The 25th bicycle corps

Fast beslutna kämpade en grupp cyklister mot den hårda vinden, cyklandes upp för den steniga vägen i hällregn. Året är 1897 och vindbyarna piskar över slätten. Gruppen med cyklister kommer från den amerikanska 25-e cykelinfanteristyrkan (25th bicycle corps) och är på väg mot målet som tagit dem 306 mil på cykel.Tack vare säkerhetscykeln, började folk världen över cykla i allt större utsträckning. I Europa hade cykeln dessutom redan etablerat sig som fordon inom det militära och var speciellt populär för spaning och kurirtjänster. Frankrike, Österrike, Schweiz, England, Tyskland och andra Europeiska länder hade redan hunnit experimentera en hel del med det nya fordonet och cykeln var väletablerad inom många militära områden.

Den nya cykeltypen med mer symmetriska hjul och kedjedrift uppmärksammades även av militära ledare i USA. Men det dröjde ändå till 1896 innan den amerikanska armén på allvar började se cykeln som ett alternativ till hästen inom det militära. General Nelson A. Miles som var en av arméns överhuvud, rekommendera att ett helt regemente skulle utrustas med cyklar. General Miles började främst att lobba för cykelkurirer inom det militära efter att han 1891 sett en sexdagars lång cykeltävling i Madison Square Garden (New York). Han insåg att till skillnad från hästar så behövde cykeln ingen mat, vatten eller vila och var heller inte i benägen att kollapsa i hårda väderförhållanden. Cykeln var dessutom mindre, tystare och skulle kunna hjälpa soldaterna att smyga sig på fienden. General Miles ansåg att soldater på olika poster runt om i landet också skulle kunna använder cyklar för att få en grundlig kunskap om sitt eget land, särskilt de topografiska förhållandena, bästa färdvägarna och för att kunna ta sig fram snabbare.

Vilka var de?

25:e infanteristyrkan var den mest segregerade infanteristyrkan i Amerikansk militärhistoria. Styrkan bildades 1866 och soldaterna blev kända som Buffalo soldiers. 25:e infanteristyrkan bestod av fyra afroamerikanska militära enheter, stationerade väster om Mississippi och var aktiv mellan 1866 och 1946. Deras uppgift var bland annat att beskydda och fredsbevara. De var stationerade på Texas gräns fram till 1880, då det överfördes till Dakota territoriet. Åtta år senare flyttade enheten till jakt- och fiskeparadiset Fort Missoula, Montana, varifrån soldaterna sändes som fredsbevarande styrkor under järnvägs- och gruvstrejker samt bekämpade skogsbränder i Montana och Idaho. Styrkan var även med i det spansk-amerikanske kriget, kriget mellan Amerika och Filippinerna samt andra världskriget.

Fort Missoula museumLöjtnant James A. Moss

Den cyklande enheten

Den 12 maj 1896, får löjtnant James A. Moss i uppdrag att organisera den grupp ur den 25:e infanteristyrkan som skulle bli en cyklande styrka. Styrkan fick namnet the 25th bicycle corps och blev det första av sitt slag i USA. Uppdraget var att dels testa cykelns förmåga inom de militära men även att resa genom landet och samla in geografisk och topografisk information samt att dokumentera vägarnas framkomlighet och annan information som kunde vara användbart för militären. Den 25:e infanteristyrkan skulle ta sig över landet på några av USA´s sämsta vägar, genom lera, vatten, regn, snö och sand. De skulle ta sig över berg och branta sluttningar med både cykel och packning.

Den 25-årige Moss var själv en hängiven cyklist som såg fram emot att noga testa cykeln för militära ändamål och i bergigt landskap. Löjtnant Moss valde ut 20 av de 40 infanterisoldaterna som anmält sig frivilligt.

Åldrarna varierade mellan 24 och 37 år och de var alla i fysiskt god kondition. Fem av soldaterna var veteraner från tidigare uppdrag. Soldaterna valdes främst ut efter sin kunskap om cykling. Men även om majoriteten av männen kunde cykla så hade de i stort sett ingen erfarenhet av några längre cykelturer. En soldat lärde sig cykla bara en vecka före avfärd. Männen lärde sig att stiga på cykeln från den vänstra sidan, det var nämligen den sidan man satte sig upp på en häst också enligt de militära reglerna. Männen må ha varit i god fysisk form men inget hade kunnat förbereda dem på den utmaning som väntade dem. Uppdraget kom att bli deras mest ansträngande uppgift.

För att förbereda sig satte Moss upp ett något annorlunda träningsprogram för sina soldater. De skulle lära sig att hålla till godo med kosten som erbjöds och som i den mån det gick, anpassades efter resan. Soldaterna skulle även vänjas av med tobakanvändningen, vilket för många orsakade abstinens. Snabba morgonpromenader stod också på schemat och så småningom cykelturer som gradvis ökade i längd och under dygnets varmaste timmar för att soldaterna skulle vänja sig vid hettan. Männen fick även lektioner i cykelkunskap såsom cykelns uppbyggnad och hur man på bästa sätt tar hand om sin cykel.

Cyklarna

Moss kontaktade A. G. Spalding Company, som gick med på att donera cyklar till styrkan. Moss fick t.o.m. vara med och hjälpa till med designen av militärcyklarna som så småningom skulle ta männen på den hisnande 306 mils långa resan. Armén var inte villig att bekosta cyklarna så testet hängde helt och hållet på att Moss lyckades få dem donerade. Med tanke på att kedjedrift var något helt nytt och växlarna ännu inte uppfunnits, så var cyklarna allt annat än gjorda för den terräng männen skulle färdas på. Trots att cyklarna ansågs moderna så var ram och fälgar av stål och cyklarna var både besvärliga att framföra och framförallt väldigt tunga. Cyklarna tillverkades i Chicago och varje cykel vägde 26 kg och detta utan packning.

UM Mansfield Library25th bicycle corps med Moss i täten

Packningen

Det var Moss som bestämde hur cyklarna skulle packas och vad packningen skulle innehålla. Allt från mängden mat till vilka vapen och ammunition som skulle användas. Moss hade noga planerat packningens fördelning när han tillsammans med Spalding Company, arbetade fram cyklarnas utformning. Varje soldat fraktade med sig en 5 kg tung hoprullad filt som innehöll ett tält, tältpinnar, en uppsättning underkläder, två par strumpor, en näsduk, en tandborste och talk. Noga hoprullat så det passade på frampakethållaren. Utöver detta utrustades varje cykel med två dagsransoner av vatten, bacon, bönor, konserverat kött, bröd, kaffe och socker, som fraktades i en läderväska som satt fast i ramen. Utöver redan nämnd packning så hade varje man även med sig en handduk plus tvål och ett 4 kg tungt Krag-Jörgensen gevär med tillhörande ammunition. Den soldat som fungerade som kock på resan hade extra bagage som tre kaffekannor och något som skulle kunna liknas vid ett stormkök.

De första testen

Spalding Company donerade i första omgången 10 cyklar till cykelkåren och i juli 1896 fick de utstå sitt första långfärdstest, en cykeltur norrut till Lake McDonald och tillbaka. Sträcka hamnade på ca 20 mil. Under den fyra dagar långa expeditionen fick soldaterna uppleva både skyfall, starka strömmar, hårda vindar och branta lutningar. På många ställen låg nedfallna träd och blockerade färdvägen. Till detta även punkterade däck, trasiga pedaler, lösa fälgar och kedjor som gång på gång hoppade av.

Den 15 augusti, trampade tio soldater på nytt iväg från Fort Missoula och nådde Yellowstone Park 10 dagar och ca 80 mil senare. Moss beskriver resan följande:

”Vissa delar var så branta att vi inte kunde cykla ner utan var tvungen att leda cyklarna hela vägen ner och använda bromsarna tills vi hade kramp i fingrarna för att förhindra att cyklarna for ifrån oss.” 

Vid Yellowstone Park vilade de och såg sevärdheterna i fem dagar innan de återvänder till sin post. Soldaterna höll en genomsnittlig hastighet på 9 km/h över den brantaste delen av sträckan, mer än dubbelt så snabbt som tidigare infanteri gjort till fots på samma sträcka. Men även denna resa fick soldaterna problem med cyklarna. Två av cyklarna gick i sönder så illa att styrkan fick lämna två man efter sig som fick leda cyklarna sista biten.

Men detta avskräckte inte Moss och den 12 juni 1897 uttalar han sig i Daily Missoulian Military Purposes:”På rekommendationer från General Miles ”militärcykelns största förespråkare”, har försvaret godkänt för den 25-e cykelinfanteristyrkan, att göra en resa från Fort Missoula till St. Louise och tillbaka.”

WikimediaSoldaterna bär cyklar och packning över vattendrag och sjöar

Det största testet av dem alla

När 25th bicycle corps lämnade Missoula den 14 juni 1897, gjorde de det på tjugo nya Spalding specials cyklar. Cyklarna hade uppdaterats något från de första, bland annat så skulle kedjan sitta bättre på de nya cyklarna och däcken tåla mer. Även framgaffeln var annorlunda från Spaldings vanliga cyklar och skulle kunna ta mer stötar, något som skulle visa sig vara mycket användbart. Cyklarna hade därmed också blivit ännu tyngre.

Moss hade även kompletterat styrkan med kollegan, 32-årige James M. Kennedy, officer och biträdande kirurg som blev näst högsta befäl under resan. De fick även sällskap av den 19-årige tidningskorrespondenten Edward ”Eddie” H. Boos från Daily Missoulian och St. Louis papper. Boos såg till att allmänheten kunde följa 25th bicycle corps under resans gång. För läsarna blev männens resa, en spännande följetong. Infanteriets mekaniker, menige John Findley var ensamt ansvarig för att se till att cyklarna hela tiden var i körbart skick. Han fick dock hjälp av soldaterna som före avfärd fått en grundkurs i cykelmekanik.

Resan skulle gå till St. Louis längs med Northern Pacific Railroad, en sträcka som blev 306 mil och visade sig ta 41 dagar. Soldaterna skulle cykla genom både Montana, Wyoming, South Dakota, Nebraska och Missouri. Både terräng och väderförhållanden förväntades ge soldaterna en rejäl utmaning och ansågs perfekta för att på allvar testa militärcykelns förmåga och förhållande till både klimat och underlag. ”Cykeln som fordon för militära verksamhet ska noggrant testas under alla möjliga förhållanden, utom under skarpt anfall”, sagt av Moss strax före avfärd.

Försöket ansågs inte bara banbrytande p.g.a cyklarna och den långa resan med besvärlig terräng, utan även att försvaret valde en afro-amerikansk styrka för testet var överraskande.

Mansfield LibrarySoldaterna tar sig fram i svåra terränger

Utmaningarna börjar direkt

Cyklisterna trampade ut från Fort Missoula 05:30 den 14 juni 1897. När soldaterna nådde staden Missoula, cyklade de igenom stadskärnan i en imponerande formation och folk samlades på gatorna och hejade på dem. Tyvärr skiftade vädret snabbt och tungt regn förvandlade snabbt vägarna till lervälling. Löjtnant Moss skriver i sin officiella rapport:

”Vi rullade våra hjul genom ogräs och snårskog på vägkanten för att undvika leran. Då och då får vi bära cyklarna några steg och sen stanna för att hämta andan”. Vid 03.00 började vädret vända och vi stannade för att vila lite. Efter det fortsatte cyklandet eller snarare marschen längs den leriga vägen”.

Trots väder och väglaget lyckades soldaterna göra 9 mil. Regnet föll igen under natten och vid gryning var vägarna inte längre körbara. Leran var så tjock att soldaterna vid flera tillfällen fick sitta med sina knivar och försöka få bort leran som fastnat mellan ekrarna. Soldaterna hade inget annat val än att överge vägen för att fortsätta färden längs med spåren på Northern Pacific Railroad. Mil efter mil fick gruppen uthärdat benskärande stötar från järnvägsslipers.

Framåt lunch på fjärde dagen cyklade gruppen över Continental Divide i minusgrader, snö och hårda vindar. Snöstormen gjorde att de knappt såg något alls. Soldaterna fick stanna ofta för att värma sig. Att cykla över Rocky Mountains i snöstorm var både krävande och skrämmande. Ju närmare de kom sin slutdestination, desto varmare blev vädret och snön byttes ut mot ankeldjupt smältvatten. Moss beskriver situationen:

”Vi startade vår färd igen vid 10-tiden i lera och vatten. Vår nästa ransonstation är i Fort Harrison, närmare 5km öst om Elliston. Vi tog den gamla Mullan Stage vägen som är mer ett lerigt spår än väg med stenar
och förfallna broar. Vi får leda våra cyklar genom leran i flera kilometer och det är tungt. Framåt lunch når vi äntligen foten av Rocky Mountains och överraskas av en storm bestående av mestadels slask. På marken ligger det fortfarande snö. Det är bitande kallt och vi blir tvungna att stanna då och då för att värma våra händer och öron. Vägen är brant och hal både upp och ner. Vi får kämpa med att hålla tag i våra cyklar. På väg ner möts vi av sjöar som bildats av slask och snö som smält snabbt. I flera kilometer tvingas vi trampa fram i vatten och slask upp till anklarna.”

Trampa mot klockan

Männen var pressade att hålla tidsschemat då de enbart kunde frakta med sig två dagsransoner mat åt gången. Vid var 16-e mil, kunde soldaterna fylla på matransonerna vid ett specifikt depåstopp. Varje dag var det tänkt att de skulle göra 8 mil, även om detta i många fall visade sig vara omöjligt. Dåligt väder mellan Crow Indian reservatet och Fort Custer i south-central Montana resulterade i så leriga vägar att männen endast kunde göra 5 km på sex timmar under dag tio av resan. Maten tog slut innan de hann till depåstoppet för att fylla på nytt och Moss antecknade: ” Vi var blöta, kalla och hungriga. En grupp med mer utslitna män än såhär har nog aldrig existerat”.

Efter Rockey Mountains blir vädret bättre och Boos skriver i sin reseskildring:

”Efter att ha lämnat det bergiga landet har vägarna förbättras och resten av resan ser ut att bli under den tryckande solen. Männen är på gott humör och vid god hälsa, och tycks kunna marscherar om nödvändigt.”

University of Montana, Mansfield Library soldaterna på sina cyklar med full packning

Det viktiga vattnet

På kvällen den 25 juni nådde gruppen platsen där slaget om Little Bighorn utkämpats exakt 21 år tidigare. På färden genom Wyoming, South Dakota och Nebraska blev bristen på vatten ett allvarligt problem. Det enda dricksvattenförsörjningen som fanns tillgängligt var järnvägstankarna och vattnet i de var oftast om alkali-smittat och orsakar sjukdom hos hela kåren. Männen drabbades av Dysenteri, en akut tarminflammation som direkt orsak från det förorenade vatten. En soldat diagnostiserades även med kolera. Moss rapporterade den 29 juni:

”Efter att ha cyklat över 3 mil med mycket stigningar under en gassande sol, anlände de äntligen till Gillette Wyoming vid 02.00. Många av männen var så trötta att de bokstavligen somnade medan de åt.”

Även om soldaterna då och då passerade små gårdar eller små städer på vägen och erbjöds både mat och land att campa på, så var mestadels av resan förlagd till ödemarker. Det visade sig även att två dagsransoner endast räckte till fyra mål mat.

Nästa ställe där de kunde få vatten var i staden Moorcroft, ca 5 mil därifrån. Efter några timmars vila, satte sig männen upp på cyklarna igen och fortsatte sin resa. Vid 19.00 hade de avverkat ca 2,5 mil. Plötsligt knäcker den främre axeln på en av männens cyklar. Att reparera cykeln skulle ta tid och behov av vatten är för akut för att stanna. Soldaten har inget annat val än att leda sin cykel hela vägen till Moorcroft.

För att underlätta för männen lämnar Moss tillfälligt över befälet till Sergeant Mingo Sanders för att cykla i förväg med kocken och två soldater. Tanken är att de ska nå Moorcroft före resten av följet för att hinna göra mat till resten av styrkan anländer. P.g.a dåligt väder tvingas dock sällskapet kliva av cyklarna och även de promenera. Mörkret faller och Moss skriver i sina anteckningar:

”Kvällsluften är fuktig och kall, vi var både frusna, trötta och hungriga. Jag somnade näst intill stående. Efter att ha vandrat i timmar så var vi så utmattade att vi inte orkade fortsätta”:

Männen var så trötta att de inte orkade resa sina tält utan somnade på dem med en filt över sig. När de fyra männen vaknade på morgonen såg de Moorcroft knappt 2 km därifrån.

Mansfield Library UM 672-240Northern Pacific Railroad

Den extrema hettan slår till

Soldaterna samlades och fortsatte genom den sydvästra delen av South Dakota och ankom den 3 juli till Crawford, Nebraska. Resan fortsatte över Nebraskas slätter i extrem hetta och problemet med avsaknad av dricksvatten blev värre. Förutom avsaknaden av vattnet så blev det även svårt för soldaterna att cykla eftersom styret blev så varmt i solen att de brände händerna. För att det ens skulle vara möjligt att ta sig fram, fick de färdas nattetid. De vilade under dagen och startade igen sent på eftermiddagen. Det fanns sträckor då soldaterna inte hade tillgång till vatten alls.

1,4 mil utanför Alliance, Nebraska, insjuknade Moss p.g.a. alkali-smittat vatten och fick tas om hand i närmaste stad. Officer Kennedy  tar över befälet och under dagarna då Kennedy har befälet, får gruppen utstå de högsta temperaturerna under hela resan. Den 7 juli visade termometern 43 grader i skuggan och halva kompaniet var sjuka. För att göra det hela ännu värre så sjönk cyklarna ner 20-30 cm i Nebraskas Sandy hills. Det blev åter igen omöjligt att cykla på underlaget, soldaterna förvisades än en gång till tågspåren, där de färdas 27 mil. Moss som tillfrisknat, anslöt sig till gruppen under färdens gång. Männen spenderade fyra och en halv dag på järnvägsspåren i enorm hetta.

Ljuset i tunneln

Den 24 juli bestämde sig ett hundratal cyklister från St. Louis att cykla ut och möta upp soldaterna. Enligt Edward Boos dokumentationer började välkomnandet av soldaterna med några hundra cyklister som mötte upp styrkan en bit från St Louis men att sällskapet bestod av närmare 10.000 personer när de väl nådde målet i Forest Park. Boos har under resans gång försett USA med berättelser om soldaternas fantastiska bedrift, genom detaljerade reseskildringar i både Daily Missoulian och St. Louis paper.

Fler tidningar hade fått nys om resan och många var på plats när soldaterna nådde sitt mål. The Daily Dispatch beskriver målgången följande:

”Det fanns en imponerande publik av cyklister och nyfikna åskådare i Forest Park som alla ville välkomna soldaterna. När den ridande polisen kom i täten, med hundratals cyklister bakom sig till följd av de utmattade soldaterna, utbringade publiken ett trefaldigt hurrande.”

Under de närmaste dagarna besökte tusentals åskådare soldaternas läger och männen bjöd på olika övningar och uppvisningar. Soldaterna hedrades även med en parad genom St. Louis.

Wikimedia”Buffalo Soldiers”

En form av upprättelse

25:e infanteristyrkan var en av fyra afroamerikanska infanteriregemente som skapats av kongressen efter inbördeskriget. Armén flyttade enheten västerut för att ”tämja den vilda gränsen”, där fick de också namnet ”Buffalo Soldiers”. Eftersom soldaterna var färgade, betraktades de oftast som andra klassens soldater. Männen fick långsam hästar, dålig mat och överlag dåliga förutsättningar för att klara sina militära uppgifter. Trots den usla behandlingen och eländiga villkor, hade 25-e infanteriet den lägsta andelen desertörer av samtliga regementen i väst. Mellan 1870 och 1898, tilldelades 23 afroamerikanska soldater, Congressional Medal of Honor.

25th bicycle corps insats beskrevs som den mest fantastiska i hjulets historia och den snabbaste militära marschen någonsin, enligt tidningen St Louis Star. Löjtnant Moss var stolt över sina mannars uthållighet och beslutsamhet. ”Vi genomled alla typer av väder och hinder och det fanns inget som vi inte övervann”, beskrev Moss för St. Louis Post-Dispatch

I sin officiella rapport lovordar Moss också sina män. Soldaterna var av rätt virke både till psyke och fysik. Han betonade att några av utmaningarna på vägen, speciellt Sandy hills i Nebraska, testade soldaterna till det yttersta och de visade inte bara extrem fysisk uthållighet utan även civilkurage, enastående sammanhållning och samarbete. Turen varade i 41 dagar, 35 av dem spenderades till fots eller på cykel och sex av dem med att reparera cyklarna. På grund av de extrema väderförhållandena fick männen leda sina cyklar närmare 64 av de 306 milen som resan tog. Endast två dagar av de 41 fick soldaterna någon riktig vila.

De kom fram sju dagar senare än de skulle bland annat p.g.a att 13 timmar gått åt till att laga cyklar och 47 timmar hade gått åt bara till att laga punkteringar.

Moss rapporterade in flera problem som var tvungna att åtgärdas inför kommande uppdrag. Bland annat krävdes en ökning av ransonerna då två dagars matranson visade sig endast räcka till fyra måltider. Han rekommenderade även stötdämpare på cyklarna eftersom många män drabbades av stor smärta efter alla mil på ojämna vägar och järnvägsspår. På några ställen hade de faktiskt funnit det lättare att bära sina fullastade cyklar på sina axlar. Icke desto mindre, visade experimentet att den cyklande styrkan kunde resa dubbelt så snabbt som tidigare kavalleri och infanteri under samma topografiska förhållanden och dessutom till en tredjedel av kostnaden. Moss påpekade att ett cyklande infanteri skulle vara särskilt användbart i situationer som kräver snabba åtgärder, exempelvis för att ta kontroll över broar och passager och hålla dem tills förstärkningar anlände.

”Cykeln har ett antal fördelar jämfört med hästen. En cykel kräver inte så mycket omsorg, det behöver ingen foder, den rör sig mycket snabbare på bra underlag. Cykeln är dessutom tyst och dammar mindre samt det är svårare att avslöja cyklistens riktningen vid spårning.” Ändå gjorde Moss det klart att han inte trodde ett cyklande infanteri på något sätt skulle kunna överta alla uppgifter, ett cyklande infanteri skulle bäst tjäna som komplement till både kavalleri och infanteri.

Även General Miles ansåg att ett modernt regemente borde ha både cyklar och hästar, inte minst hade man sett att detta fungerade väl i Europa.

Mansfield Library Karta som visar soldaternas rutt

Det blev inga fler uppgifter

Moss hade för avsikt att fortsätta experimentet ytterligare med en färd från St. Louis till Minneapolis för att testa cyklarna på bättre vägar och sedan resa med tåg tillbaka till Missoula. Men General Miles var utomlands på uppdrag och tillstånd nekades. Den 19 augusti, 1897 kliver soldaterna på tåget till Missoula och cyklarna skickas tillbaka till Spalding Company. Trots noga utvärderingar beslutade armén att inte att inrätta 25th bicycling corps som permanent enhet. Brist på bra vägar, det stora utbudet av hästar och landets vidsträckta ytor, talade emot idén. Efter de cyklande soldaternas återkomst till sina tjänster vid Fort Missoula, var 25th bicycling corps officiellt upplöst som aktiv enhet. Även om flera olika typer av cyklar utvecklats för armén, testades de aldrig på samma sätt.

I april 1898 förklarar USA krig mot Spanien efter USS Maines mystiska förlisning. Olika afro-amerikanska trupper kallades in och skeppades till Cuba. Bland de allra första trupperna som kallades in var de tappra männen från det 25: e infanteriet. Den officiella anledningen till att militären främst skickade afro-amerikanska trupper, sägs vara att man trodde att soldaterna var immuna mot tropiska sjukdomar.