För lätt och nervös för downhillbanorna och för tung och klumpig för skogen – eller en lyckad kompromiss? Det ska vi ta reda på när vi testar vad en Canyon Torque duger till som utförshoj i Verbier, Gesunda och runtomkring i dalaskogarna. Häng med!
Testpilot och författare : Fredrik Westman
Foto : Mathias Lindqvist och Harri Manni (42Hz)
Tyska Canyon har sedan ett par år seglat upp som en cykelvärldens motsvarighet till Dell. De säljer alltså inte datorer, utan erbjuder cyklar till direktförsäljning från sin hemsida. Genom att skippa återförsäljarna kan de hålla konkurrenskraftiga priser till slutkund. Vi ska inte gå alltför djupt in i logistiksystem och affärsstrategier utan nöjer oss med att konstatera att för den gemene pryltokige cyklisten innebär det här ofta bättre komponenter för pengarna än hos många konkurrenter.
Om det är viktigt för dig att din ram är handbyggd av en mustaschprydd amerikan kan du sluta läsa här – för er andra som är nyfikna på hur Canyons cyklar presterar och kan släppa prestigebehovet för en stund – läs vidare så ska vi se om cykeln som helhet är något att ha, eller bara en hög fina komponenter monterade på en ram som inte lever upp till den i övrigt höga standarden..
Hojen
Cykeln vi testar är en Canyon Torque FR 8.0. Namnet är tyskt och bra så det förslår med siffror och allt. Canyon tillverkar en hel serie hojar under namnet Torque. Serien innehåller tre olika ramvarianter som i sin tur finns i flera olika utföranden. FR ligger mitt i och klassas med 160 mm slaglängd som en freeridehoj av Canyon själva. Den något lättare ES-ramen specas med lättare komponenter och blir mer av en All Mountain-cykel men har fortfarande samma slaglängd. FRX är den kralligaste ramen med 200 mm slaglängd och är för dig som enbart hänger i bikeparken, jobbar på gogglesbrännan och tittar mycket på filmer där uttrycken "super gnarly" och "super stoked" förekommer oftare än det regnar i Göteborg… FR-ramen finns i tre utföranden, 7.0, 8.0 och 9.0, varav det är mellanmodellen 8.0 som vi tittat närmare på.
Canyon har ganska medvetet valt att placerat denna på en prisnivå strax under 20 000kr. Vad får man egentligen för 20 papp, är det ens värt att köpa ny utförshoj för så lite pengar? Det är lätt att bli fartblind när man sysslar med liftburen velocipedåkning och här erbjuder Canyon en komplett hoj med komponenter som inte skäms för sig till samma pris som många ramtillverkare knappt låter dig dreggla över deras nakna ramkit för.
Cykeln kommer med en imponerande uppsättning komponenter. Framgaffeln är en Rock Shox Lyrik Coil IS med U-turn. Vad alla dessa akronymer innebär är att det är ett Lyrik-chassi med Motion Control-dämpning (samma som sitter i beprövade Pike och Boxxer) istället för den dyrare Mission Control som sitter i de dyrare varianterna. Gaffeln levererar 115-160 mm slag, justerbart med ett rattvred. Den har en Maxle 20 mm framaxel, väger in på runt 2.5 kg och ger ett stabilt och styvt intryck. Förutom slaglängden kan man justera kompression och returdämpning externt. Dämpningen bak sköts av en Manitou Evolver ISX-6, en luftdämpare med hög luftvolym och många justeringsmöjligheter. Sex stycken närmare bestämt, inte helt otippat.
Bromsarna är höjdpunkten i specen, Formulas flaggskepp Formula One med 200 mm-skivor fram och bak. Vi funderar på ifall detta är talande – vill man verkligen köpa en utförscykeln där mest pengar lagts på att få ner farten? Skämt åsido så ger bromsarnas enorma kraft och modulation en grym kontroll med bara ett finger på handtaget och lever verkligen upp till sin hype. Nose manuals blir ganska snabbt standard i repertoaren och den grymma modulationen gör att man kan bromsa mer precist och på så sätt undvika att låsa hjulen. Dessutom krävs nästan ingen kraft i fingrarna, vilket innebär att man blir mindre trött i händerna än med vanliga bromsar. Ganska uppskattat när man åker 10 000 höjdmeter på en åkdag i alperna! Bromsarnas löjligt låga vikt och det faktum att man får sig en redig powerbulge i brallan av att kolla på handtagen gör det hela bara bättre…
Hjulsetet kommer från Sun och består av Demon-nav och EQ 29 SVD-fälgar. Vikten på hjulen är märkbart låg och det gör att cykeln känns lättare än vad totalsumman säger, oerhört positivt. Ekerspänningen var hög och jämn och hjulen gav ett förhållandevis bra intryck, även om testpiloten övertygade sig själv innan testet om att "de här ska vi nog kunna knäcka".
Däckvalet är något av en kompromiss med beprövade Schwalbe Big Betty 2.4". Fram har Canyon valt den mjukare gummiblandningen Gooey gluey och bak sitter ett däck med standard hockeypuck-edition-gummi. Utan tvivel konstruerat av en ond person för att kunna bilda maximalt med brake bumps på de kontinentala jordbanorna, utan att behöva tömma bankkontot på nya bakdäck. Med stor luftkammare, helt ok punkteringsskydd, allroundgrepp och vikt är det ett beprövat däck. Men oj vad oförutsägbart kurvgrepp de erbjuder jämfört med ett par riktiga DH-däck! Big Betty duger fint i hemmaskogen för lite All Mountain-cykling men om lift erbjudes rekommenderar vi att skaffa en uppsättning till, eller två. Vi smällde på ett par Maxxis High Roller DH 2.5 i 42a supertacky-gummiblandning och hojen fick genast mycket mer förtroendeingivande egenskaper i rotiga, stöka, leriga…eh, ja – överallt faktiskt.
Super gnarly man!
Både fram och bak så kommer naven med lösa adaptrar på sidorna. Adaptrar som är stört omöjliga att hålla koll på när man tar loss hjulen, framnavet dräller en adapter åt varsitt håll när man drar ur 20 mm-axeln. Riktigt irriterande att behöva vara två man vid punkalagning för att inte riskera att tappa ner en adapter utför switchbacksen i Verbier och detta genererar ett minus i kanten.
Drivlinan är i stort sett genomgående nya Shimano XT. Med 2-way release på växelreglagen och Shadow-teknik på bakväxeln förväntar man sig precisa växlingar och det är precis vad man får. En liten miss i specen är att kedjan levereras utan snabblås, något som krånglar till kedjemek på stigen enormt. Så vi monterade ett direkt. Kedjan kapades ett par länkar då den var lite väl lång och sladdrig för min smak – särskilt som hojen levereras utan kedjestyrare.
Vevpartiet är en kompromiss för att få ner kostnaden. I förhållande till övriga komponenter är det ett riktigt bojsänke – Truvativ Hussefelt med 2-klingor och ett Howitzer-vevlager som förmodligen står pall för tredje världskriget. Men se det positivt. Det finns uppgraderingspotential kvar på hojen och man kan utan vidare lätta den ytterligare ett halvkilo enbart genom att byta vevparti! Dessutom sitter vevpartiet lågt och i mitten så lite extra tyngd där nere känns inte lika farligt som med en framtung hoj eller en med tunga hjul.
I övrigt så kommer styre och styrstam från Truvativ. Styrstammen är 60 mm lång och tillsammans med ett ganska långt överrör (610 mm) så känns hojen längre än en dedikerad utförshoj brukar kännas. Styret har låg rise och är brett, vilket ger en låg och trevlig front som funkar bra både till kurvtagning och trampande. Den låga fronten bidrar också till att lättare sätta vikt på framgaffeln, trots den långa cockpiten. Sadelstolpen är en ädel Thompson och sadeln är en Selle Italia NT1. Sadeln har dock en ganska vass bakre kant, något som den här testpilotens skrev inte riktigt uppskattade alla gånger. Stolpen behöver kapas för att kunna skjutas i botten, trots 20" sadelrör, något som tyder på svetsloppor nere i sadelröret. Inte helt hundra, då man gärna vill sänka sadeln i botten för branta tekniska nedfarter och ändå kunna höja den upp till max. Med så högt sadeltorn finns gott om plats tycker man.
Och var lugn, cykeln levereras utan pedaler så de chockrosa pedalerna är inte en del av ett marknadsföringskoncept att liva upp en ganska färglös hoj. Du köper helt enkelt till dina favoritpedaler (de behöver inte vara rosa).
Cykeln har en angiven totalvikt på 15,8 kg, vilket är utan pedaler. Med pedaler och High Rollers istället för Big betty så landar hojen väldigt nära 17 kg-strecket. Inte toklätt, men ändå lättare än de flesta andra DH/FR-cyklar – och med ett lätt hjulset känns mer skillnad än siffrorna antyder.
Vem fasen är testpiloten då?
För att ni lättare ska kunna bedöma om mina intryck av cykeln är sanning eller bullshit följer här en kort beskrivning av vem jag är och hur jag cyklar. Jag har cyklat i fyra år och håller i stort sett enbart på med utförscykling. North shore, freeride, bikeparks, downhill och liftburet är nyckelord för min cykling medan svetto, lycra, xc, trainer och trippelklinga inte är det. Trots detta gillar jag att ta ett snabbt pass på racer eller hybrid ibland och kan få en duktig kick av nästan vilken cykling som helst. Jag kan väl anses vara medelbra som freerideåkare men jag sätter inga tailwhips, droppar inte högre än fyra meter och satsar inte helhjärtat på att träna downhill. Jag tävlar bara på svartrejs-nivå, men pressar gärna mig själv och provar nya saker. Privat cyklar jag på en Specialized Demo 7 i storlek medium och en Cannondale Prophet i storlek medium. Jag är 187 centimeter lång och väger 77 kg i strumplästen. Puh!
Åkegenskaper
Cykeln är generellt byggd med en genomgående tanke att hålla nere vikten för att göra cykeln mer mångsidig. Luftdämpare bak och lätta hjul tillsammans med en sänkbar framgaffel och dubbelklinga fram skvallrar om ambitioner att cykeln ska gå att klättra med, åtminstone hjälpligt. Då jag inte är någon klättrare skakar jag bekymrat på huvudet och funderar på hur det här ska gå när jag ser specifikationen. Lille fördomsfulle, slaglängdsfixerade jag funderar direkt på vem som ska knäckas först – jag av uppförscyklingen eller hojen av utförscyklingen. Det visar sig att min oro är obefogad, mer om det senare.
Nu till väsentligheterna, ut med järnet på berget och pressa! Testcykeln är i storlek Large och är ganska lång. En effektiv topprörslängd på 24" är rejält tilltaget och med 60 mm styrstam på det blir cockpiten ganska utsträckt. Normalt cyklar jag på en för liten hoj med 22.6" topprör och 40 mm styrstam, så skillnaden är klart märkbar. Efter några åk i Verbier börjar jag dock trivas på cykeln. De första intrycken om en lång och något nervös cykel är mer en vanesak och jag börjar känna in cykelns geometri och hur den beter sig. Första åket innehöll för övrigt en stigning på någon kilometer (inte höjdmeter så klart) och cykeln visar direkt sin trampförmåga. Utan någon kompressionsdämpning och med lite för mycket sag håller sig ändå bakändan gungfri vid sittande trampning på båda klingorna.
The Stig.
Torquen är livlig och rolig att svänga med så länge kurvorna inte är i extremt låg fart. På grund av sin längd, höga sadeltorn och lite branta styrvinkel blir switchbacks och andra tvära passager en hårig upplevelse. Jag blir aldrig riktigt bekväm på cykeln vid tajta tekniska partier, cykeln känns helt enkelt för osmidig och understyrd. Mer än en gång slutar dessa 180 gradare med att lill-Westman får smaka bakkanten på Selle Italia sadeln på ett suboptimalt sätt. Eftersom jag inte är klar med min produktion av freeride-kids ännu så skulle jag kapat sadelröret och bytt sadel till en med mer stoppning i bakkanten om det här var min cykel, för att undvika unwanted attention in the groin area. En uppvinkling av sadeln gör det hela lite mer uthärdligt.
Ganska snabbt letar vi oss in i bermbanorna och som en del av er vet är jordbanor i frankrike mer eller mindre alltid fyllda av brake bumps. Cykeln beter sig bra i dessa. Bakdämparen arbetar fint och hela hojen känns balanserad. Vid krönhopp och drops så flyger hojen balanserat och landar med en imponerande balans. Efter att ha ställt in bakdämparens progressivitet och tryck att passa åkaren så känns cykeln väldigt förtroendeingivande och jag törs börja pressa mer och mer. Bakdämpare och framgaffeln arbetar fint ihop.
När det går fort, blir rotigt och off camber så saknar jag dock lite stabilitet i styrvinkeln, den är helt enkelt lite, lite för brant när det börjar skaka i hög fart. Några nära-döden-upplevelser med högfartswobbel senare konstaterar jag att hojen trivs väldigt bra på byggda banor med berms och hopp, men inte riktigt lika bra på stökiga downhillbanor eller tekniska stökpartier. Inte så konstigt, Torque FR är ingen riktig DH-rigg. Däremot överraskar hojen positivt med sitt balanserade uppträdande i hopp, drops och berms. Geometrin känns riktigt bra här och de lätta hjulen gör att det går lätt att styra hojen i luften. I Gesunda blir freeridespåret Magic Carpet snabbt en favorit, i corners och table tops trivs hojen som fisken i vattnet!
Strax ovanför Magic Carpet.
När vi lämnar Carpet och kör ett rejs med polarna på tävlingspåret i Gesunda närmar vi oss hojens gränser. På de snabba, steniga skråpartierna är hojen obehaglig och nervös, det skakar mer än man vill och vurpan i stenskravlet är nära flera gånger. Dessutom får jag snakebite-punka bak trots däck med DH-sidväggar och 2 bar i slangen. Cykeln har helt enkelt lite för brant styrvinkel och lite för lite slaglängd bak för att vara optimal att pressa på downhillbanor med.
Om man varit ett slopestylekid kan man klaga något på att det är dålig standoverhöjd på ramen. Jag som är 187 cm lång står med familjelyckan mot tyskt stål när jag står över cykeln på plan mark. Att veta att man inte kan sätta ner fötterna och grensla ramen gör inte självförtroendet bättre när det vankas tokbranta rolldowns till rotelände.
Gaffeln märks inte av särskilt mycket och det är ett bra betyg. Ofta är de bästa komponenterna de som bara gör sitt jobb utan att man tänker på dem. Lyriken jobbar fint över det mesta av den terräng vi ger oss på och är styv och spårsäker även när det stökar. Det krävs ganska hård provocering för att få ut de sista centimetrarna slag, det är en märkbar upprampning på slutet. Då jag med min ringa kroppsvolym är något lättare än vad medelpersonen som köper en Large kan tänkas vara är detta enbart bra.
Bakdämparen är en trevlig historia och en positiv överraskning från företaget som ibland lite elakt kallas Manipoo. Den svarar generellt bra på inställningsändringar och har gott om inställningsmöjligheter. Jag kompenserar den i mitt tycke lite branta styrvinkeln med att köra lite för lågt lufttryck bak (därmed mer sag) vilket ger något flackare styrvinkel. För att kompensera genomslagseffekten av detta skruvade jag upp progressiviteten lite och uppnådde ett trevligt tillstånd där jag bottnade bakdämaparen ganska lagom en eller två gånger per åk. Perfekt alltså, i min bok. Linjär dämpning genom större delen av slaget och en upprampning på slutet för att ta emot hårda landningar ger självförtroende att köra fort.
160 mm bakdämpning räcker ganska långt om man får kvalitet på dämpningen. Dämparen är ganska coil-lik, jämförbar med en Fox DHX Air men inte riktigt lika plush som en Roco Air. När dämparkretsarna växlar från kompression till retur, dvs. när man kommit så djupt man kan i kompressionen och hojen ska räta upp sig igen, ger dämparen ifrån sig en belåten rap. Ljudet är lite hata eller älska men efter ett tag gillar jag det, dämparen käkar i sig ojämnheterna och talar om det för omvärlden. Jag upplever dock en liten fördröjning i samma läge och tycker att dämparen kunde börja returrörelsen lite fortare för bättre DH-prestanda.
Hjulsetet från Sun bidrar definitivt till den lättfotade känslan hos hojen. Fälgarna är dock inte tåliga nog för ren utförsåkning med därtill hörande däckstyck. Med 2 bar i DH-däcken lyckas jag buckla både fram och bakfälgen ett antal gånger vid genomslag i stenkistor när jag laddade på lite. Detta trots att jag körde med DH-däck med betydligt starkare sidoväggar än Big Betty som sitter monterade från början. Räkna alltså med att byta fälgarna efter en säsong. Dock höll sig fälgarna både raka och runda genom vårt test, så direkt svaga är de inte. Bara något mjukostiga i materialet.
Cykeln inbjuder till att ladda på i jordbanor. Jag tackar ja och tar emot.
Något för dig?
Så, vem passar hojen för egentligen? Svaret är ganska brett. Cykeln passar för dig som inte är extrem. Ifall du tillhör dem som cyklar hemma mest, sticker iväg på några weekends till bike parks i Sverige, kanske en vecka till någon alport på sommaren samt inte vill eller har råd att ha flera hojar är cykeln ett ganska bra val. Det förhållandevis låga inköpspriset gör ju det lättare att ha pengar kvar till att faktiskt använda cykeln. För det är en cykel som vill användas. Den är lite oglamorös men gör sitt jobb utan att klaga och skäms inte i någon situation.
Om du vill trampa fort i skogen är cykeln för tung för dig. Svettas kommer du göra men du kommer inte hänga på svettona. Om du vill jaga hundradelar på downhillbanorna i någon cup kommer cykeln kännas nervös, brant och ibland lite lång och du kommer inte få det där extra självförtroendet som behövs för att gå all in i den där stenkistan. Är du en riktigt smooth åkare kan du komma undan med det, men det finns bättre hojar för ändamålet. Om du vill åka extremt sakta och knixigt runt switchbacks och rötter kommer cykeln kännas lite lång och klumpig. Detta kan kanske kompenseras med en kortare styrstam, eller att välja en mindre storlek. Men cykeln beter sig för bra i övriga situationer för att välja en för liten cykeln. Om du mest av allt vill köra rena DH-banor eller tävla i downhill och har den här budgeten, köp begagnat istället.
Om du däremot gillar att prova på alla möjliga former av utförscykling, cyklar mest för att det är roligt och inte för att tävla samt prioriterar att få mycket komponenter för pengarna istället för att få ett flashigt märke på ramen är cykeln ett vettigt köp som lämnar möjligheter att åka iväg och ha roligt och utmana sig själv. Undvik bara världscup-spåren så klarar du det mesta galant.
Freeride? Ja, faktiskt – enligt min tolkning av ordet i alla fall.
Freeride? Freeride!
Plus och minus
+ Balanserad, bromsneutral, trampeffektiv ram
+ Bakdämpare och framgaffel arbetar fint ihop
+ Bra komponenter för pengarna, prisvärd helt enkelt
+ Bromsarna är fantastiska!
+ Mer pengar över till cykelresor
– Inte bäst på något
– Hög standover
– Onödigt högt sadeltorn
– Något för brant och nervös styrvinkel för ren utförscykling
– Något lång och klumpig för tekniska lågfartsmanövrar
Westmans önskelista
Här kommer min lilla hybrishörna där jag nämner vad jag skulle vilja förändra på cykeln för att göra den bättre – bättre för min åkning alltså.
En justerbar styrvinkel hade suttit som hand i handsken på den här cykeln. Nuvarande 67.5 grader blir alldeles för nervöst vid högfartsstök. Justerbar sleeve eller olika främre dämparfäste som ger valbar styrvinkel på 66 / 67.5 grader ligger högst på önskelistan.
Därefter skulle jag vilja ha ett lägre sadelrör. Vem behöver 20" sadelrör på en freeridecykel egentligen? 17.5" räcker gott med en fulllängdssadelstolpe och oavbrutet sadelrör. Då skulle man också kunna luta toppröret mer neråt och få bättre standoverhöjd på ramen.
Nästa steg är personlig anpassning. Lägg lite pengar på att ändra cockpit och däck så att det passar dig och din åkning. Hojens prisnivå lämnar lite marginal mot många andra märken, så förhoppningsvis behöver du inte råna en bank. Personligen skulle jag köpt till en 40 mm styrstam för att korta cockpit för utförsåkning och köpt ett XT-vevparti för att lätta hojen ett halvkilo. En kedjestyrare för två klingor fram skulle också sitta bra på cykeln. Nya fälgar kommer du också behöva köpa efter en säsong då de som sitter på inte kommer tåla stenig åkning särskilt länge, särskilt inte med Big Betty-däcken monterade. Ett par Mavic EX721 blir mitt val då de har ganska hög och smal profil och därmed står emot genomslagsbuckling bättre än andra fälgar i samma viktklass.
2009 års modell
Till 2009 genomgår Torque FR en del förändringar. Ramen uppdateras med koniskt styrrör för 1.25”-1.5” styrlager. I övrigt förblir geometrier och rammått samma som på 2008 års modell.
I utrustningsväg är uppdateringen lite skiftande bland de olika modellerna. FR 7.0 får i stort samma komponenter som 2008. Den provkörda modellen FR 8.0 får däremot en hel del ändringar i komponentlistan. Bland annat kan nämnas annan gaffel, bromsar, växlar, hjul och däck. Toppmodellen FR 9.0 utrustas med bland annat SRAMs nya Hammerschmidt-vevparti. Samtliga modeller får Canyons egna nyutvecklade LockOn-handtagsgrepp och sadelstolpsklämma. Till 2009 medföljer dessutom en enklare momentnyckel till alla cyklar för att säkerställa rätt åtdragningsmoment vid egen montering av komponenter.
Exakt utrustning och priser för 2009 års modeller presenteras i november.
Testpiloten testar leriga kurvor i dalaskogarna – mer än gärna trots regn.
Sammanfattat
Canyon Torque FR 8.0 är en balanserad, trevlig bikeparkcykel som klarar både single track-utflykter och bermbanor bra och ger piloten ett leende på läpparna. En lång cockpit och låg framända gör cykeln lätt att styra med blicken och kroppen. Titta in i kurvorna och cykeln följer lätt efter. Samma långa cockpit gör dock cykeln lite osmidig i tekniska passager och svår att navigera runt switchbacks. Styrvinkeln är lite brant och vi saknar en justerbar styrvinkel med ett flackare alternativ, den blir alldeles för nervös när det går fort och blir stökigt.
Cykeln har väldigt fina komponenter i förhållande till sin prisnivå och ramen upplevs som balanserad och fin. Den passar bra på de flesta berg, så länge åkaren inte har ambitioner att pressa i de stökigaste partierna eller jaga hundradelar på tävlingsbanan. Ett bra val för dig som cyklar freeride hemma och sticker iväg till bikeparks då och då. För dig som trampar runt i skogen finns det lättare alternativ och för dig som bara åker lift finns det biffigare alternativ. Sammantaget en lyckad kompromiss för dig som cyklar lite av varje och bara vill ha en cykel.
Spendera mellanskillnaden mot en dyrare märkeshoj på en trevlig alpvecka och kör in hojen på riktigt. Glöm inte att köpa med dig ett par riktiga DH-däck och se till att kapa sadelstolpen först bara!
Fredrik Westman
Länk till tillverkaren för specifikationer
