Går det att skapa laganda i en individuell sport som cykling, mellan människor i åldrarna 10-70 år, där alla dessutom cyklar olika snabbt och har olika ambitioner med sitt idrottande? Om du frågar medlemmarna i Team Family så blir svaret ett rungande ja. HappyMTB har cyklat Roslagshösten tillsammans med en lite ovanligare teamsatsning. Häng med i en riktig familjefilm!
Text: Kristin Svenson (kristin@happymtb.org)
Film: Joel Granér (foto och klippning) och Jonny Malmsjö (ljud)
Team Family är en brokig men ändå sammanlänkad skara på cirka 25 personer. Precis som namnet antyder är flertalet av medlemmarna släkt med varandra. Det började nämligen som ett sätt att umgås för familjen Svedberg-Buckard. Bertil Svedberg, 68, pappa och ”plastpappa” – som det heter i moderna familjer numera – knäckte den briljanta idén att åka längdskidor och cykla tillsammans med sina barn istället för att ordna trista söndagmiddagar. (Nå, nu är det väl snarare så att även middagar blir extra trevliga om man innan måltiden fått svettas och flåsa ute i friska luften.) Team Family har sedan successivt utökats till att inkludera även ingifta, ogifta och obesläktade medlemmar. Det krävs alltså inga blodsband för att få bli medlem i teamet; däremot ”att du är en seriös och trevlig prick med ambition att nå nya personliga eller gemensamma höjder och upplevelser inom skidåkning eller cykling”, enligt teamet själva.
Jag träffar Team Family för första gången innan starten på Roslagshösten, ett 135 km långt motionslopp på landsväg arrangerat av Fredrikshofs CK i klassisk cykelterräng norr om Stockholm. Innan de tävlingar som teamet deltar i träffas man och racepeppar tillsammans. Idag är det ett gäng som ska köra riktigt snabbt med bröderna Anders och Björn Gustavsson i spetsen, båda duktiga cyklister som rullade in på 7.04 på Vätternrundan i år. Bertil och hans dotter Linda ska köra den kortare banan på 72 km, och gästspelande undertecknad med mitt cykelsällskap Micke (kallad ”Micke Trilling” av de andra i teamet, varför ska ni strax få veta) ska chilla runt den långa banan. Dagen till ära har vi även ett filmteam på plats och förutom de sedvanliga förberedelserna är det sladdar, ljudtest, kameravinklar och mikrofonteknik som ska fixas innan start. Flera medlemmar ur Team Family är dock medievana redan – ni kanske såg dem i SVT’s reportage från Cykelvasan tidigare i år?
Micke kom med i Team Family när han i klassiskt fyrtioårskrisande anda började åka längdskidor. Mickes kusin var arbetskamrat till Bertil och de blev båda meddragna på ett skidläger med syfte att slipa på tekniken inför Vasaloppet. När Cykelvasan sedan lanserades var det självklart för teamet att börja satsa även på detta lopp. Folkligheten i de olika vasaloppen passar teamets målbild väl. Team Family är i första hand ingen tävlingsinriktad klubb, även om somliga medlemmar är rejält snabba och det enligt utsago förekommer en del inbördes kamp. Huvudsyftet är att alla ska ha roligt och känna att de kan utvecklas, oavsett ålder eller nivå.
Det är lätt att förstå teamets dragningskraft, särskilt när jag pratar med Bertil. Han har ett glitter i ögonen och ett leende som smittar av sig. Micke berättar att Bertil alltid är den som är mest mån om att alla i teamet ska må bra och kunna nå sin personliga målsättning. Han är analytisk och skriver upp resultat och mellantider i sin svarta anteckningsbok (inget fusk med elektroniska hjälpmedel här inte!) för att försöka utreda var utvecklingspotential finns. ”Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt?” är titeln på ett av Magnus Ugglas album, och visst är det lite på samma sätt att köra lopp. Halva nöjet är att få diskutera igenom loppet efteråt – hur det gick, hur man mådde, hur det kan gå bättre nästa gång. Istället för att tråka ut utomstående familjemedlemmar eller kollegor har Team Family alltid varanda. Medlemmar träffas ibland för en lunch eller en middag någon vecka efter genomfört lopp och delar med sig av sina respektive upplevelser.
Vilka rövarhistorier vi kan dra efter Roslagshösten ska strax visa sig. Starten går och Team Familys snabbgrupp sticker iväg. Jag och Micke tar det lite lugnare och hamnar så småningom bakom en av flera ”Mastergrupper”, ett koncept som Roslagshösten initierat för att öka säkerheten. Detta är grupper som kör i en förutbestämd hastighet under ledning av en erfaren cyklist. Här bakom ligger vi och myser i ett behagligt tempo ganska länge, tills filmteamet hittar oss och det är dags för den första intervjun on-the-bike. Nu gäller det att se så snygg, snabb och oberörd ut som möjligt med en mikrofonmygga i mungipan och ett filmteam framför ihopkrupna i bakluckan på en bil.
Efter lite tekniskt strul (säg den teknik som aldrig strular) får vi till en intervju och filmarna lämnar oss därhän. Micke och jag har hamnat i ett ingenmansland, vilket lätt händer på motionslopp om man tappar en klunga. Vi rullar således fram på ganska ensliga men mycket vackra höstvägar. Så småningom börjar magen kurra och jag längtar till nästa depå vid 78 kilometer.
Väl i depån är det full huggning. Mången hungrig cyklist äter bananer, dricker saft och fyller på sportdryck. Funktionärerna är vid gott mod trots att de spenderar hela sin söndag med att blanda jordgubbssaft vid ett grustag. Cirka 80 personer jobbar ideellt denna dag med att få Roslagshösten att rulla smärtfritt. Förutom depåpersonal finns bland annat flaggvakter – flera stycken i varje korsning faktiskt – en lokal MC-klubb som kör före den första snabbgruppen och massörer som knådar den som vill efter målgång.
Efter 9-10 mil körda kommer jag in i en rejäl svacka. Det var ett tag sedan jag satt så här länge på min landsvägscykel och nacke, rygg och rumpa börjar göra sig påminda. Jag tuggar på mina maktkakor och glider ner bakom Micke. Tystanden som uppstår mot slutet av ett motionslopp när tröttheten smyger sig på är en kompakt sådan. Micke däremot verkar superstark. Tyvärr har jag ingenting att ursäkta min vekhet med: jag är yngre, jag har inte dragit många meter av det här loppet och framför allt har jag inte fem barn att föda därhemma. Japp, ni läste rätt: Micke har fem telingar varav det planerade tredjebarnet istället blev en trippel. Trillingar alltså! Själv har jag noll barn och kan inte riktigt förstå hur man lyckas jonglera fem barn, heltidsjobb och egen träning. Kanske är Team Family en nyckel till framgång även i det så kallade livspusslet. Att ha en tränings- och tävlingsfamilj ger en push att verkligen sticka ut den där tidiga söndagmorgonen när resten av den ordinarie familjen snoozar vidare.
Jag får gräva djupt ner i källaren och bita i styrlindan de sista milen av Roslagshösten. SMHI har förvarnat om att ett väderomslag är på G och nog har vinden ökat i styrka under dagen. Den rekordlånga sommaren 2013 är på väg att ta slut men den gör det med bravur, för inte en droppe regn faller över oss Roslagscyklister. När vi rullar in under målportalen efter 4 timmar och 40 minuter har snabbklungan redan varit i mål i en timme och hunnit sätta i sig en och annan varmkorv som det bjuds på i målområdet. De ser nöjda ut, även om snitthastigheten för dem liksom för oss sjunkit under andra halvan av loppet då motvinden bitit i. Nöjda är även arrangörerna som vittnar om ett nästintill incidentfritt lopp. Bertil och Linda som körde den korta banan cyklade i mål tillsammans på strax under tre timmar. En bra dag för Team Family!
Trots att jag normalt sett föredrar brötig skogsstig har det inte varit alldeles oangenämt att cykla Roslagshösten. Att cykla tillsammans är en av de bättre umgängesformer jag vet och det är ingen tvekan om att så är fallet även i Team Family. Motionsidrott har ökat enormt i populäritet de senaste åren och fler och fler verkar hitta in i cyklingens förlovade värld. Kanske är det så att satsningar à la Team Family kommer bli det nya standardumgänget: familjer, vänner och kollegor som kör lopp tillsammans iklädda en enhetlig outfit.
Kommentera och diskutera på forumet
