Cykelhjälten Gunnar Ohlanders från Järvsö har i år klarat en utmaning bara 300 cyklister i världen klarat genom tiderna – att ensam cykla från kust till kust över USA, en sträcka på dryga 480 mil och 50 000 höjdmeter, på under tolv dygn. HappyMTB har kollat läget med Gunnar nu när han kommit hem och smält upplevelsen.
Text: Fredrik Westman (westman@happymtb.org) Foto: Lasse Feltblad
Först och främst – official finisher i Soloklassen i Race Across America – ett stort jädra grattis är väl på sin plats! Vi börjar med en klassisk sportfråga – Hur känns det nu när du klarat det?
Ja, tackar! Det var ett otroligt äventyr, som också gick bra, så jag är enormt nöjd nu. Jag har kämpat och haft det här som mål sedan 2009. Så det är ett mål som jag har haft framför mig en lång tid. Och man vet ju att det bara är ca 50% som klarar det..
Hur gick det att hålla planen – 19 timmar cykling och tre timmar sömn per dygn?
Jag fick revidera det en del, men det var svåra yttre förutsättningar i år. Värmen är en sak, men det var också motvind från första dagen ända till tredje, fjärde dagen. Sen var det sidvind istället, man hade ju hoppats på lite medvind då. Det är ganska avgörande för totaltiden med vindriktningen där ute, det är så långa sträckor som går i samma riktning. Vid en del cutofftider, bland annat i Durango, där jag bara låg cirka sju timmar före cutoff-tiden. Det var lite nätt tyckte jag, men jag visste att det varit besvärlig vind.
Men planen höll i stort fram till Misissippifloden, där hade jag bara två timmar tillgodo till cutoff och var helt slut och behövde vila. Så jag var på cutoff när jag åkte därifrån. Då visste jag att det skulle bli kämpligt. Det var nog den verkliga lågpunkten på resan, då insåg jag att vi måste ändra på sovtiderna. Därifrån skulle jag bara sova en och en halv timme per natt. och så fick jag inte sova i husbilen längre. För där ”fastnade” man några värdefulla minuter och hade det socialt och åt frukost. Istället fick jag fortsättningsvis bara ligga en och en halv timme på madrassen i följebilen, sedan direkt upp på cykeln och sen langade teamet frukosten ut på cykeln genom rutan på bilen.
Hur fungerade det med ditt serviceteam?
Det funkade jättebra med hela teamet på sex medhjälpare, dom var helt avgörande för att jag skulle klara det hela. Dom körde skift och fick inte heller så mycket sömn. Oftast var dom två-tre i följebilen och tre i husbilen, som också hade en del sysslor. Dom sov nog också bara ett par, tre timmar åt gången. Sen var det tvätt, matlagning, handla mat, flytta sig längs med rutten och så vidare. Dom var inte på någon turistresa dom heller. Resan igenom, var än jag var när vi hade leapfrog-support så stannade dom och hejade på mig. Det var verkligen kul och bra för kämpaglöden!
Vi som följde loppet på distans läste om en incident med husbilen, som var på ett otillåtet ställe i början av tävlingen vilket gav dig tidstillägg. Vad hände där?
Ja, jag fick en kvarts tidtillägg när husbilen följde fel rutt ut från oceanside. Det var lite oflyt. Dom gjorde en felnavigering och skulle köra enligt routebooken, men GPS-en föreslog en annan väg. Dom var lite stressade och ovana i början och av misstag hamnade bilen på cykelrutten, vilket är förbjudet. Så det var en kvarts tidtillägg som skulle jag avtjäna i Durango, vid första cutofftiden. Men där skulle jag ändå vila minst en kvart, och så hade jag mat och sovpaus, så tidstillägget gjorde inget för mig då jag kunde baka in straffet i min vila.
Teamet visste det på en gång, men ingen sa något till mig förrän när vi skulle komma in till Durango dag 4.. dom hade fattat ett beslut att dom inte hade inte velat få mig på negativa tankar. Och det vill man inte – jag försökte hela tiden tänka positivt, och hela teamet också. Vi skulle ha kul, det skulle vara positivt. Inget negativt tänkande eller onödig kritik. En del team bröt faktiskt på grund av olika viljor och osämja inom teamen. Det tycker jag är lite konstigt när det är något man förberett sig för så länge. Men det är klart att det är inte roligt att ta ut sig så här, så det måste vara positiv stämning, man får inte tänka negativt.
Vaknade du snällt efter dina sömnpauser eller fick teamet köra upp dig bryskt?
Det blev jag positivt överaskad av! Man tror ju att efter en och en halv timmes sömn är man fortfarande helt slut, men på något vis ställde kroppen in sig på det där efter ett tag. Visst fick dom väcka mig, jag sov ju djupt. Men dom började massera mig medan jag fortfarande sov, med ca 5-10 min massage för att väcka kroppen. Så det var ju rätt skönt att vakna till ändå. Ofta sen när jag vaknade satte jag mig på cykeln direkt. De första tramptagen var ju tunga.. men efter en 5-10 min så piggande man till. Ibland kom tröttheten igen efter en timme. Och då visste jag ju att jag skulle sitta 19 timmar till innan man får sova igen!
På det stora hela funkade det faktiskt otroligt bra. Och på slutet började jag ju köra om folk som legat före mig hela tiden, och det sporrade ju mig såklart så jag blev ännu piggare. Fast jag inte hade tänkt något på placeringar innan dess så blev jag peppad. Jag var egentligen ”bara” 100% fokuserad på att komma i mål. Men det är klart, när man passerar andra tävlande och ser hur trötta dom andra är, då känner man sig ju piggare själv. I efterhand har jag tittat på tider på dom andra och sista tredjedelen så var jag snabbare än dom flesta. I min åldersklass var jag faktiskt snabbast, och var även snabbare än många i ”ungdomsklassen” – dvs upp till 50!
Hur var det med mat och dryck?
Det var väldigt besvärligt första dagarna i öknen och med motvinden. Det var som att sitta i ett värmeskåp och cykla. Man svettas ju inget, det var mer som att svetten torkade på kroppen. Jag fick köra med en flaska med Resorb i att dricka och en med rent vatten att hälla över mig.
Jag tröttnade ordentligt på Resorbsmaken efter ett tag, milt sagt. Så det slank ju ner rätt mycket annat,Coca-cola och sånt. Det var lika med maten – min bas var ju energidrycken Equate, 15 flaskor om dagen (5000 cal). Men man kommer igång ordentligt med förbränningen under loppet och efter ett tag slukade jag allt. Tortillas, corn chips, ostburgare och milkshake när vi åkte igenom nåt samhälle. Det var ingen hälsokost jag ägnade mig åt, utom en del sallader som dom lagade i husbilen. Jag hade inga problem med magen heller. Jag vet inte, man bara sög i sig allting som fanns. Jag gjorde nog av med 10 000 kalorier om dagen, så jag gick ner några kilon under loppet. En gång fick jag pizza, det var nog det godaste längst med resan.
Sen efter loppet så njöt jag ju av det mesta i matväg – en och annan stek slank ner!
Vad var svårast under loppet?
I år var det svåra förhållanden, otur med vinden och dessutom ovanligt varmt. Jag fick dricka nedkylt isvatten, men redan efter 10-15 min på cykeln så var det pissljummet. Så det var svårt att dricka mycket åt gången, jag fick ofta byta flaska innan jag druckit hela.
Skedde det några missöden?
Kroppsligt så var det väl sittsåret, det fick jag redan tredje dagen. Det var lite oflyt, jag hade två olika sadlar på de olika cyklarna och körde nog för länge med en sadel på en grovasfalterad väg, så jag fick sår av vibrationerna. Och har man väl fått det så kan man ju inte stanna och låta det läka.. när jag kom till Yates center i östra Kansas, på gränsen mot Missouri, så tyckte några av medhjälparna att vi borde kolla såret. Det är inget dom kan göra nåt åt sa jag, men dom tyckte att vi borde kolla det ändå. Vi beslutade mitt i natten att jag skulle till akuten, och då visade det sig att var ca 30 min i bil, och jag gick med på det för då kunde jag sova i bilen. Läkaren sa att det inte var infekterat, men det enda du kan göra är att sluta cykla. Det kommer jag ju inte göra sa jag. Så då fick jag något liknande Compeed (jag hade använt massa Compeed innan) och det blev väl bättre sen. Jag blev nog van att hantera det också – och lugnad av beskedet att det inte var inflammerat. Man kanske accepterade såren. I Appalacherna blev det ju mer kuperat och inte så statiskt för rumpan heller. Det var rätt skönt att stå lite mera då.
Mekaniskt hade vi inga större missöden. Sex punkteringar på hela vägen. Fyra var nog på grund av ett fälgband som var inte gjort för 8 kg tryck. Det stod max 6 bar på förpackningen, såg jag sen. När jag fick punka hade jag dels extracykeln på följebilen, men vi hade också två extra hjulset i följebilen. Oftast bytte jag bara cykel och så fixade dom det i bilen. Egentligen var det bara en av mina medhjälpare som hade någon vana att meka med cyklar, men dom lärde sig. Sjuksköterskan satt och lagade punktering, och var riktigt stolt efteråt.
Några höjdpunkter?
Många av höjdpunkterna var utförskörningarna från passen, t ex i Arizonas klippiga berg – helt otroliga utförskörningar i sån storslagen omgivning. Man åkte ju förbi toppar på 4500 meter. Landskapet var helt fantastiskt!
När vi gjort halva loppet så var det också fint, firandet vi gjorde då var en av höjdpunkterna. Det var många höjdpunkter.
En annan höjdpunkt var sen på slutet när jag kände att krafterna höll. Det var stort. Med 15-20h kvar av loppet, när jag kände att det kommer gå vägen. För det var först då jag egentligen var säker på att här kommer gå vägen. Det var nog höjdpunkten.
Hur mycket av en kamp om placeringarna blev det?
Jag hade tampats med en italierare på slutet, och han hade större team än jag, med flera följebilar. En av dom följde och kollade mig, för jag hade passerat honom i andra halvan av loppet. Jag såg den överallt jag for, men mina medarbetare sa sedan att det var bara några gånger. Så jag vet inte hur mkt jag inbillade mig.. men dom kollade tider för att se om han tog in på mig eller tappade. Fram till sista 8 milen så hade han tagit in på mig igen och jag hade bara 10 minuters försprång. Fram till dess hade jag sagt att jag skiter i placeringar, men min fru sa till mig att jag måste tänka på sponsorerna. och då taggade jag till lite. Det var egentligen helt sanslöst, men det blev en långspurt. Och då hade vi cyklat 472 mil!
På sista åtta milen körde jag ifrån honom med nästan en timme. Men det visste jag ju inte under tiden, så jag gav järnet. Jag såg ju hans medhjälpare i följebilen hela tiden. Tydligen hade dom hade lite dåligt med bensin och jag såg att dom stog med reservdunkar med 8 mil kvar för att inte behöva stanna och tanka, då tänkte jag att dom försökte göra allt för att komma före mig.. då bestämde jag att jag skulle fan göra allt för att hålla den här mannen bakom mig.
Går det att beskriva känslan när du gick i mål?
Det var helt fantastiskt. efter långspurten på 8 mil, ner mot City docks i Annapolis. Fast den officiella tidtagningen slutar 3 km innan. Det var en helt otrolig känsla. Jag hade en official car som visade mig vägen, sattbara och rullade och tänkte bara ”aaaaah”. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka, jag kände bara att ”Jaaa, det gick vägen!”, man har ju planerat så många år. och det gick vägen. Lättnaden när det gick bra kan jag nästan inte beskriva. Jag svävade på moln i flera dagar.
Dom har ju ett podium där man blir intervjuad av race director direkt efter målgång, då var det svårt att hålla tårarna borta. Det var helt obeskrivligt.
I slutändan kom jag tvåa i min åldersgrupp, med italienaren som trea. Det var totalt 45 startande i solo-klasserna, av dessa kom 27 i mål. I 50+ var vi elva startande, varav fem gick i mål.
Var det svårare än du trott, eller var du förberedd på hur det skulle kännas?
Innan loppet kunde jag banan utantill och jag kunde föreställa mig var dom jobbiga ställena sklle vara. men när man bara sovit ett par timmar per natt hade man inte kollen längre.
Men det var väl ungefär som jag hade tänkt i de tre åren jag förberett mig. Jag har bott i Usa och cyklat en del där, så jag kunde göra mig en bild av hur det var – Jag visste att det var uppför i klippiga bergen, blåsigt på prärien. Jag var så väl förberedd så man kan vara. Men jag har aldrig cyklat så länge, så efter en 9-10 dagar var det ändå okänd terräng. Om det är något jag är överaskad över så är det att jag klarade mig med så lite sömn. En och en halv timme sömn räckte faktiskt på slutet. När jag åkte från Missisippi river hade jag negativa tankar, fy fasen. Men jag bestämde mig att nu kör jag, nu mal jag på, det är det enda jag kan göra. Sen när jag märkte att det gav resultat, då fick jag en liten kick av det. Jag hade krafter kvar, jag kan fixa det här.
Men då mot slutet blev jag lite yr istället. Jag fick lite hallucinationer, ibland utför så glömde jag bort att trampa, jag rullade till stopp när det planade ut och välte nästan åt sidan. ”Ja just ja, jag ska cykla också.” Någon gång åkte jag av på någon sidoväg 90 grader, helt omotiverat. Då tutade teamet och ropade ”Guuunnar!” Och då vaknade man upp liksom.
En annan gång i en utförskörning var det skyltar med pilar som varnar för kraftiga kurvor. Jag fick för mig att vår uppgift var att sätta upp fler såna och att det var därför vi var där. Så jag stannade och ropade till bilen ”fram med skyltarna bara!”. Dom visste inte om dom skulle skratta eller gråta. Och så sa dom ”cykla på nu gunnar”. Då tänkte jag att ja just ja, det var det jag skulle göra. Hjärnan kopplade fel.
Om du skulle köra RAAM igen nu när du gjort det, skulle du ändra på något i upplägget eller dina förberedelser?
Jag skulle kört i stort sett samma. I början blev det för många pauser på grund av värmen. Men det kanske var tur, för det tog ju musten ur en. Jag hade inga krafter, så man kanske måste ha återhämtningen där..
På det stora hela kan jag inte säga att jag skulle gjort nåt annorlunda. Kanske varit lite mer effektiv vid stoppen, men man behövde nog den där extra sociala minuten ibland.
Nu när du landat lite – hur var upplevelsen som helhet?
Efter det här var det ganska precis en månad som jag inte rörde en cykel. Men nu har jag cyklat lite MTB under sensommaren och hösten, och pendlat till jobbet, cyklat tandem med frugan. Och varenda gång jag satt mig på en cykel känner jag bara ”jaaaaa, fan, jag klarade det.” Jäklar vilken känsla! Jag försöker njuta så mycket jag kan av det. Hålla kvar känslan.
Vad tusan hittar man på efter solo-RAAM, har du hunnit börja fundera något på nästa mål eller utmaning eller är det färdigt nu?
Jag har inte planerat något nytt, än. Jag kommer ju fortsätta med randonném, på nåt vis gillar jag randonné utan följebil, självförsörjande. Ultracykling är också kul, men det blir mer som en expedition. Randonne typ PBP eller brevet är ju en skön typ av cykling som jag gillar väldigt mycket. Jag känner inte att jag behöver ha någon mer tävling att se fram emot, men det löser sig säkert. Jag kommer nog köra lite MTB-långlopp nästa sommar, siktar på långloppskuppen. Finnmarksturen, Mörksuggejakten, kanske Lida loop – det tycker jag är roligt. Kanske något 24-timmarslopp i Danmark också.
Och till sist – hur ont i rumpan har man efter 480 mil på cykel på 12 dygn?
Hehe. Jag hade ju sittsåret, men efter nån vecka var det borta. Men det är klart, det var skönt att kliva av cykeln när man var klar, det kan jag säga. Mitt i turen fick jag sätta på gel-överdrag på sadeln som jag skar ut för ömmande punkter.
Det gick åt en del Rumpkräm kan man tro?
Jo, jag var storbrukare av både Compeed och Assos byxsalva. Det var inte tuber, det var burkar.. Det gick säkert en sex, sju stycken. Man är ju lite av en storförbrukare av Assos byxkräm.
Har du något du vill hälsa till Happyläsarna?
Jag är väldigt tacksam för et otroliga stödet jag fick. Det var väl 27 sidor liverapportering om jag minns rätt. Det var helt sagolikt! Jag var jätteförvånad och trodde inte att det skulle bli så mycket intresse. Jag trodde mest det var mina långcyklarkompisar som skulle följa det.. det var ju många som skrev på bloggen också och skrev uppmuntrande kommentarer. Det var ju härligt och styrkande när man fick det uppläst. Dom åkte upp parallellt med följebilen och läste upp det för mig ibland.
Det här att så många på Happy bidrog till min cancerinsamling var ju också ett otroligt bra stöd. Vi kom upp i 55 000 kr, jag hade satt målet till 25 000. I juni månad hade jag också haft 30 000 besök på min blogg, med 1 000 om dagen i snitt. Det visar att det var ju ändå många som var intresserade av det hela.
Ett stort tack till alla Happys läsare, verkligen!
Vi önskar Gunnar innerligt lycka till med vad han än hittar för utmaningar framöver! Du som är nyfiken kan du följa hans satsningar på hans blogg. Gunnar kommer också till Bike Expo i stockholm 17-18 November, passa på att ta honom i hand på plats vetja.
Intervju med Gunnar inför RAAM
Tråden där Gunnars RAAM-lopp diskuterades och live-kommenterades
Gunnars insamling till Cancerfonden
Kommentera och diskutera på forumet
