Vintern 2009 testade vi den då nya trekking-gruppen Shimano Deore LX. Därefter har den troget fått slita sommar som vinter utan någon vidare omvårdnad. Efter fyra års slit tycker jag gruppen förtjänar ett slutomdöme.
Text och foto: Oskar Williamsson (oskar@happymtb.org)
Shimano Deore LX modellserie T660 hade premiär i augusti 2008 och lanserades då som en grupp specifikt riktad mot touring och trekking. Vintern 2009 fick gruppen genomgå test på HappyMTB för att se vad som var nytt. Omdömet var att det mesta var beprövad Shimano-teknik som inte bjöd på så mycket överraskningar. I höstas fick gruppen en ersättare.
Det är synd om den stackars grupp som utsätts för mig. När tiden i rampljuset var över vidtog ett slavarbete vars omfattning ingen kan ana. Alltså, i klartext, jag vet faktiskt inte hur långt gruppen har rullat. Jag har en dryg mil till jobbet och cyklar till och från jobbet i stort sett varje dag. Sommar som vinter i solsken, regn och snö. Det kanske kan röra sig om 1000 mil totalt. LX har fått slita hund. När nu mycket i gruppen börjar uttrycka sitt missnöje samtidigt tycker jag att det är läge att summera de här fyra åren. Även om gruppen nu gått ur produktion ger det en fingervisning av vad man kan förvänta sig av Shimanos standardteknik under grisiga pendlarförhållanden.
Jag hade inte planerat att skriva ett långtidstest och har därför inte dokumenterat vad jag gjort. Jag ska erkänna att underhållet har varit klart undermåligt. Jag har inte öppnat naven en enda gång. Jag tror att jag bytt vajrar, men jag minns inte riktigt. Jag vet att jag har bytt belägg, men till ett par begagnade från skogshojen. Höljena är original. Drev och kassett är original. Det enda som jag egentligen skött är att jag bytt kedja när den har slitits, och då avgjort slitaget med tysk precision i form av en Rohloff kedjeslitagemätare. Jag gissar att det gått åt 4-5 kedjor.
Så hur har LX skött sig? Jo tack. Med tanke på hur lite tid jag lagt ner på att tvätta och smörja är det otroligt att det gått så bra. Men nu börjar gruppen bli lite trött. Här följer en genomgång av hur olika komponenter klarat sig.
Växlar
Bakväxeln är av den gamla beprövade Shimano-designen som sett i stort sett likadan ut sedan mitten av 80-talet. Den har skött sig fint fram till för några månader sedan. Då var det plötsligt väldiga problem med att växla till de större dreven bak. Efter lite felsökning upptäckte jag att leden runt växelörat inte längre fjädrade. Den rörde sig knappt. Jag rev isär den och konstaterade att den var helt packad med skit. Efter en ordentlig rengöring av växeln och nytt fett i leden har den fungerat bra igen. Trissorna har slitits och börjar anta en taggig form. Dessutom gnäller trissorna gärna om de inte hamnar helt rakt under dreven i kassetten. Men i stort får man konstatera att bakväxeln klarat sig ganska bra, med tanke på allt den utsatts för.
Framväxeln fungerar oklanderligt. Den har fått någon dusch av teflonspray någon gång. Inget glapp märks i den.
Växelreglage
Vänsterreglaget fungerar som det ska. Där märks det inget av slitage. Högerreglaget däremot har börjat trilskas under hösten. Ibland har det fått för sig att inte vilja växla ner på de lägre växlarna. Att växla upp, alltså släppa vajerspänningen fungerar varje gång. Vad det här egentligen beror på och varför det går ibland och ibland inte har jag inte lyckats klura ut. En mindre omkullkörning har gjort att högerreglaget inte är så snyggt längre. Det kan hända att detta påverkat funktionen men jag tvivlar på att det skulle vara boven i dramat.
Bromsar
Bromsarna har fungerat oklanderligt. Jag har som sagt bytt belägg någon gång men då till andra begagnade. I samband med det blev det en snabb kolvmassage men inget mer underhåll än så. Oken har sett riktigt igengrodda ut men har fungerat.
Drivlina
Framdrev och kassett växlar fortfarande bra men livslängden på kedjorna blir allt kortare vilket visar att dreven börjar bli slitna. Det går att se slitage på framklingorna och på de större dreven bak, men mest märks slitaget på att kedjorna slits på ett par månader. Jag har tyckt att växlingarna på stora drev bak är lite struliga ibland, men jag kan inte säkert säga att det beror på sliten kassett. Det kan lika gärna ha att göra med funktionen i bakväxeln eller växelvajern.
Vevarmarna har polerats blanka där skorna har nött ner ytan (se bilden i ingressen). Från tidigare erfarenhet vet jag att förr eller senare kommer de faktiskt att nötas hål i de ihåliga vevarna, men än så länge går det bra.
Vevlagret har kämpat på och känns fortfarande som nytt.
Nav
Naven har jag som sagt inte ens öppnat. Inte heller fixat någon lagerspänning eller liknande. De känns bra när man snurrar dem och det har inte varit några problem med frihjulet.
Funktion överlag
Funktionen på grejerna är inte så mycket att orda om. Det är gamla Shimano, på gott och på ont. Känslan är lika upphetsande som en Toyota Corolla, och driftsäkerheten lika bra. Grejerna funkar, men är inte särskilt roliga. Å andra sidan är en måndag morgon i novemberregn inte heller särskilt upphetsande, och i det sammanhanget har det fungerat bra.
Reglagen är ganska trista. Känslan är betydligt bättre i nyare SLX och XT, men de fungerar. De vita displayerna är riktigt bra för att se vilka växlar som är i när man famlar i beckmörkret.
De långa bromsreglagen ondgjorde jag mig över i den första artikeln. Jag har vant mig vid det här laget och har dessutom bytt till ett konstigt mustasch-inspirerat styre. Med den kombinationen är de långa reglagen riktigt bra. Bromsarna har en lite soggig känsla men funktionen har varit 100 % i alla lägen.
Slutomdömet är helt enkelt att det är pålitliga grejer. Alla lager fungerar klockrent. Det är växelreglage och bakväxel som har blivit lite trötta, förutom då drivlinan som behöver bytas ut. Utan någon nämnvärd tillsyn har alltså LX hållit i fyra år utan gnäll. Det är väl inte så tokigt? Nu står man i ett vägval. Är det värt att investera i en halvsliten grupp eller ska man kosta på sig nytt? Kanske till och med byta cykel?
Hemmamekaren kommer kunna klämma ur många mil till ur grejerna. En ny drivlina behövs, och den kommer att kosta minst en tusenlapp och det är lågt räknat. Bakväxeln gick att rädda och det kan nog gå att skrämma liv även i växelreglaget. Ska man vända sig till reparatören blir det förstås dyrare. Då får man kanske räkna med mellan 2-3000. Då kanske det är dags att fundera på om man ska investera i gammelcykeln eller om det är dags att börja kika på en ny.
Då återstår bara att säga tack LX för den här tiden. Tack tack. Du var bra, men tyvärr kommer nog ingen minnas dig. Otack är världens lön.
Kommentera och diskutera på forumet
