När den svenska sommaren regnar bort kan det kännas frestande att ta sitt pick och pack och dra iväg utomlands. Givetvis till en plats där det finns bra cykling! HappyMTB har varit i Österrike och testat några orter som erbjuder olika typer av mountainbikecykling. Först ut är Innsbruck där vi hittar downhill och all mountain i dramatisk miljö.
Text och foto: Kristin Svenson (kristin@happymtb.org), foto: Anders Jansson (aj@happymtb.org)
Om orten
Innsbruck ligger insprängd i Inndalen mellan flera tvåtusenmeterstoppar i både nordlig och sydlig riktning. Staden är lite av en central knutpunkt i alperna, då den ligger nära Münchens stora flygplats och Brennerpasset som är den enklaste vägpassagen genom alperna till Italien. Innsbruck har anor från medeltiden, vilket märks på arkitetkturen i stadskärnan där vackra byggnader från flera olika tidsepoker samsas. Med sin närhet till både berg och kommunikationer är Innsbruck under vintern ett populärt skidturistmål. Sommartid växer sig cyklingen stadigt allt större – kanske framför allt bland lokalbefolkningen som upptäckt att cykling är det perfekta sättet att vistas i bergen även under barmarksmånaderna.
Karta över Innsbruck. Markeringarna visar: 1. Nordkette-gondolens dalstation, 2. Nordkette-gondolens toppstation, 3. Höttinger Alm, 4. Rumer Alm, 5. Igls, 6. Patscherkofel.
Att Innsbruck är en cykelvänlig stad förstår vi direkt av att lokalbussarna är utrustade med upphängningskrokar för cyklar bakpå. Det är även tillåtet att ta med cyklar på spårvagnarna som leder upp till gondolen i Nordkettemassivet på norra sidan av Innsbruck, samt till byn Igls som ligger högt på den södra sidan av staden. Många lokala cyklister nyttjar möjligheterna till att ”lifta” uppför och cykla utför på detta sätt.
Downhill
I Innsbruck finns ett downhillspår som alla cyklister i Österrike snackar om: Nordkette Single Trail. Denna fyra kilometer långa singletrack löper i fallinjen under gondolen på Nordkette och marknadsförs som ”Europas brantaste och svåraste downhillspår”. En sådan slogan inbjuder givetvis den äventyrslystne att sätta sin kapacitet som cyklist på prov: hur svår kan en stig vara egentligen?
Mycket svår, ska det visa dig. Nordkette Single Trail lever upp till sitt rykte. Redan från start är spåret extremt brant och fyllt av sprängsten i olika storlekar. Några stenar sitter fast och går att ta stöd mot, medan andra rullar lösa under hjulen. Här är ingenting tillfixat för att vara enkelt – snarare tvärt om. När vårfloden spolar med sig löst material får det ligga kvar som det är. Delar av Nordkette Single Trail har dock fått sig ett ansiktslyft och blivit lite lättare inför den här säsongen – till vissa lokala cyklisters missnöje, berättar vår brittiske guide Tom. Han kom som så många andra hit för snön, men har blivit kvar lika mycket tack vare cyklingen. Många Innsbruckbor vill att Nordkette Single Trail ska vara svårt och hårigt, på gränsen till skräckinjagande.
För att klara de riktigt tighta switchbacks (180 graders kurvor) utan fotisättningar som Nordkette Single Trail bjuder på i mängder är det ett måste att kunna göra en stoppie (stanna på framhjulet) och sen flytta bakhjulet runt svängen nästan stillastående. En alpcyklist lär sig snabbt att behärska denna konst men för en normal svensk stigcyklist är det läge att bättra på sina trialkunskaper innan avfärd till Innsbruck.
Stigen korsar en serpentingrusväg flertalet gånger och efter varje sektion upplever jag att ”pusta ut”-minutrarna blir allt fler. Antalet tramptag under dessa fyra kilometer singletrack är få, men pumpet i underarmarna är desto intensivare. Nordkette Single Trail innehåller få, om ens några, partier där jag bara släpper på och slappnar av. Det kommer hela tiden en ny kurva, en knixig sten, ett litet drop eller en hal trappa som kräver min fulla koncentration för att inte köra ur eller åka över styret.
Lite längre ner på berget ändrar Nordkette Single Trail karaktär, från den väldigt steniga terrängen ovanför trädgränsen till rötter och lera i skogen. Det är fortfarande brantare än de flesta leder som finns i Sverige. Som referens kan den som varit i Åre och kört Ripbranten försöka föreställa sig hur det är att cykla den leden, fast i fyra kilometer.
Väl nere vid gondolens dalstation där spåret slutar darrar både armar och ben av anspänningen och adrenalinruset. Det är en riktigt häftig upplevelse att cykla Nordkette Single Trail. Delvis för den tekniska svårighetsgraden, men också för den extremt vackra utsikten över Innsbruck och bergen i söder som så småningom går över i de italienska alperna. Jag blir direkt sugen på att cykla spåret igen och försöka sätta fler sektioner. Tom berättar att kanske tio lokala cyklister klarar Nordkette Single Trail utan fotisättingar, så nog är det en utmaning alltid.
All Mountain
Nordkette Single Trail är den enda officiella cykelleden i Nordkettemassivet, men det finns flertalet markerade vandringsleder som slingrar sig ner för berget. Vår guide i Innsbruck rekommenderar inte att köra dessa leder på helger under högsäsong (slutet av juli till slutet av augusti) eftersom man då riskerar att krocka med vandrare, men veckodagar i lågsäsong är stigarna glest bevandrade. Vi tar gondolen upp och cyklar en mycket fin stig från hütten Rumer Alm (en hütte är en liten alpstuga; de flesta serverar Österrikisk mat, fika och öl) och hela vägen ner till Innsbruck. Terrängen är mindre teknisk än Nordkette Single Trail även om det bitvis brantar på ganska bra. Roligast blir stigen med en all mountainhoj; en fullfjädrad downhillrigg sväljer nästan för mycket av småstöket.
På södra sidan av Innsbruck har bergen en annan karaktär än det branta och steniga Nordkettemassivet. Från Igls där spårvagnen har sin ändstation löper flera flackare och riktigt flowiga utförslöpor genom gles skog. Trots att det har regnat en hel del dagarna innan vi cyklar här är spåren torra och fina. Några av stigarna har de lokala cyklisterna grävt små hopp och doserade kurvor i. Det går att ta sig genom skogen ända ner till centrala Innsbruck och därefter ta spårvagnen upp igen.
Igls är även en bra utgångspunkt för den som gillar att cykla vertikalt åt andra hållet – det vill säga uppför. Byn ligger på 900 meters höjd och härifrån är det drygt 1300 höjdmeter till närmsta tvåtusenmeterstopp; Patscherkofel som mäter 2246 meter över havet. Det går att cykla upp till toppen av berget via en serpentingrusväg som är relativt brant. Att trampa uppför konstant i ett par timmar är ovant, särskilt för en Uppsalabo som har ungefär 40 höjdmeter att roa sig på som mest. Efter varje kurva kommer en ny stigning som känns både brantare och längre än alla backar jag cyklar på hemmaplan. För att orka hela vägen är det lätt växel och hög kadens som gäller, i kombination med ett hårt pannben och idogt nötande. Jag tänker flera gånger att jag inte kommer orka en endaste meter till, men en vattenpaus vid en porlande alpbäck ger ny kraft i benen och så orkar jag några serpentingsvängar till. Och några till. Och till slut når vi faktiskt toppen. Berget är besegrat! Vyn över Nordkette, Brennerpasset och topparna mot Italien är minst sagt magnifik. Mödan för att nå hit glöms genast bort. På nerfärden rekommenderas starkt att belöna sig med en kaiserschmarrn (Österrikisk pannkaka) på någon av hütterna längs vägen. Det känns verkligen välförtjänt efter en oförglömlig topptur.
För vem?
För att uppskatta Nordkette Single Trail rekommenderas en vilja att testa sina egna gränser, samt en downhillcykel och full skyddsutrustning. Det finns dock gott om snällare all mountainstigar både kring Nordkette och Igls för den som inte är helfrälst på tokbranta switchbacks. Terrängen är förvisso bitvis brant med svenska mått mätt, men förutom på Nordkette Single Trail krävs ingen downhillcykel. Att göra som de lokala cyklisterna – ta gondolen eller spårvagnen upp och cykla ner för vandringsleder – fungerar utmärkt förutsatt att hänsyn tas till eventuella vandrare. För de flesta av stigarna vi körde passade Canyon Nerve AM (140 mm slag fram och bak) samt Kona Cadabra (150 mm slag fram och magic link-länkage som varierar mellan 100 mm och 140 mm bak) alldeles utmärkt. Dessutom är det roligt att ha en cykel som även klättrar bra. Patscherkofels gondol är exempelvis inte sommaröppen så för att få njuta av den bedövande utsikten härifrån måste du ta dig upp för egen maskin.
Faktaruta:
Läge: Innsbruck är regionhuvudstad i den Österrikiska delstaten Tyrolen. Karta i Google-maps.
Resa hit: Innsbruck har en centralt belägen flygplats, men flyg hit sommartid från Sverige kräver minst ett byte. Om du tar med dig din egen cykel är det smidigare att istället flyga till München och ta en hyrbil därifrån. Körtiden är cirka 1 timme och 40 minuter enligt Google maps.
Boende: Hotel Bon Alpina i Igls ligger bra till för cykling både uppför och utför. Cyklarna förvaras i skidförrådet i källaren och det finns en slang för cykeltvätt utanför hotellet.
Cykelbutik: DieBörse har uthyrning och försäljning med betoning åt downhill/freeride och all mountainhållet. Det går även att boka en privat cykelguide via butiken.
Bikepark: Innsbruck har ingen regelrätt bikepark. Nordkette Single Trail är den enda officiella och preparerade cykelleden. Gondolen upp till Seegrube där spåret startar har öppet 8:30-17:30 mellan den 4:e maj och 31:a oktober.
Turistbyrå: Innsbrucks officiella turistbyrå har information om och länkar till det mesta. Österrikiska turistbyrån i Sverige har även de en hel del information och erbjudanden.
Ortens hemsida: Innsbrucks officiella hemsida.
Säsong/bästa restid: Högsäsong är juli och augusti. Då kan det även vara mycket vandrare i leder och liftar. Augusti, september och ibland även in i oktober har ofta stabilare väder (det vill säga mindre regn och mer sol) än juni och juli.
Cykelkartor: Kartor över markerade cykelleder går att få tag på via turistbyrån. Dessa berör dock främst toppturer och grusvägscykling. Single tracks hittar man främst på vandringskartorna.
Kommentera och diskutera på forumet
