Cykling beskrivs ofta som en sport för alla. Den är skonsam mot kroppen och de olika disciplinerna erbjuder något för de flesta smaker. Men – hur fungerar cyklingen för de som inte har samma fysiska förutsättningar som majoriteten? HappyMTB har testat para-cykling, en cykeldisciplin som lever lite i skymundan men vars utövare kanske är de mest innovativa och dedikerade.
Text: Kristin Svenson (kristin@happymtb.org). Foto: Kristin Svenson och Maria Nömell
Under Roslagshösten 2013 fick jag syn på ett gäng cykelekipage som fångade mitt intresse. En hel grupp tandemracers! Det var första gången jag såg denna typ av hoj över huvud taget och de var riktigt mäktiga. En av cyklarna trampades av Joakim Nömell, kallad Jocke av de flesta, och det är honom jag stämt träff med denna dag för att testa just tandemcykling, en gren inom para-cyklingen.
Jocke är i mångt och mycket en helt vanlig ”memil”: han bor i Stockholmsförorten Handen med fru och fyra barn, har två hundar, ett stort intresse för konditionsidrott, en cykel som kostar mångdubbelt femsiffrigt belopp och många Apple-prylar i hemmet. Men, det finns ett par skillnader mellan random memil och Jocke: hans cykel har två styren och två vevpartier istället för ett, hans prylar pratar med honom när han använder dem, och familjens ena hund Flinga är inte bara en bästa vän utan också Jockes extra sinne. Jocke är en alldeles vanlig cyklist – fast blind. Eller förresten, det finns några saker som sticker ut hos Jocke. Hösten 2012 åkte han till Nicaragua i Centralamerika som deltagare i SVT’s realityserie ”Mot Alla Odds”. Tillsammans med nio andra funktionsnedsatta och en expeditionsledare tog han sig på 28 dagar från Atlantkusten till Stilla Havet genom djungel och oländig terräng. Det är inte många seende personer som ens skulle fundera på att göra en sådan resa, men Jocke räds inte stora utmaningar.
Jocke har tränat löpning och simning sedan ungdomsåren och hans goda fysik var en framgångsfaktor för honom i ”Mot Alla Odds”. Intresset för cykling har alltid funnits där men varit desto svårare att realisera då tandemracers varit dyra. I början på 90-talet importerade en idrottsförening för människor med funktionsnedsättning ett par italienska tandemracers vilket höjde Jockes intresse ytterligare. Först 2012 hade prisnivån på cykar sjunkit så pass att Jocke kunde köpa en egen tandemracer. Valet föll på en Cannondale som importerades från USA då inga svenska återförsäljare tog in tandemracers i sitt sortiment.
Tandemcykling för synskadade med en seende pilot är en av fyra huvuddiscipliner inom para-cykling. De andra disciplinerna är handcykel, klasser för människor med celebral parsy som kör vanlig racer eller trehjuling, samt klasser för rörelsehindrade med cyklar anpassade efter behov. Para-cykling har liksom övriga cykelgrenar fått ett uppsving de senaste åren, men Jocke berättar också att just funktionsnedsatta är en grupp i samhället där fysiska fritidsaktiviteter är underrepresenterade. ”Det är enklare för många att sitta inomhus och lyssna på en ljudbok än att ta sig ut och träna”, säger Jocke. ”Jag vill visa att det går utmärkt även för funktionsnedsatta att vara vältränade och ha en aktiv livsstil!”
Det finns tyvärr också hinder från omgivningen när det gäller para-cyklingens utbredning. Jocke berättar att många människor reagerar positivt när de ser tandemekipage på olika motionslopp – men samtidigt finns en skepsis från cykelklubbar och organiserade klungor när det kommer till att acceptera tandemekipage på sina träningar. ”Jag vet inte riktigt vad det är som orsakar den paradoxen”, säger Jocke. ”Många kommer fram när de ser oss på motionslopp och tycker att vi är häftiga, men vill inte ha med oss i sin klunga. Kanske är det en rädsla för att vi är ett större och tyngre ekipage, kanske tycker man inte att det ’ser bra ut’ med en cykel som tar upp cirka en och en halv cykellängd i en annars jämn klunga…”
Att hitta piloter är ett annat problem. Jocke vill göra en elitsatsning men för att kunna träna i den utsträckning som krävs skulle han behöva fem-sex olika piloter. Förutom att det vanliga livspusslet ska gå ihop med jobb och familj så finns några ytterligare moment som komplicerar en elitsatsning för Jocke. Att inte kunna köra bil innebär att den han ska cykla med antingen måste åka hem till honom, eller att Jocke får ta sig kommunalt till en lämplig mötesplats. ”Det är lite småspännande att ta sig genom spärren till pendeltåget med ledarhund och en tandemcykel”, skrattar Jocke. ”Men allt går!”
Det blir dags för provcykling. Min tandemerfarenhet sträcker sig till några turer på en tung och rostig enväxlad cykel hemma hos min pojkväns föräldrar. Jockes Cannondale är något helt annat. Den är förvisso tyngre än en normal racer i och med sin längd, sina mekaniska skivbromsar och dubbla uppsättningar vevpartier, styren och sadelstolpar, men visst känns sittställningen och fartkänslan igen från min vanliga landsvägscykel. Vi hoppar upp på signal: ”ett-två-tre”, och sen bär det av. Jag känner mig lite osäker och vinglig men Jocke har gjort detta många gånger förr och är stencool trots att han måste lita på sin oerfarne pilots ögon. Väl på cykeln har jag egentligen inga problem med stabiliteten; det är främst i på- och avstigningen som balans och koordination sätts på prov.
Vi testar ett stopp också innan vi ger oss av från cykelbanan och ut i trafiken. ”Om det inte är för brusigt runt omkring så hör jag vilken fot du klickar ur”, säger Jocke. ”Säg bara till när du vill stanna så gör vi det!” Han förklarar också att som stoker (den som sitter bak på cykeln) måste man alltid vara beredd på ett oannonserat tvärstopp. En fördom som finns kring tandemcyklar är att de skulle vara svåra att stanna. Kan ett så stort och tungt ekipage verkligen bromsa säkert när ena parten inte ser vad som händer på vägen? Direkt inser jag att denna farhåga inte har någon som helst verklighetsanknytning: skivbromsarna tar perfekt och Jocke är extremt smidig och lyhörd på cykeln. Jag litar nästan mer på hans förmåga än på min egen.
När det gäller navigeringen på vår cykelrunda får uttrycket ”en blind som leder en annan blind” en bokstavlig innebörd. Jocke försöker förklara för mig vart vi ska och jag, som aldrig har varit i Handen tidigare, får berätta vad jag ser runt omkring mig. Nästan direkt missar jag en avfart och vi hamnar i ett läge som kräver en u-sväng. ”Hjälp, läskigt!”, tycker jag först om att baxa runt den långa cykeln så pass tvärt, men det går oväntat smidigt och vi är på rätt kurs igen. Resten av turen förflyter utan några som helst missöden. A & O är kommunikation vilket faktiskt förhöjer upplevelsen av att cykla tillsammans med någon. Det är inte bara det faktum att vi sitter på samma cykel; jag talar hela tiden om för Jocke vad jag ser så att vi kan planera vårt nästa move. ”Nu kommer snart en längre uppförsbacke, jag växlar ner och trycker på lite!”, ropar jag och Jocke är med på noterna. Piloten styr både växlar och bromsar, så det är jag som måste fatta beslut om vilken växel och fart vi ska ha. Det är en häftig känsla när två personer tar i synkroniserat och jag upplever att fartkänslan blir starkare än när jag sitter ensam på min egen racer. När jag känner att Jocke svarar och tar i mer blir jag peppad att också pressa på lite till. Det är riktigt kul!
Att cykla med Jocke är lite av en aha-upplevelse för mig. Vi har säkert alla någon gång kommit med undanflykter till varför vi inte orkar, vill eller kan cykla. Det händer såklart Jocke också, men han överkommer betydlig fler hinder varje gång han krånglar sig igenom pendeltågsspärren med sin tandemcykel än vad jag gör när jag lyckas masa mig upp ur soffan en extra seg dag. Dessutom är tandemcykling fantastiskt roligt, och jag inser hur mycket teamkänslan gör för upplevelsen. Fler borde verkligen testa detta!
Den som vill testa på att vara pilot och bor i Stockholmsområdet är välkommen att kontakta Jocke på joakim@nomell.se.
Svenska Cykelförbundet anordnar regelbundet prova-på para-cykling på olika platser i Sverige. Information finns bl.a. på deras Facebooksida.
Kommentera och diskutera på forumet
