Utan vett på Grandiosa Canaria

Datum:
22 maj 2015 01:29

Vår utsände Andrea, mer känd på forumet som ”Jackson”, har dissekerat Kanarieöarna. Resan innehåller dödsstup, hippies och floder av tomater. Du kommer hädanefter att för alltid se på ögruppen med nya ögon.

(Text: Andrea ”Jackson” Mannberg, foto: Andrea Mannberg & Martin Stefan)

Förut när jag tänkte på Kanarieöarna tänkte jag en aning på Lasse Åberg, solbrännor i form av handflator på magen och Magnus Härenstam som yuppie. Ok, jag tänkte ganska mycket på de sakerna men jag tänkte nog ännu mer på pensionärer i för lite kläder och med för brun hud, menyer på svenska samt på fula hotell och gräsmattor i plast.

Ganska ful del av Gran Canaria

 

Det finns jättemånga pensionärer i för lite kläder och med för brun hud på Gran Canaria. Det finns också jättemånga fula hotell och på rätt många ställen är menyerna faktiskt på svenska. Men när jag tänker på Gran Canaria nu tänker jag jättelite på alla de där grejerna och jättemycket på hur grandios den där sketna ön i Atlanten faktiskt är.

Ännu fulare del av Gran Canaria

 

Gran Canaria är bara 50 km i diameter, men ön lyckas ändå husera fler klimatzoner och naturtyper än jag har folkis i kylen (dvs väldigt många): sydvästra kustremsan består av öken och befolkas av brända pensionärer från Sverige (San Augustin, Playa del Inglés och Maspalomas), Norge (Arguineguin) och Tyskland  (Sonnenland (det är sant!)) samt fejkade lutande-tornet-i-pisa och fula hotell. På östkusten blåser det hela tiden. Där finns det vindkraftverk, några vindsurfare samt ganska många Kanarier. Kring Las Palmas, som ligger på nordkusten är jorden kolsvart med gröna pluttar. Där är det ofta molnigt och bra vågor, så där hänger spanjackerna och surfarna. I väst finns det jättemycket jättegröna berg och nästan inga människor alls, och i mitten av ön finns en barock mängd stig som korsar nästan alla klimatzoner på sin väg ned mot havet.

Betydligt snyggare del av Gran Canaria

 

Efter en ganska skitig början på 2015 (då jag har ett ben fyllt med stålskrot och Marran lyckades få hjärtmuskelinflammation när han härjade runt i Sierra Nevada i höstas) drog jag och Marran på semester till GC den 15:e april. Eftersom reseteamet bestod av en halt och en lytt (lite oklart vem som är vem) var planen att ta det lite lugnt med cyklingen och inte ta ut oss så grönjävulskt.

Det gick sådär.

Vi lyckades visserligen hålla oss ifrån att cykla varje dag, men den kortaste rundan vi gjorde tog 5 timmar… Man skulle kunna tänka sig att två personer som båda innehar doktorstitlar och där en är specialiserad på nyttomaximering skulle använda sina hjärnor för att på nåt sätt optimera sina turer, t.ex. genom att nyttja de guide-firmor som kör shuttling upp i bergen eller genom att ladda ner Free Motion’s turer gratis i GPS:en. Kloka personer skulle kanske åtminstone ha kollat upp vilka turer proffsen brukar köra så att de slipper gå vilse bland jättetaggiga buskar och hamna vid dödstup och sen tvingas bära cykel uppför (och utför) jättelångt. Vi är inte så kloka, så vi hamnade precis där. Fast å andra sidan, vad vore en cykelsemester utan lite tvättäkta vilsegång, bonk och misär? Enligt Marran blir det ju urtrist och skittråkigt och inte alls, alldeles, alldeles underbart.

Vilsegång och krig på Gran Canaria

Vilsegång och krig på Gran Canaria

 

Totalt cyklade vi fyra dagar på Grandiosa Canaria. Första dagen tog vi oss ut rätt sent på eftermiddagen och bestämde oss därför för att köra en kortare tur nära kusten. Det var den turen som tog 5 timmar…

Efter att ha kollat med Free Motion visade det sig senare att vår runda var en version av guidefirmans sk Canyon-runda, med den skillnaden att vi sket i asfaltvägen ned och körde stig och barranco (dvs uttorkad flodbädd) hem istället.

Recension Canyon-rundan: Canyon-rundan erbjuder väldigt mycket väldigt stilig utsikt som börjar med öken (och ett grustag) och slutar med bambudjungel längst in i dalen. Turen är helt fantastisk, om man gillar att trampa uppför och nedför stenig grusväg. Jag tycker att det gör ont i röven att trampa uppför stenig grusväg och även om jag inte har så stor hjärna så tror jag faktiskt inte att jag behöver en guide för att ta mig ned för den. Men utsikten är som sagt mycket fin.

Marran cyklar upp för grus i fin miljö

Marran cyklar upp för grus i fin miljö

 

Jag cyklar upp för grus i fin miljö

Jag cyklar upp för grus i fin miljö

 

Vi hade naturligtvis inga planer på att skumpa utförs på grus. Vi tänkte sladda oss fördärvade i barrancon istället, för så gör man ju i Sierra Nevada där barrancosarna av fenomenalt sladdvänligt grus. På GC består barrancosarna av blomkålshuvve-stora stenar som det går går skitdåligt att sladda på eftersom det inte lutar ett jota.

Barranco på Gran Canaria

Barranco på Gran Canaria

 

Fast det är klart, om man cyklar barranco hem får man ju cykla stig hela vägen ned till barrancon, och eftersom allt på GC är mycket större och brantare i verkligheten än på kartan är det inte så pjåkigt alls.

Marran hoppar lite på vägen till barrancon

Marran hoppar lite på vägen till barrancon

 

Bred men rolig stig ned mot stenskravlet i dalen

Bred men rolig stig ned mot stenskravlet i dalen

 

Dessutom kan man få hänga gäng med gete-stora getter bland blomkålsstenarna och så kan man få avsluta hela härligheten med att skrämma pensionärer på strandpromenaden, och det är ju lite festligt.

 

Get!

Get!

 

Vandaler på stan

Vandaler på stan

 

Jag måste ha tyckt att det var så festligt att jag blev full, för jag tryckte visst å det bestämdaste på att vi skulle göra minst 1000 höjd dagen därpå. Det gjorde vi också, minst. Vi började i byn Ingenio som ligger ungefär vid flygplatsen på ön. Vår plan var att paddla lätt lutande asfaltsväg upp till utsiktspunkten Caldera los Marteles, för att sen ta oss ned mot Guayadeque och Aguimes på stig.

Recension Caldera los Marteles-Guayadeque-Aguimes-rundan: Vissa människor verkar gilla känslan av att spränga låren uppför en landsväg. Om du gillar att spränga både dina lår och ditt pannben är Gran Canaria ditt Eldorado, jag lovar. GC har jättefin asfalt som går jättelångt uppför. Jag tycker att vägarna på Gran Canaria suger pung (ursäkta svenskan). Jag vill ha snel väg. Vägarna på GC är inte snela: de börjar med att med att lura en med fin skenbar planmark som gör att det känns som att man är hur stark som helst. Sen slår de till en i huvet med en härk till väg som är så långbrant att man kan underhålla sig med att skrapa sitt lilla pannben i marken i typ en mil. Det är inte ok! Jag vart tvungen att stanna och skälla ut vägjäveln vid minst ett tillfälle. Men utsikten är mycket fin.

 

Utsikten strax innan Caldera los Marteles

Utsikten strax innan Caldera los Marteles

 

Från Caldera los Marteles hade vi tänkt att vi skulle cykla utförs hela vägen till havet. Det gick sådär, för vi glömde visst räkna antalet höjdkurvor för de små klättersektionerna på stigen. Jag skulle nog snarare vilja beskriva stigen ned mot havet som brant böljande. Först går den utförs på enormt löst och djupt rullgrus (där jag blev kränkt fler än en gång av mitt skenande bakhjul). Sen går den utförs på något fastare damm, och slutligen går den utförs på en väldigt lång och väldigt brant och allt som oftast ganska ordentligt stökig stentrapp (där jag fler än en gång hoppade av pga rädsla för livet). Allt i ytterst fin miljö.

Marran cyklar något fastare form damm

Marran cyklar något fastare form damm

 

Marran cyklar bland blomster vid jättegammal stenmur

Marran cyklar bland blomster vid jättegammal stenmur

 

Jag cyklar nedför drägligare del av stentrapp

Jag cyklar nedför drägligare del av stentrapp

 

Sen går stigen uppförs. Ganska jättemycket uppförs. Bära-cykel-uppförs.

Hej hopp och uppför en ås, jag flåsade som en gås

Hej hopp och uppför en ås, jag flåsade som en gås

 

Jag älskar allt på min cykel, förutom det böjda underröret

Jag älskar allt på min cykel, förutom det böjda underröret

 

Och sen går stigen skråförs på mkt flowig stig med pikanta inslag av bröt som ger en ypperlig möjlighet till exponeringsterapi för falla-mot-sin-död-skräck.

Marran cyklar skråförs

Marran cyklar skråförs

 

Men sen, voilà så är man jättehögt uppe igen och kan cykla ut mot havet. Hurra!

Marran ser ut över dalen som huserar byn Guayadeque

Marran ser ut över dalen som huserar byn Guayadeque

 

Stigen ned mot havet går över en blandning av blodrött rullgrus kantat av kaktusar, lavaknular kantade av blommiga buskar, stenkistor kantade av varierande grad av stup samt gammal åkermark med kullerstensterrasser i blinda hörn.

Lavaknulor och hav i sikte

Lavaknulor och hav i sikte

 

Flow och varierande grad av stup

Flow och varierande grad av stup

 

Hm, jag skrev visst stigen ned till havet. Förlåt. Stigen går inte till havet. Stigen tar snipp snapp slut mitt på en åker. Så istället för att flowa ned mot havet får man putta cykel uppför lite igen. Sen får man avsluta genom att cykla utför en stenig grusväg (som var förvånansvärt rolig) och lite asfalt (som inte var fullt lika rolig, men inte heller så lång).

Vilse i raggmunken

Vilse i raggmunken

 

Vi hittade ut! Marran är jätteglad

Vi hittade ut! Marran är jätteglad

 

När vi väl kom ned till Aguimes och Marran konsulterade sin fancy höjdmätarklocka kunde vi konstatera att vi hade lyckats klättra 1600 höjd under vår tur. Vi firade med att dumunna oss konstig rosa chorizo och jätteblaskig kanarisk öl.

Sen behövde vi bara cykla de två milen hem till San Augustin igen. På den vägen hann Marran både spränga kedjan och bråka (Marran säger samtala) med lokalpolis för att han är sån rebell som kör mot enkelriktat men sen fick vi medvinden Allan och flög hem på ingen tid alls. När vi kom hem var vi så euforiska att vi glömde bort att ölen inte består av folkis på Gran Canaria, och att vin inte riktigt kan ersätta vatten. Kvällen slutade med att Marran bjöd till med en fridans när han blev utmanad under en omgång av SKP (sanning, konsekvens eller procent (?). Fråga inte.).

Marran i fridans-pose. Jag ska för alltid bevara denna bild i mitt hjärta.

Marran i fridans-pose. Jag ska för alltid bevara denna bild i mitt hjärta.

 

Sammanfattning Caldera los Marteles-Guayadeque-Aguimes-rundan: Grym (på många olika sätt)! Sjukt snygg utsikt. Fenomenalt bra stig som slutar i ingen stig. Väldigt varierad stig. Väldigt lång stig. Väldigt mycket nedför och väldigt mycket uppför väldigt mycket om vartannat. Så sjukt värd tur! Obs! Man vill nog cykla stigen som vi bar uppför utförs istället. Då kan man äta tapas i Guayadeque. Tid från dörr till dörr: 10 h.

Efter Guayadeque-rundan hade jag blåsor på båda skinkhalvorna (förlåt, för mycket info jag vet) och både jag och Marran kände oss lite möra rent allmänt så vi unnade oss att hänga runt med familjen, äta tapas och dricka vin i två dagar. Det var också trevligt.

Dag 5 bestämde vi oss för att ta med mina två syrror på en cykeltur. Ingen av dem har cyklat MTB förut (alls), men vi tänkte ändå att det kunde vara fint att ta upp dem till toppen på ön och köra ut till kusten därifrån. Nej, det var inte en jättesmart idé ens på papper, men det är ju vid det här laget ganska vedertaget att vi inte är så smarta.

Recension Pico de los Nieves – Mogane: Efter att ha kirrat cyklar till syrrorna på Free Motion tog vi en taxi upp till Pico de las Nieves (toppen på ön drygt 1900 meter över havet). På GC finns det taxis i vuxenstorlek (de rymmer i alla fall 4 hojar) som kör upp till toppen för 60 € (tar ca 1,5 h). Alla i bilen blundade ganska många gånger när vi körde upp eftersom chaffisen körde om ALLT han såg på serpentinvägarna. Jag var också ganska nära att spy vid några tillfällen. Men både vi och våra cyklar tog oss helskinnade till toppen.

Bra taxi och stor syster

Bra taxi och stor syster

 

På toppen av Gran Canaria är det väldigt snyggt. När man står där uppe och tittar ut över landskapet inser man också ganska snabbt att den geniala idén att cykla ned till havet med två nybörjare inte är så bright.

Utsikt från toppen av Gran Canaria

Utsikt från toppen av Gran Canaria

 

Marran cyklar i närheten av Pico de los Nieves. Roque nublos och Teneriffa  i bakgrunden.

Marran cyklar i närheten av Pico de los Nieves. Roque nublos och Teneriffa i bakgrunden.

 

Typisk nybörjarstig

Typisk nybörjarstig

 

Jag måste medge att jag fler än en gång knep ihop diverse kroppsöppningar av skräck för att syrrorna skulle trilla och slå knäna eller bara ramla mot sin egen död utför stup. Tur att mina syrror är så mäktiga (och naiva), de sket fullständigt i stupen och skumpade ned för det mesta med ett smil på läpparna.

Stor syster lär sig cykla ut för stentrappestig

Stor syster lär sig cykla ut för stentrappestig

 

När man har cyklat ned en bit från toppen på GC blir det ganska uppenbart att stigen från Pico de los Nieves ner mot kusten inte bara går utförs. Surprise! Med andra ord fick syrrorna lära sig att putta (och bära lite) cykel.

Lite uppför

Lite uppför

 

Jag var ganska skraj för att syrrornas mini-lår-och-rövar skulle ta tok-slut. Det gjorde de också. Tur att mina systrar är så mäktiga (och naiva), de bara tjurade på och smilade ikapp med solen ändå (dagarna efter kunde ingen av dem gå).

Stor syster peppar på slät slakmota

Stor syster peppar på slät slakmota

 

Liten syster peppar loss på slät utförslöpa

Liten syster peppar loss på slät utförslöpa

 

När klockan var fem och vi fortfarande inte ens tagit oss halvägs på vår tur fick vi lov att erkänna att det nog faktiskt var lite övermodigt att tro att vi skulle hinna (och orka) cykla hela vägen ut till havet på stig. Som tur var hittade vi en grusväg som ledde ned till en asfaltsväg som i sin tur enligt kartan ledde hela vägen ned till havet. Jag blev så till mig att Marran lyckades lura mig att köra utför en trapp på fel ställe.

Hej hopp gummisnopp

Hej hopp gummisnopp

 

Tyvärr cyklade vi asfaltsvägen åt fel håll, så vi fick cykla tillbaka igen. När vi kom tillbaka till grusvägen hade klockan blivit sex. Då gav vi upp och ringde och bad taxichaffisen hämta oss i närmaste stad (Mogane), och så cyklade vi dit istället. Det var sjukt värt, för vägen till Mogane är en av de snyggaste jag någonsin har sett.

Vägen till Mogane

Vägen till Mogane

 

Sammanfattning  Pico de las Nieves – Mogane: Risk för spya i taxi på vägen upp. Klart värt att åka taxi upp ändå för det är fasen långt dit från kusten och taxin är stor och billig. Sjukt snygg utsikt! Sjukt bra stig! Väldigt varierande stig! Ganska exponerad stig. Grymt lång stig (och stigning). Grym runda (på många olika sätt, igen)!

Tid från dörr till dörr (inklusive ganska mkt väntan på Free motion för att få cyklar): 12 h. Från topp till Mogane: 7 h.

Sista dagen på Gran Canaria tänkte jag och Marran dumunna oss vad vi tänkte skulle bli en lugn tur från Fataga som ligger på ganska låg höjd ut till havet. Visserligen visade kartan att stigen gick intill ett par toppar, och visserligen stod det utskrivet ett utropstecken vid en passage (“vertigo risk on trail” stod det visst i förklaringen), men vi tänkte ändå att det skulle vara en snäll och flowig tur (…?). Det var det förstås inte.

Recension Fataga-turen: Stigen från byn börjar mkt fint med gammal stentrapp upp till ett pass mellan två små toppar. Sen försvinner stigen in i ett infernaliskt trassel av buskar.

Fin stig upp från Fataga

Fin stig upp från Fataga

 

Krigsstig ovanför Fataga (se även bättre bild i början av artikeln om vilsegång, bonk och misär. Samma stig, samma misär).

Krigsstig ovanför Fataga (se även bättre bild i början av artikeln om vilsegång, bonk och misär. Samma stig, samma misär).

 

När stigen väl dyker upp igen gröper den sig in i bergsidan och blir rätt rejält brant.

Ungefär här började jag allvarligt undra vad vi höll på med

Ungefär här började jag allvarligt undra vad vi höll på med

 

Sen går stigen längs med bergsidan på stökigt underlag utan betryggande stenvägg på sidan. Jag tror att en korrekt beskrivning av stigtypen är “luftig”. Då har man inte kommit till passagen som är utmärkt med utropstecken på kartan än.

Liten stump i luftig terräng

Liten stump i luftig terräng

 

När vi höll på och krånglade oss fram i denna ypperliga cykelterräng stötte vi på ett gäng vandrare som kom från andra hållet. De började gestikulera vilt och himla med ögonen när de såg våra cyklar. På frågan om stigen skulle bli värre framöver svarade vandrarna genom att se ut som att de sett ett spöke. Vi tog det som en indikation för att det kanske var dags att vända om…

Marran rekar väg tillbaka och upplever samtidigt en stark nyförälskelse i sina Five Ten.

Marran rekar väg tillbaka och upplever samtidigt en stark nyförälskelse i sina Five Ten.

 

Väl tillbaka i passet ovanför Fataga bestämde vi oss för att cykla ned i dalen intill istället för att köra tillbaka samma väg som vi kommit upp. Vi hade inte så stora förhoppningar på cyklingen eftersom stigen såg ut att vara ganska kort och flack på kartan ( jomensåatteh…), men om vi hade cyklat ned i Fataga igen hade vi fått trampa asfalt uppför i en evighet för att komma hem och det kändes ju jobbigt.

När vi väl började cykla upptäckte vi till vår stora förvåning att den korta och flacka stigen gick utför 600 höjdmeter. 600 så-bra-att-du-kissar-på-dig-höjdmeter.

 

Stigen ned i dalen

Stigen ned i dalen

 

För trots att stigen ser ut som den vill äta upp en till frukost, så gör den inte det (i alla fall inte den här gången). Den brötar och stökar och bänglar sig ned för berget men på nåt sätt ligger stenarna som rätt så att man istället för att falla mot sin egen död mest skrattar sig fördärvad. Det var så sjukt kul att jag blev alldeles själaglad i hela kroppen. Jag tror att mina glädjetjut hoade över halva dalen.

Alltså den här stigen!!!

Alltså den här stigen!!!

 

Övervunnet bröt. Tjohoo!

Övervunnet bröt. Tjohoo!

 

När vi till slut kom till botten på dalen hamnade vi i en bambudjungel som efter ett tag blev så tät att det inte gick att cykla. Inne bland bambun hittade vi en hippie-by. Det är sant! Först såg vi några konstiga grottor och en träskylt där det stod Arte (jag var så hungrig att jag såg i syne och trodde att det stod À la Carte…), sen upptäckte vi att det satt en man i långt vitt hår och cowboyhatt och målade vid en av grottorna. När vi gick vidare stötte vi på en snubbe som satt på en stor sten och stirrade ut i det blå. Då frågade Marran med lätt panik i rösten: “Which way is out?”, varpå snubben svarade “”What IS out? I have no idea!” medan han tittade på allt utom oss. Jag tror aldrig jag har sett Marran gå så snabbt från nånting förut.

Marran i cyklingsbar bambudjungel

Marran i cyklingsbar bambudjungel

 

Hippiekollektiv i djungeln

Hippiekollektiv i djungeln

 

Efter en relativt ok (faktiskt) klättring upp på nästa ås fick vi fortsätta cykla utförs, denna gång bland röda klippor.

Marran cyklar röd stig

Marran cyklar röd stig

 

Till slut kom vi ut på en asfaltsväg och what do you know, där låg visst ett litet tapas-hak som serverade en helt befängd stor (och god!) mängd mat (bland annat friterade fårbollar) för 15 euro/person. Jag tror det är första gången jag sett Marran oförmögen att få i sig allt på tallriken (ägaren skällde ut oss för att vi druckit för mycket läsk och inte hade plats i magen för hans mat, men sen skrattade han och bjöd på äppelsprit). Det fick bli en stor fet like på det stället.

Bra hak!

Bra hak!

 

Med (väldigt) tunga magar fick vi så slutligen masa oss ned till barrancon igen för att cykla på vad kartan sa vad grusväg. Jag kallar den jeepväg av varierande knöglighetsart.

Kanarisk grusväg

Kanarisk grusväg

 

Det var ganska slagit i händerna att cykla över blomkålshuvvestenar i en (eller kanske lite mer) timme, men vi fick se en flod av tomater mitt i stenöknen och det är ju inte nåt man gör varje dag.

Vad är det här egentligen?

Vad är det här egentligen?

 

Väl nere vid havet var det bara att återigen cykla de två milen tillbaka till San Augustin. Fortfarande i medvind, jag tror vi tog ca 3 tramptag i minuten hela vägen hem.

Sammanfattning Fataga-turen: Det är en jättedålig idé att cykla från Fataga till havet längs den närmsta bergsryggen. Det är en sjukt bra idé att cykla österut från Fataga till nästa dal och äta tapas. Beware of hippies.

Sen drack vi massa vin och åt massa mat och sen var det slut!

 

Nu ska jag summera Gran Canaria:

  1. Gran Canaria är grandiost för cykling av alla typer.
  2. Allt på Gran Canaria är större, längre och brantare i verkligheten än på kartan.
  3. Det finns inget “det värsta är över, nu är det nerförsbacke” på Gran Canaria. Det finns alltid en uppförsbacke till.
  4. Utropstecken på kanariska kartor betyder faktiskt att det är en ganska dålig idé att cykla där. Utropstecken betyder inte bara att det finns risk för höjdrädsla utan även för att falla mot sin egen död.
  5. Det kan nog vara bra att köra med guide, eller i alla fall ladda ned rutterna på gps.
  6. Det är sjukt värt att ta taxi på Gran Canaria, även om det också finns en risk att man spyr på kuppen.
  7. Det är alltid två mil till San Augustin när man kommer ned till havet.
  8. Chorizon är bättre i Sierra Nevada men cavan och osten smakar precis lika bra.

Faktaruta:

Var? Gran Canaria a.k.a Sällskapsreseön:  4308 km från Stockholm, 817 km från Marrakech och 190 km från Afrikas västkust.

När? När som helst! Det är alltid prima liv på kanarieholmarna (dvs – klimatet är ruskigt stabilt), men ju senare på säsongen, desto mindre pensionärer (de åker hem lagom till påsk).

Hur? Det går att göra en fullständigt autentisk sällskapsresa och åka direkt från Stockholm, Götet och Umeå (och säkert från en massa andra ställen också) med Ving och Apollo. Om man reser med charter får man inte ta med sig egen mat på flyget. Norwegian flyger också från Umeå och från mindre viktiga städer i Sverige. På Norwegianska plan får man ta med egen mat (och titta på när de sågar upp en val, på tv alltså). Tur och retur med Norwegian kostade ca 5500 ToR inklusive cykelväska både strax efter nyår och i mitten på april. Ving och Apollo har sinnessjukt billiga resor lite då och då. Flyg från Stockholm tar ca 6 h.

Ta med hoj? Norwegian tar 390 SEK per cykel och resväg. Ving tar med cykel om man flyger med deras eget flygbolag men det är lite oklart exakt vad det kostar. Det är också oklart om man får ta med cykel om chartern flygs av annat flygbolag.

Hyra hoj? Det går alldeles utmärkt att hyra cykel och köpa guidade MTB-turer med shuttling på GC. På södra sidan ön dominerar Free Motion marknaden, men det finns även andra företag som hyr ut cyklar och organiserar turer (bland annat  Las Palmas 24 och Cycle Gran Canaria). Free Motion hyr ut Cannondale-hojar av nästan alla valörer – allt ifrån landsvägsräsrar till 160-slags enduros. Hyran ligger på €14-€37/dag. Lägger man till några euros till får man shuttling och guidning på köpet (vi hyrde Trigger 3 till mina syrror för €37. För att få guidning till det hade vi fått lägga till €11). Det bör dock nämnas att grupperna verkar vara ganska stora. Största Free Motion butiken ligger i Playa des Inglés.

Kartor och GPS: Det går att köpa kartor hos Free Motion och i många av snabb-köpen. Enligt snubben vi snackade med på Free Motion får man ladda ned deras GPS-spår gratis, men jag vet inte om det bara gäller om man hyr cykel.

 

Kommentera och diskutera på forumet