AM i Sierra Nevada, Spanien

Datum:
10 september 2007 11:43

Svensk vinter är ganska trist för en stigtarv dalmas, tur att man kan packa cykeln i en låda och bege sig till varmare trakter för en vecka. 

Text och foto: Tobbe Arnesson (tobbe@happymtb.org)

 

Efter en mellanlandning i Barcelona landar jag i Malaga där Robin från Switch-Backs möter upp och kör mig de två timmarna till den lilla byn Bubión. Bubión ligger i området La Alpujarra på 1.300 meters höjd i bergskedjan Sierra Nevada, inte alls långt ifrån Granada. Eftersom det är ganska sent när jag kommer fram lägger jag mig nästan direkt och vaknar upp till en regnig lördagsmorgon. Sliten efter resan tänker jag ta det lugnt och packa upp cykeln i godan ro. Resten av gänget som jag ska cykla med kommer in på eftermiddagen varav jag inte känner någon, alla kommer från Storbritanien så det ska nog inte vara några problem att snacka med dem.

Tar en promenad och fotar bl.a. grannbyn Pampaneira. 

 

På söndag tar det en stund innan alla cyklar är monterade och vi kan börja trampa iväg upp i bergen. Mycket trampa uppför blir det under veckan som kommer. Även om jag reste ifrån Sverige för att slippa kylan och snön återfinns det en del av den varan även här, men några smårester från nattens nedfall kan man ta. Det är ändå mellan 10-15°C när solen är framme medan de där hemma har -20°C och snöstorm.

 

Det är inte bara en hygglig temperatur, det är dammande stigar också. I februari. Jag är lyrisk av lycka! Det största problemet med att hojja i Sierra Nevada är att det dels är fullt av ganska vassa stenar som tycker om bakväxlar, det är även strösslat med sylvassa och stenhårda taggar som tränger sig igenom de flesta XC-däck. 

 

Stigarna går nästan enbart utför i en helt lagom lutning, man får trampa till ibland och nypa till rejält om bromsarna stundom men för det mesta bara flyter man fram med stigen och pumpar fart. På bilden ses Julie Cartner från Skottland le sig genom stigen.

 

På somliga stigar möts vi av lite stenknix, till skillnad från Hellas (som är täckt av snö vid samma årstid) får man sona om man cyklar bredvid stigen. 

 

Guidefirman heter Switch-Backs så självklart får man gira sig genom en hel del sådan kurvor under veckan, de är inte de svåraste jag kört och guiderna är väldigt pedagogiska och ser till att alla kan cykla hårnålskurvor innan de åker hem. Men visst finns det även kurvor som kräver en hel del av cyklisterna, jag gick några av dem.

 

Min favoritstig under veckan blev 48 Stitches, namnet kommer efter hur många stygn en tidigare gäst fick sy i sin vad… Här är det stenigt och exponerat, men ett underbart flyt och fantastisk utsikt! Håll bara hjulen på stigen. :)

 

Så här i slutet av februari står mandelträden i full blom och apelsinerna är mogna, det luktar även starkt av örter efter en del stigar. Kryddofterna är ett mycket trevligt inslag i det annars ganska karga landskapet. 

 

Även om det klättras en hel del för egen kraft under veckan så får vi åka bil ibland. När Mike kör är det nästan bättre att cykla upp själv, det går fort efter serpentinvägarna och alla kommer fram med visst mått av åksjuka – varenda gång. Om man inte glömmer bort åksjukan när Mike gör någon helt galen omkörning. 

 

Huset vi bor i är, liksom alla andra hus, byggt av sten och vitmålat. Det är säkert jättebra på sommaren men om vintrarna blir det riktigt kallt inomhus. Det finns vattenburen värme i huset men det gäller att hålla braskaminen över en viss temperatur för att vattnet ska cirkulera. Tur de har gott om filtar till sängarna så man slipper frysa när man sover. 

 

Byarna är riktigt pittoreska och nästan varje dag cyklar man genom någon by och stannar för en fika, synd att det är väldigt skräpigt när man ser med svenska ögon. 

 

Luften är frisk och kall men solen värmer, så här års finns även viss grönska att snirkla fram genom. Som guiden Robin. 

 

Stigen Finns Fiend är en veritabel berg och dalbana som faktiskt kräver en hel del kondis, det är branta klättringar och kul utförslöpor varvat med härliga kurvor. En överbyggd Martin på en överbyggd cykel får svälja stoltheten och putta upp för branterna. En höj-och-sänkbar sadelstolpe skulle inte alls sitta fel på de här stigarna, det blir mycket justerande av sadelhöjden.

 

Utefter många av stigarna finns det drop av olika storlek och utmaning, här testar Julie gränserna för hennes helt nya cykel. Själv rullade jag stillsamt över med bägge hjulen klistrade mot underlaget. 

 

På tisdagen vaknade vi upp till riktigt trist väder, det hade snöat och regnade. Mike kollade vädret i granndalen intill Granada, det verkade lovande. Så vi lastade cyklarna och for till Granada DH-run som Greg Minaar öst lovord över. Inte undra på, det är en fin snirklande stig med en hel del utmaningar. Bland annat en stenkista som gjorde mig glad att jag tagit med hela skyddsjackan och gav mig anledning att slänga hjälmen när jag kom hem. Stigen går parallellt med en asfaltsväg så vi turades om att köra bussen och bomba stigen. Vi hann med flera åk och därmed lära oss stigen så man kunde ligga på ordentligt. Droppet som Mike kör på bilden var helt fantastiskt skönt, jag tror inte jag landat ännu! Här stötte vi även på veckans enda brake-bumps, det är så få som cyklar i de här bergen att man är helt förskonad från den styggelsen – lyx!

 

Onsdag var vilodag, vädret var fortfarande dåligt med tjock dimma så jag och Martin tog en promenad till den övre grannbyn Capileira. De andra trotsade vädret men hade en rätt kass dag.

 

På torsdag var det fina vädret åter och vi blev ivägkörda till Spaniens högst belägna by Trevélez (1.486 möh) där vi började putta cyklarna uppför och ständigt uppför. Åksjukan efter Mikes bilfärd byttes ganska snart mot illamående från ansträngningen, skulle det här slitet verkligen betala sig?

Efter en stunds puttande fick vi i vart fall slingra oss nedför igen.

 

Men än är det inte färdigklättrat, fler höjdmetrar ska sättas in på sparkontot innan vi tar ut lönen för mödan. På bilden syns Trevélez som vi nu lämnat en bra bit under oss.

 

Nu tog snart stigen Flowtastic över alla sinnen och den gör verkligen skäl för sitt namn, här glömde till och med jag bort att stanna och ta bilder. Fantastiskt flow, precis som det heter!

En bit ned möttes vi av denna tvivelaktiga utsikt.

 

Anledningen att vi stannade var denna lilla knixsektion som vi körde om tills alla kände sig nöjda, den satte stort griller i skallen på flera av Britterna, men för den Hellasvane cyklisten är det ingen större svårighet. 

 

Efter lunch och en ny klättring var det dags för Lemmings, gott om hårnålskurvor som man inte vill ramla över kanten på, flera något kluriga och en fick jag lov att lämna obesegrad. 

 

Jag körde om några av kurvorna, bl.a. denna som är alldeles på slutet. De andra väntar på bron i bakgrunden. Vi har nu kört ned i en dalgång och ska strax putta upp cyklarna på andra sidan. Yay! Det är bättre när man förskottsbetalar till höjdkontot…

 

Fredag och sista åkdagen, dags för något extra. Efter en uppvärmande stigbombning genom Pampaneira börjar veckans djävligaste klättring upp till början av For 6 inches only. Men vi tar oss upp, även om det kostar på. Nu är det dags för ännu en gammal väg byggd av rommarna, dvs. stensatt stig.

 

Stigen är dessutom så brant att man åker med konstant broms, minst halva min slaglängd är bortbromsad så jag har ungefär 2" kvar. Stigen gör skäl för sitt namn, här vill man ha mer slaglängd än mina bortbromsade fem tum! Stigen är dessutom väldigt exponerad, jag blir stel och det gör mig kraschrädd. Det dröjer till sista tredjedelen innan jag lyckas slappna av och faktiskt njuta av stigen. Men jag lärde mig att bromsa med bara pekfingrarna, alla fingrar som kunde undvaras behövdes för att hålla fast sig i styret…

 

Efter en kortare klättring flowar vi Bryan Adams och sen är det dags för avslutningsölen, de flesta dagar avslutas med denna härliga syn medan vi väntar på bilen som tar oss hem. 

 

Min vecka i Sierra Nevada är över, jag har precis avnjutit den bästa cyklingen i mitt liv när jag kommer till en igensnöad bil på Arlandas långtidsparkering. Fan.

Bra att veta

 – Sierra Nevada-bergen är elaka mot däck, se till att du har tjocka sidoväggar och gott om reservslang med dig. Reservdelar går inte att få tag på i de här små bergsbyarna. Vår grupp klarade sig dock med enbart en punktering då alla var förberedda för detta faktum.

 – Inte nog med att stigarna äter däck, de gillar bakväxlar också, se till att ha extra växelöra med dig på turerna! Vår grupp gjorde slut på tre stycken.

 – I paketet ingår inte middag och byarna har rent av dåliga restauranger, planera att laga mat i huset om kvällarna.

 – Stengolven är kalla, ha med inneskor eller tjocka strumpor.

 – Mike har en svensk fru och har av någon anledning fått smak för svensk saltlakrits, se till att ta med lite mutor. ;)

 – Du både vill och måste ha skydd för både knän och armbågar på de här stigarna. Själv tyckte jag kraschjackan var värd att släpa på varenda dag. Eftersom det är mycket klättring kan dock en riktig fullface vara väl varm, speciellt sommartid.

 

Se mer på http://www.switch-backs.com/

 

Kommentera och diskutera