När fallhöjden inte riktigt räcker till i Sverige är det kanske dags att börja söka sig söderut – I de österrikiska alperna finns fallhöjd så det räcker och blir över. Happy har testkört orterna Leogang och Bramberg am Wildkogeln och fått uppleva både världscupdownhill, superb stigcykling och grusvägsrallyn. Allt välpaketerat i fantastisk natur.
Text, foto och video: Bengt Luthman
Om Leogang
Leogang ligger ungefär en timmes bilresa sydväst om Salzburg. Byn har runt 3000 invånare och besöks varje år av runt 450 000 turister, de flesta under vintern. Sommartid är ungefär 25% av turisterna här för cyklingen. Ena dagen vi var här åktes det cirka 3000 åk i bikeparken, så här tas cyklingen på allvar. Vid dalstationen av liften finns ett flertal cykelbutiker och cykeluthyrare. Det finns även en cykelskola som kan ge både privatlektioner och lektioner i mindre grupper för cykling både på stigarna och i bikeparken.
Stigcykling / All mountain
Stigcyklingen i Leogang har stor glädje av kabinbanan Asitzbahn, med hjälp av den kommer man 1740 meter över havet om man åker hela vägen upp. Med tanke på att dalstationen ligger på 836 m.ö.h. skulle det krävas flera timmar för att nå toppen utan den. Istället för att svettas kliver man nu in i kabinen och är uppe på några minuter. Första avstigningen, mellanstationen, på 1320 m.ö.h. används främst av cyklister med lite mer slaglängd och lite fetare skydd då huvuddelen av lederna i bikeparken börjar här. Högre upp på berget blir det lite flackare och här börjar lederna för stigcyklisterna.
Utsikten direkt när vi stiger av vid bergstationen är magnifik, bergsmassiv efter bergsmassiv reser sig runt omkring oss och de potentiella äventyren duggar tätt. Härifrån utgår ett gäng stigar att välja mellan. Vi, jag och guiden Gottfried, väljer att trampa mot Saalbach som ligger på andra sidan berget. I början är stigen inte speciellt svår, det är slätt, behagligt och framför allt nerför. Eftersom vi hela tiden åker på skrå gör sig konsekvenserna av en vurpa sig påminda då och då när det brantar på bredvid stigen. Då stigen aldrig blir speciellt teknisk vänjer jag mig och kör på som vanligt. Efter en kilometer eller så kommer ett kortare motlut, det enda under den tre mil långa turen, som forceras medelst avklivning och puttning av cykel. När jag åter sitter i sadeln börjar, som uttrycket så fint heter, skrattfesten. Stigarna är snabba och hårda. Här och var finns små stenar eller rötter att ta luft från. När stigen slingrar sig genom skogspartier blir det lite rotigare. Inte jobbigt mycket utan bara så att jag hela tiden håller mig alert och får hålla koll på linjevalet. Det är fortfarande brant åt sidan, så att falla ditåt är ett dålig alternativ. Rötterna är dock inte helt ofarliga även om de vare sig är stora eller blöta. De är nämligen gruvligt polerade av tusentals fötter och däck, ett felplacerat framhjul kan lätt sticka iväg åt ett håll som inte är önskvärt.
Stigarna sluttar hela tiden mer eller mindre utför, i vad som känns som en oändlighet, och inbjuder till fart, lek, hopp och djävulshorn. Men tyvärr fungerar det inte så här. Stigarna vi rullar på delas med vandrare, men även österrikiska kor vars hagar stigarna ofta går igenom. Vilket som är värst att krocka med, en österrikisk storfamilj iförda lederhosen eller en ko, lämnar jag åt fantasin. Vi möter även flera åkare som puttar sina cyklar uppför den stig vi svischar nedför så det finns många skäl att hålla sin fart inom panikbromsbara ramar. Det vore dessutom tråkigt att krocka med en ko, då de tydligen ger den bästa mjölken under sommaren då de får spankulera runt på de 35-gradiga bergssluttningarna.
Stigen, och därmed det roliga, tar slut alldeles för fort och det blir grusväg och cykelväg tillbaka till hotellet. Det går att köra stigar hela vägen tillbaka till Leogang, berättar Gottfried, men eftersom vi kom iväg lite sent fick det bli en snabbare återresa.
Det finns ett par hundra kilometer stig som får trakteras med cykel i området Leogang och grannbyn Saalfelden. Det finns alltså tillräckligt för att det utan större problem ska gå att förlägga en cykelresa enkom till Leogang. Det finns också stigar som med sin släta yta och slingriga kurvor lockar en att välja dem, men ett flertal av dem är enbart till för vandrare (vilket framgår av skyltar) och är absolut verboten för cyklar. Om någon kommer på dig med att doppa framhjulet i kakburken ryker liftkortet (om du har ett sånt, vilket är troligt) ögonaböj.
En av de mer populära turerna är The big 5, turen innebär 4000 fallhöjdsmeter nedför och 1000 uppför. Resten avverkas med olika kabinbanor. Sträckningen går från Leogang till Saalbach och sedan till Hinterglemm innan man vänder tillbaka mot Leogang. Det bästa sättet att få koll på alla stigar är att ta en karta för vandringsleder, cykelkartorna visar nämligen oftast bara grusvägar. Dessa kartor finns i butiker och på en del av hotellen.
Downhill
Bikeparken i Leogang är inte gigantisk och de intressanta spåren börjar från mellanstationen istället för toppen vilket kortar ner deras fallhöjd med ett par hundra höjdmeter. Lutningen ger dock de duktiga downhillåkarna en bra utmaning i det rena downhillspåret. Men lutningen ger också de som är lite grönare ett problem. Det finns helt enkelt inget bra nybörjarspår i Leogangs bikepark. Det förklarar den sydafrikanske guiden Adrien som ska agera vägvisare när jag medelst DH-hoj ska ta mig nedför berget. Downhillbanan i Leogang är dock så pass bra att världscupen varit här två gånger och två veckor efter Happys besök intog VM-cirkusen berget. Inför detta byggs det nu om del i downhillbanan för att ge åkarna fler möjliga spårval och snabbare tider.
Det första jag märker när vi börjar rulla nerför Leogangs ”nybörjarled” Hangman II, är att det kommer att bli en vibrationsrik upplevelse. Om brakebumps är din värsta fiende kommer du att hitta få vänner på lederna här. Underlaget är till största delen som en tvättbräda och det är det största klagomålet de får säger Adrien. Men, fortsätter han, jordkvaliteten gör att de inte kan bli av med dem. Om de gräver bort dem blir det bara löst grus överallt vilket blir ännu värre. När Happy är på besök är det dessutom exceptionellt torrt vilket innebär att greppet inte är det bästa i de dammiga och grusiga spåren.
Många som kommer till Leogang jämför parken med Whistler och blir lite gnälliga, men det är ganska orättvist. Här har parken inte alls lika många leder och de är aldrig stängda, därför blir det väldigt svårt att göra underhållsarbetet som krävs. Om de skulle stänga en led skulle det bli ett jäkla liv, säger Adrien. Vi rullar vidare genom berms och över små tabletops. Jag förstår varför de gärna inte släpper ner nybörjare här, det är ganska brant och underlaget är oroligt. Även på Hangman passerar man en del kor som går i skogen, det gäller att bromsa in och sköta sig när man passerar dem. De är inte speciellt rädda av sig men blir det skrämda kan det gå illa. Adrien berättar om en kille som åkte för fort och för nära en ko som blev rädd och sparkade honom av cykeln. Nackdelen med Hangman II, utöver det halvtaskiga underlaget, är att man kommer ner en bit bort från liften och får trampa en stund för att komma tillbaka.
Efter ännu en resa med liften är det dags att testa freeridespåret. Det går bredvid downhillspåret större delen av vägen ner, men inte lika rakt i fallinjen och har inte några naturliga inslag som rötter eller stenar. Vi skakar oss ner genom wallrides, över dubblar och tables. Ibland stannar vi till och Adrien visar några av ombyggnationerna i downhillbanan. I mina ögon ser det överjävligt brant och stökigt ut och när jag ser åkarna ur det brittiska landslaget som tränar studsa ner likt gummibollar på hjul förstår jag inte riktigt hur de gör.
Freeridebanan har utöver dubblar och tabletops en del drops som går att ta eller passera på behörigt avstånd om man så önskar. Ner genom skogen är bermsen tighta och täta. Efter några fartsträckor, ytterligare några berms och drops är vi, via ett besök i den nya 4X-banan åter nere vid liften.
Nästa åk tar oss halvvägs ner för freeridespåret för att sedan viker vi av in i skogen på BongoBongo. Det här är en relativt nybyggd stig som tråcklar sig ner genom skogen med inslag av North Shore-inspirerade trästrukturer och en del rotmattor, men även en hel del slätare partier. Bongbongo passar mig bättre, stigen är inte lika snabb som freeridelinjen men stökigare på ett sätt som jag är mer van vid. Det är en riktigt rolig nedfart bland träd, ormbunkar och fallna österrikare. Här finns även en skinnyline som delvis går högt uppe bland träden och slingrar sig på smala plankor där herrar och damer med god balans testar sin förmåga att inte ramla.
Adrien kommer hela tiden med tips om hur jag kan förbättra min taffliga downhillteknik, han jobbar till vardags som mekaniker men även i cykelskolan. Bongobongo blir min favoritled i Leogang då den innehåller många olika typer av åkning och är mer teknisk än snabb. När man trasslat sig ut genom skogen i BongoBongo hamnar man vid dalstationen. Om man istället valde att åka freeridespåret hela vägen ner kan man välja att köra den helt nybyggda droplinjen som ligger precis ovanför dalstationen eller putta cykeln bort till startrampen till dirtlinjen. Båda väl synliga från både lift och målområde, så alla kan beskåda cyklisternas luftfärder.
Video
Här följer en hjälmkamerafilm från bikeparken. Jag kan väl inte delta i sm i rätt vinkel på hjälmkamera, men man får i alla fall en aning om hur det ser ut på berget. Först ut är leden BongoBongo, sen kommer nybörjarleden Hangman II och sist freeridespåret.
För vem?
Jag har svårt att ge Bikeparken ett rättvist betyg då jag inte är någon inbiten downhillåkare, men några dagar skulle jag nog kunna roa mig här innan jag tröttnade helt och hållet. En duktigare åkare skulle sannolikt tröttna snabbare då utmaningarna tar slut fortare. Antalet leder är inte så stort, så är du van vid Åre eller liknande parker blir du kanske lite besviken. Leogangs bikepark finner nog sin mest nöjde kund i den som gillar att köra utför men inte är en väldigt avancerad åkare. Är du en duktig stigcyklist har du inga problem att ta dig ner överallt, men finner samtidigt utmaningar att jobba på hela tiden. Åker du hit med din ocyklande sambo eller familj kommer dessa sannolikt att tycka att bikeparken är i det äventyrligaste laget.
Vad gäller stigcyklingen finns det något för alla. Eftersom man allt som oftast tar liften upp krävs inga lår av stål eller lungkapacitet som en elitåkare. Väljer man rätt stigar kommer även totala nybörjare att ha roligt samtidigt som det finns något för de mer avancerade åkarna också. Enligt Adrien på Bikeschool kan det vara värt att ta en dag med guide om du är lite duktigare då de stigar som finns med på kartorna är bra, men om du vill åt de lite mer hemliga guldkornen bör man åka med någon som har lite mer lokalkännedom. Sammantaget kan man säga att stigcyklingen i Leogang har en större bredd än vad bikeparken har, och allra bäst passar den nog den medelgode åkaren då det finns flest stigar i det registret.
Bramberg am Wildkogel
Om Bramberg
Bramberg är en by där turismen är lite sömnigare än i Leogang. Det bor runt 2000 personer här men det finns fler sängar lediga för gäster. Här är skillnaden mellan vinter och sommar större än i Leogang, vinterturismen är betydligt större. Samhället är också väldigt traditionellt och invånarna vill hålla det så. Pittoreskt och idylliskt är några ord som går utmärkt att använda för att beskriva byn. Det är nästan bara de yngre som kan prata engelska så att kunna, eller åtminstone förstå, tyska är behjälpligt när det gäller kontakten med invånarna. Vid liften i Neukirchen finns en intersportbutik med uthyrning och försäljning av cykeldelar. En liknande butik är på gång i Bramberg men har ännu inte öppnat.
Långloppsträning i Bramberg am Wildkogel
Låren värker, lungorna är fyllda av damm och väldigt lite luft. Utsikten är magisk. Bergen, dalarna, skogarna och de små stugorna som klamrar sig fast vid de slalombackebranta sluttningarna, allt är så vackert. Det är nästan så att jag bli tårögd när jag knaprar i mig min energikaka efter den 650 höjdmeter långa stigningen. Men mina tillbakahållna tårar kommer sig inte av ansträngningen eller vyerna. Utan på grund av vetskapen om att alla de fantastiska höjdmeter jag har ner till dalen ska avverkas på grusväg. I bästa fall dålig grusväg. Det är nämligen så man cyklar här. På grusväg.
Men hav förtröstan det finns även ett nybyggt downhillspår som går från toppstationen ner till Neukirchen, där liften börjar. Spåret är mer åt endurohållet än ren downhill, ett par wallrides, några hopp och berms utgör de freerideinspirerade inslagen. Men spåret är annars av ganska naturlig karaktär. En herre på en endurohoj som slår följe med oss ett tag förklarar att spåret är väldigt bra, men eftersom det bara finns ett så blir det lite tråkigt i längden. Anledningen till bygget av det spåret var att man ville få bort de lite väl fartglada åkarna från grusvägarna. Men stigen kostade pengar att bygga och den har ännu inte betalat sig så bra. De som håller i cyklingen här håller sig till tåls för att se om mer pengar ska investeras.
Jag började ana oråd när jag såg guiden Gerlindes cykel, en hardtail med v-bromsar, kombipedaler och semislicks. Jag började misstänka att det här skulle bli en oteknisk historia när hon sa, ”I don’t ride trails”. Ju mer grusväg vi rullar ju mer försöker jag lirka fram om det inte finns några stigar, men det visar sig att häromkring är det så här man cyklar. Alternativet är downhillspåret, men det är det ”bara de yngre som håller på med”. Alla andra gör turer på grusvägarna. Uppför sliter vi på lårmuskler och lillklingan och nedför på bromsbeläggen. Jag frågar mig själv hur länge Gerlindes fälgsidor håller med tanke på att det inte går fortare än 30km/h nedför. Så fort jag släpper bromshandtagen kommer accelerationen som ett brev på posten. Det är inte så att det finns en massa stigar men ingen cyklar på dem. I Sverige brukar man ju alltid se små stigar som sticker iväg från grusvägar i skogen, men här finns det knappt några. De få stigar som finns är för branta och stökiga för cykling och det är dessutom inte tillåtet att rulla på dem även om man tror sig kunna.
Liksom i Leogang delar cyklisterna här på vägarna med vandrare, men även med motortrafik. Vilket ytterligare sänker lusten att släppa på bromsarna i de många skymda kurvorna. Nog för att vyerna kan göra en religiös, men det är inte riktigt så här jag tänker mig mountainbike. Inledningen på rundan skedde med hjälp av en kabinbana som tog oss ungefär 1000 fallhöjdsmeter från dalen. Tacksamt för mig som inte har lungor och lår som en bergsget då kullarna utanför Stockholm inte riktigt når samma höjder som här. Gerlinde berättar dock att när hon och hennes kompisar är ute och cyklar struntar de i kabinbanan och cyklar upp istället. Det visar sig också att på vintern slänger hon på stighudar på sina skidor och knatar upp till toppen av berget för att åka pisten ner. Behöver jag tillägga att jag blev ordentligt ifrånkörd? Överallt i bergen ligger små hütter där man kan ta en, två eller flera öl och en tallrik jaos, vilket är kallskuret med ost och inlagda grönsaker, något som österrikarna med glädje gör.
Det ordnas årligen två cykelevents i Bramberg/Neukirchen, det ena är något som kallas Trailmaster och är enduro och supercross-tävlingar som körs på delar av downhillspåret, det andra är Nine Knights vilket är en big jump-tävling på toppen av berget.
För vem?
För happykollektivet är troligen inte Bramberg am Wildkogel en destination som ännu har så stor dragningskraft. Om satsningarna går hem och stigcyklingen byggs ut så kan det bli bra, riktigt bra. Men ännu behöver de nog några år på sig innan all mountaincyklister gör sig besvär för att komma hit. Vill man dock träna lungvolym och mjölksyratröskel eller kanske bara se alperna på ett mer stillsamt sätt är det en ypperlig by att besöka. Om man är i Leogang en längre tid kan downhillcyklingen här vara värd ett besök då leden är lång och går i fantastisk miljö, men åk inte hit enkom för nedförsåkning med fullfacehjälm.
Faktarutan Leogang och Bramberg
Läge: Leogang ligger i Österrike. Karta i google maps
Resa hit: Till Leogang och Bramberg är det enklast att ta sig med flyg och hyrbil. Flyg till Salzburg eller München och sedan bil resten av vägen. Det går även att åka tåg, men då krävs någon form av skjuts som i och för sig kan ordnas av en del av hotellen. Med bil tar det en timme till Leogang och knappa två till Bramberg.
Boende i Leogang: Vi huserade på Hotel Rupertus som ligger 200 meter från dalstationen vilket är väldigt smidigt. På Rupertus lägger man stor vikt vid det ekologiska och i princip allt i restaurangen är ekologiskt, något som känns trevligt för besökarna. Men i Leogang finns det boendeformer som sträcker sig från att campa på parkeringen framför kabinbanan för 5 euro per natt eller fyrstjärniga hotell och allt däremellan. Leogang är dock en ganska utsträckt by kolla därför upp var ditt boende ligger ordentligt så att du inte hamnar för långt från liften.
Boende i Bramberg am Wildkogel: Om man åker hit för grusvägscyklingen spelar det ingen större roll i vilken by man bor. Men om man vill åka utför är det bättre att bo i Neukirchen eftersom det är där liften finns. Happys utsände bodde på Hotel Tauernblick i Bramberg am Wildkogel. Liksom Rupertus i Leogang är de medlemmar i Mountainbike Holidays vilket är en organisation där speciella cykelhotell är med. Det som krävs ur cykelsynpunkt verkar vara att hotellet har egna guider och vettiga förvaringsutrymmen för cyklar. Hotellet är trevligt och har bra standard. Vill man bo någon annanstans finns det enklare hotell, gasthofs och privata rum. De yngre turisterna är inte lika många som i Leogang och de billigare alternativen är därför inte lika många.
Cykelbutiker: En lista över uthyrare och butiker i Leogang finns här. Uthyrning och butiker i Bramberg och Neukirchen hittar du här.
Bikepark: All info om Leogangs Bikepark finns på deras hemsida. Information om öppettider för Wildkogelbahn hittar du här. Information om turen The Big 5 hittar du här.
Turistbyrå: Leogangs turistbyrå har information om boende och det mesta som händer i regionen. På Wildkogels hemsida finns info om boende, cykling och det mesta annat som händer på sommaren. Österrikiska turistbyrån har också en del nyttig information och erbjudanden. Regionen Salzburgerland har också en hemsida, med information och erbjudanden.
Utrustning: Till Leogangs stigcykling passar en AM-cykel alldeles utmärkt. Runt 140-150mm slag gör att de långa nedförsluten inte kör slut på armar och ben även om terrängen inte kräver det. Ska man åka i bikeparken är det en vanlig downhill eller freeridecykel som gäller. Både till bikeparken och stigarna går det att hyra cykel på plats.
I Bramberg am Wildkogel är det något lättrullat och lätt som gäller om man vill ge sig i kast med grusvägarna. En 29” hardtail borde vara det perfekta vapnet. Men givetvis går det bra med annat också så länge det finns en lillklinga fram. Till downhillåkningen fungerar det bra med en endurohoj, med runt 160-170mm slag, vill man ge sig på de lite större hoppen är det nog en renodlad freeridehoj man ska ha. Hyra cykel här är dock inte något som rekommenderas eftersom cykelturismen inte har blommat ut på samma sätt som i Leogang är inte hyrcyklarna av optimal kvalitet, så här är tipset att ta med en egen.
Säsong/bästa restid: Enligt ortsborna är det bäst att cykla i området i september, då är vädret stabilt och inte så jättevarmt – det var mellan 25-30 grader när vi besökte orterna i början på Augusti. Men säsongen sträcker sig från maj-juni till september-oktober, beroende på höjd.
Kommentera och diskutera på forumet
