver ge dig själv lite tid att växa in i den. För här handlar allt om berget. Berget och du. Och dina skrikande bromsar.

Tobias LiljerothBruno Florit och Ulrika Frisk kör igenom resterna av en monsterlavin.

Tobias LiljerothBruno Florit håller tryck på framändan som sig bör.

Tobias Liljeroth”Bara” 300 höjdmeter kvar till after bike-biran.