Paris–Brest–Paris. Och det däremellan.

”Jag kommer välta ner i diket och ligga där tills jag ruttnar bort”, tänker jag. ”Låt det ske. Jag orkar inte.” I denna artikel delar Happys långcyklande reporter Jenny Westerlund sina vedermödor och höjdpunkter under långloppet Paris-Brest-Paris 1200 kuperade kilometer.

(Av: Jenny Westerlund)

Denna berättelse är inte skriven i kronologiskt ordning utan i den ordning jag har förstånd till. Tidpunkter och platser för händelser kanske inte stämmer överens med vilken tidpunkt vissa händelser verkligen skedde. Mitt minne försöker fortfarande reda ut detta stora äventyr. Minnena finns där även om platser och tidpunkter är lite diffusa.

Natt

Sadelsår. Leda. Matthet. Trötthet. Så in i döden trött. Backe. Mörker. Mörker. Mörker.

Det är natt. Andra natten i sadeln och tredje natten utan sömn. Ännu en backe tillsynes utan slut. Vägen försvinner i mörkret och det enda som skvallrar om backens längd och stigning är de andras röda baklyktor som guppar framför. Det ser ut som de svävar omkring uppe i himlen. I diket ligger folk. En del sover, en del sitter och tomglor rakt in i mörkret. Jag har 85 mil bakom mig och det värker av trötthet och leda i kroppen. ”Kan denna backe aldrig ta slut”, tänker jag och ser ryggarna på gruppen som jag försöker hänga på försvinna och sväljas av det djupa mörkret mellan de höga träden. Plötsligt stannar mina ben. ”TRAMPA!” Hjärnan ger kommando. Benen lyder inte. Det går inte mer. Ljuset från dynamolampan slocknar och mörkret slukar vägen framför mig. ”Jag kommer välta ner i diket och ligga där tills jag ruttnar bort”, tänker jag. ”Låt det ske. Jag orkar inte.” Utmattningen kommer och tar över. Jag skakar och hyperventilerar. Att ge upp är inte ett alternativ. Jag måste samla mig. Så kommer Magnus (Tropfrog) och lägger en hand på min axel och ger mig en kram. Han säger nått, jag mins inte vad. Magnus pekar på motorcyklarna som sakta trålar förbi. De mc-burna funktionärerna kollar efter cykelzombies som måste plockas av från banan. Bäst att inte bli en av dem. Jag samlar mig. Bara 35 mil kvar. Jag blir lite glad ändå. Bara 35 mil. Perspektiv. Upp och iväg.

Bretagne
Om du tycker att du är vältränad kan du ju ge dig på att cykla PBP så kommer du säkert på andra tankar. Det böljande landskapet i Bretagne är vackert men ack så tufft att cykla i. Jag tyckte att jag var väl förberedd men det känns som om jag borde ha gjort mer. Jag cyklade 1230 km på 74 timmar och 56 minuter. Kunde jag fått en bättre tid? Otvivelaktigt. Jag kunde ha tränat mer. Jag kunde gått ner lite i vikt. Kunde spenderat lite mindre tid i kontrollerna och jag kunde låtit bli att cykla fel.

Paris-Brest-Paris var en fantastisk upplevelse och då menar jag inte bara den enskilda händelsen, utan hela grejen med förberedelse, alla breveter jag har kört för att kvalificera och träna och bygga upp mig inför denna ofattbara sträcka. Att få träffa och lära känna alla trevliga och passionerade cyklister.

Omdöme

Pars-Brest-Paris är ett välkänt lopp och man känner sig utvald och speciell när man kommer dit. Jag startade i en av de sista startgrupperna. Lite tanklöst då det gick upp för mig att om jag släpper finns det inte så många som kan plocka upp mig. Detta år var det deltagarrekord och måhända var organisationen inte så väl förberedd för anstormningen av cyklister. Den förbeställda maten var slut när några skulle hämta och dessutom var maten slut på ett par av de första stationerna som vi kom till. Däremot så fanns det rödvin i varje kontroll.

I serveringen ryckte de på axlarna och slog ut med händerna. Jag fick konserverad fruktsallad, en liten yoghurt och en pytteliten trekantig mjukost med en glad ko på. På de flesta stationerna där det fanns mat att köpa var den en riktig besvikelse. Någon blaskig och smaklös soppa av passerade grönsaker eller pasta och ost var standard. Maten blev dock bättre ju längre man cyklade eller så var det jag som hade vant mig vid den undermåliga nivån. Så mycket för det franska köket. Tur att jag hade bar och gel så att jag kunde gödsla med det.

Packning

När jag packade väskorna så kändes det som löjligt mycket mat. Jag skulle liksom inte ut i vildmarken i 14 dagar. Vad behöver man egentligen ha med sig? Det viktigaste är ju en bra cykel som är inkörd och bekväm på en sådan här långtur det med ett kontinuerligt och massivt födointag fungerade bra för mig. Även om aptiten varierade så stannade jag på varje station och åt mig mätt på det som erbjöds. I fickorna fanns massor av olika slags bars och gel samt gottpåsar som jag hade blandat nötter, mandlar, aprikoser och bitar av mandelmassa. Jag hade dessutom med mig Fortimel, småflaskor med högt kaloriinnehåll, som var gott när man inte pallade tugga. Jag hade delat all ”mat” i tre delar för 2/3 skulle jag förvara i dropbagen som hade beställt i Loudeac som på vägen till Brest låg ca 45 mil från start och på tillbakavägen 87 mil från start.

Att vara cyklist i Frankrike

Stödet och supporten från funktionärerna var helt fantastisk. Alla var vänliga och hjälpsamma – en bedrift när man inser att en del av dem förmodligen hade fått lika lite sömn som de flesta cyklisterna fick.

De franska supportrarna längs vägen klappar och hejar på dig dygnet runt. Det är en otrolig känsla att rulla in i en liten fransk by mitt i natten och mötas av en liten folksamling som applåderar och ropar när man kommer.

Bilisterna tutar, vevar ner rutorna och skriker och applåderar som tokiga. Som svensk landsvägscyklist känner man sig som lovligt villebråd och i början var jag redo att cykla av vägen för att jag trodde att bilisterna var arga men här visar de verkligen hänsyn, tålamod och uppskattning. Det är verkligen underbart att vara cyklist i Frankrike. Inte en enda gång kände jag mig hotad eller rädd på grund av andra trafikanters otålighet.

Foto: Jan Andersson

Fransmännen har liksom fattat grejen med cykling. Ingen säger att du är galen. Ingen frågar om du samlar in pengar till cancerforskning. Inga fyllon kastar glåpord efter dig eller frågar om man tränar för Vättern eller Tour de France. Det är väldigt uppmuntrande och hjälper verkligen till när det är som jobbigast.

Hur gick det för de andra?

För er som minns den förra artikeln som jag skrev i våras så hade jag frågat tre erfarna randonneurer lite om deras förberedelser och deras bästa tips inför PBP. Jag tänkte att en uppföljning är på sin plats.

Här är Johan Mölleborns, Ulrika Möller och Bengt Sandborghs svar

Johan Mölleborn
– Var stämningen lika god som du minns den från tidigare år?

”Ja det tycker jag. Vi som startar i första gruppen och cyklar snabbt kommer tyvärr in till byarna innan festen har börjat. Men de som jobbade på kontrollerna och de som stod ute och hejade gjorde sitt allra bästa för att peppa oss.”

– Höll dina planer vad gäller förberedelser och träning inför loppet?

”Det höll i stort men jag hade gärna kört fler långrundor innan. Det är svårt att få loss tiden som krävs när det ska samsas med familj och jobb.”

– Höll din strategi gällande sömn?

”Ja, vi sov ingenting.”

– Vilken tid kom du in på?

”48h 53min”

– Kommer du cykla PBP igen?

”Har grodor vattentätt arsle? Ja, självklart!”

Ulrika Möller
– Var stämningen lika god som du minns den från tidigare år?

” Ja, verkligen framförallt är ju byborna helt fantastiska med sin service utmed vägarna, kaffe, vatten, crepes m.m. Och inte minst med sitt genuina intresse för oss cyklister. Tyvärr är ju språket en liten barriär för kommunikationen.”

– Höll dina planer vad gäller förberedelser och träning inför loppet?

”Ja, det får jag nog säga, jag hade inte ett strukturerat träningsupplägg, försökte mest samla mil och träna pannbenet för många, långa uppförsbackar. Vädret är ju en faktor man inte kan påverka men som kräver en del förberedelser inte minst mentalt, cykla i regn är inte värst kul. Nu hade vi ju verkligen vädergudarna på vår sida så förutom brutal kyla med tjock dimma ena natten var det ju fantastiskt.”

– Höll din strategi gällande sömn?

” Skapligt med det blev färre timmar än tänkt, knappt 4 tim totalt.”

– Vilken tid kom du in på?

”78h 11min”

– Kommer du cykla PBP igen?

”Oh ja :)”

Bengt Sandborgh
– Var stämningen lika god som du minns den från tidigare år?

”Ja, det tycker jag absolut. Det enda som inte var lika bra var målgången.”

– Höll dina planer vad gäller förberedelser och träning inför loppet?

”Jajemen.”

– Höll din strategi gällande sömn?

”Jag hade ingen strategi så det blev som det blev.”

– Vilken tid kom du in på?

” 76h 52min”

– Kommer du cykla PBP igen?

”Det är inte en fråga jag kan svara på. 4 år är lång tid.”

Foto: Jan Andersson

Lite statistik

Jag kan inget annat än att hålla med. Stämningen på PBP är fantastisk. En av stämningshöjarna är att cyklister från världens alla hörn har tagit sig till Paris för att cykla samma väg, alla med samma mål men med lite olika förutsättningar men med samma passion. Några fick lida mer än andra och alla klarade inte att ta sig i mål. Strax över 6000 personer var anmälda till start, 5712 stycken startade varav 1217 DNF. Det ger 21% som inte slutförde, trots det gynnsamma vädret. Det säger en del om hur tufft det här loppet är.

Första natten och dag nummer två

Jag hade en ambitiös plan på att slå det svenska damrekordet som i dags dato är på 69:23. Hur svårt kan det vara liksom, tänkte jag? Den största faran är ju inte att sikta för högt och missa utan att sikta för lågt och träffa. Planen var att ha två huvudstopp på 4 timmar vardera och dessa skulle ske i Loudeac där jag hade dropbag. Där hade jag tänkt att jag skulle försöka få lite sömn. Väl i Loudeac låg jag något före min tidsplan och det kändes för tidigt att sova. Det kändes riktigt bra i kroppen. Vi käkade och jag bytte till rena byxor och strumpor. Sen bestämde vi oss för att vi skulle fortsätta till nästa station som enligt Bengt, som jag hade följe med från start och som kört innan, skulle ha bättre sovplatser. Jag kände ju mig pigg så inte mig emot.

Den natten blev tuff. Det var första natten i sadeln men min andra natt utan sömn, eftersom natten innan loppet blev sömnlös. Den korta sträckan mellan Loudeac och St Nicholas tog mycket längre tid än vad jag hade räknat med och när vi väl fick sovplatser kunde jag inte sova. Hjärtat slog hårt och kroppen vägrade vila. Vi hade bestämt att vi skulle pausa i två timmar innan vi skulle dra igen. Jag fick inte en blund. Den ständiga rörelsen genom sovsalen och en obekväm brits gjorde mina två timmar till något som snarare stressade upp mig än något annat. Men visst, det var behövligt att stänga ögonen en stund och vila benen.

Efter två timmars snurrande på den obekväma britsen tog vi frukost och sen bar det iväg igen. Stelheten och mjölksyran gav med sig rätt snabbt och det blev en rätt fin dag. När vi kom till Brest var det en storslagen utsikt som mötte oss. Jag stämplade in i Brest 20 minuter efter tidsplanen så jag kände mig fortfarande lugn och på grön kvist.

Andra natten

Vår lilla grupp rullade på. Ibland tillsammans, ibland splittrad. Jag fann det väldigt svårt att cykla något annat än solo för ojämnheten i gruppens styrka i backar. De andra tycktes ha lätt uppför medan jag fick sega mig upp på lättaste växeln, för att sen bli helt slut av att jaga ikapp på platten. Nedför kunde jag rulla fortare än de andra så skulle jag hålla mig till gruppen fick jag välja mellan att bromsa mig nedför eller bara rulla ifrån dem. Ibland fick jag vänta – ibland fick de andra vänta in mig. Det jämnade väl ut sig i slutändan. Någonstans på vägen stötte vi på Magnus (Tropfrog) och han slog följe med oss. Vi har lite samma förutsättningar då vi är lika stora och tunga bägge så jag hade stor nytta av att han kunde hjälp mig att få upp farten i backarna så jag mer eller mindre kunde rulla uppför en del av de kortare backarna. Sweet! Tack för det Mange!

Den natten var dimmig och kall. Ett klimat som passade mig alldeles utmärkt. Det var en svindlande upplevelse att bomba nerför de branta och slingrande backarna i mörkret och dimman. Jag hittade ett par större grupper som jag kunde hänga på men det krävdes en smula dödsförakt att hålla fart med bara min och andras lampor som lyste upp vägen. En av nattens lärdomar: Lamporna lyser rakt fram även om vägen svänger. Gryningen bjöd på en del flackare partier också som jag verkligen gillade. Vackert, grönt och böljande landskap som man gott om tid att njuta av. De små pittoreska byarna som vi passerade var fantastiskt fina och alla dessa dramatiska vyer med raviner, urskog och vattenfall.

Tredje dagen

Någonstans under tredje dagen började pauserna bli fler och längre. Det är lätt att hitta anledningar att stanna när man blir trött. Rullsnittet störtdök och varje backe blev en evighet. Det började kännas normalt att cykla på lättaste växeln i 10 km/h i ständig uppförsbacke. Andra natten når vi tidpunkten där mitt psykbryt är ett faktum och där min berättelse börjar. En brevet av denna magnitud skänker en hel del lärdomar. Några av dessa är att det är bättre för mig att köra i min egen fart och hoppa på små gruppen som det passar under tiden. Att försöka hålla sig till en grupp och till varje pris hålla ihop gör ingen glad. Det tar mer energi än det ger då man lätt kommer ifrån varandra i mängden och att ”tvingas” köra i någon annans fart tar kraft som bättre behövs till annat. Man blir ju trött ändå. Jag lärde mig också att jag klarar mig otroligt länge utan sömn och att alla inte förstår sådant som jag tycker är självklart även om det är uttalat. Alla reagerar olika under press och utmattning. Jag går in i mig själv medan andra blir utåtagerande.

Hallucinationer och sadelsår

Hjärnan hittar på så mycket konstigt när den inte får sömn. En riktigt märklig hallucination jag fick var när jag kommer rullande ned för en lång rak väg med svag lutning utför. På håll ser jag en refug och en avtagsväg som lyses upp av gatlyktor. På refugen ser det ut som ett par, tre personer står och vinkar febrilt. Jag tänker att det är flaggvakter eller supportrar men jag hör inget. De svarta siluetterna viftar med armarna och hoppar. Jag kommer närmare. Fortfarande hör jag inte ett ljud från dem. ”Märkligt”, tänker jag. När jag nästan är framme upplöses siluetterna och försvinner. Slät mark, inte en färgskiftning eller ens en skylt eller en buske att skylla synvillan på.

Den upprätta sittställningen som backarna tvingade mig till gav mig sadelsår från helvetet men resten av kroppen var faktiskt ok, förutom lite värk i ena vristen. Det konstiga var att benen fortsatte att trampa. I Villaines var jag 4 timmar efter plan och hade ca 20 mil kvar. Vid det laget hade jag gett upp mitt rekordförsök och lade full fokus på att komma i mål så fort och smärtfritt som möjligt. Varje minut som jag inte cyklade kändes bortkastad. Jag ville bara i mål. NU!

Tredje natten fick jag inte heller någon sömn utan det blev en kort ögonstängning mot kakelplattorna i ett omklädningsrum i Dreux. 15 minuters vila på sin höjd sen gav jag mig av solo sista biten. Jag är ledsen att jag lämnade er i Draux, killar men jag ville också vila. Det var ju bara 64 km kvar

Det var ensamt på vägen men den natten var helt magiskt med tropisk värme och en symfoni med syrsor och nattfåglar som höll mig sällskap. Det var mörkt och det fanns ingen att följa så jag missade en pil och lyckades cykla fel på den franska landsbygden.

I gryningen stoppade jag en fransk tidningsbärare och frågade om han visste var jag skulle. Han sa ”det där är vägen mot Paris” på franska och pekade vänster i T-korsningen. Jag hade inte sett några pilar på någon mil och min Garmin hade dött. När jag stod där och övervägde att cykla tillbaka kom ett par engelsktalande cyklister med utpräglad Brittisk accent som påminde om Little Britain. De pratade oavbrutet och diskuterade vägvalet. De hade kommit överens om att de förmodligen hade cyklat fel och en av dem hade en Garmin med vägvisning. Han hade bara glömt titta på den. De såg på kartan att vi kunde ta vänster som tidningsbudet hade sagt men så var det oroade över att det skulle vara en hemlig kontroll på vägen så jag fick vara överslagsröst och bestämde att vi skulle cykla tillbaka. Ett par mil extra är just vad jag behövde tänkte jag. Andy och hans little Britainkompis hängde på och fortsatte smågräla. Efter en halv evighet i snigeltempo och med nya skavsår i öronen kom vi till den korsningen där vi hade missat en pil. Väl på spåret igen tackade jag för mig och drog vidare.

Mål

I Paris uppfylldes jag av en känsla av antiklimax. Pilarna visade än hit och en dit på tomma vägar i de öde förorterna. Jag fick sällskap av en snacksalig tysk som bättrade på mina skavsår i öronen. Han släppte tack och lov i någon av motlutorna upp mot målet. Jag trodde hela tiden att jag skulle se målet runt kröken men det bara fortsätter och fortsätter uppför långa raka vägar. Klockan var strax innan 8 på torsdagsmorgon när jag äntligen rullade över mållinjen. Det stod en hel del folk och hejade när jag kom in i målet men sen blev man hänvisad att parkera cykeln och gå till velodromen för att stämpla, vilket var en rätt lång promenad. Måhända jag var skelögd av trötthet men jag såg inga skyltar som berättade vart jag skulle gå för stämpling. Det tog mig gott och väl 10 minuter att leta reda på rätt ingång och att hitta stämplingsborden.

Helt ärligt kände jag ingenting förutom en oändlig mental och fysisk trötthet när jag kom i mål. Jag hade verkligen gett allt. Jag skulle inte ens vara kapabel att cykla de 3,5 km till hotellet. Det förstod jag. Om jag hade kunnat bemästra sadelsår och muskelvärk så hade jag säkert riskerat att bli indragen i en trafikolycka. Jag ringde ett par samtal. Det fanns ingen som kunde hämta mig. Jag bad en trevlig funktionär att ringa en taxi. Det fanns inga taxibilar att få tag i. Försök om 20 minuter igen, var svaret. Jag hittade en ledig golvyta och la mig ner och vilade. Den hjälpsamma funktionären såg till att jag kom iväg med taxi till slut och jag kom till hotellet 2-3 timmar efter målgång. Jag sög i mig en kall öl (himmelrike vad den var god!) och tog en dusch och kraschade ner i hotellsängen. Wow vilken resa!

Jag klarade inte mitt tidsmål men jag klarade loppet och jag blev 2015 års upplagas snabbaste svenska dam. Det får jag var nöjd med.