Lugnet har lagt sig i Åre igen efter lördagens batalj på berget. Den tredje deltävlingen i Canyon Enduro Series är till ända, vinnarna är korade och många är hemma i plattare terräng igen med trötta ben och glada miner. Åreskutan är ett hårt berg, och Åre Enduro by Sweet Protection’s bansträckning var klart tuffare än tidigare race i säsongen. I en helt egen liga, enligt vissa.
Text: Björn Olsson (bjorn@happymtb.org) Foto: Bengt Luthman, Björn Olsson, Lisa Bruks
Bansträckningarna till Åre Enduro under Åre Bike Festival släpptes redan på tisdagen innan tävlingen och till mångas glädje gick starten på första sträckan från kabinbanans toppstation. Men på fredagen fick deltagarna en mindre angenäm överraskning. Eftersom specialsträcka ett skulle gå längs den populära leden Easy Rider lades samlingen klockan sju på lördagen för att inte spärra av nöjescyklisterna från Skistars kassako under ordinarie öppettid. Det var en samling trötta endurodeltagare som flockades vid dalstationen den morgonen.
Trots den tidiga starten var temperaturen remarkabelt hög, det stod klart att det skulle bli en fin dag och vissa nojade över klädvalet. Åreskutan är ett lynnigt berg och snabba väderomslag är vanligt. Första transporten utfördes tacksamt nog med kabinbanan där låga startnummer åkte först, och väl uppe vid startplatsen kylde vinden. Som ett led i säkrare cykling hade arrangören ordnat med frivillig uppvärmningsyoga var femte minut, något som nyttjades av vissa och roade andra som såg på.
Starten blev något försenad och första åkaren kom iväg runt halv nio. Specialsträcka ett var i stora drag den gamla Avalanche-banan från Easy Rider via Hjulingen, Rödkullestigen och vidare ner mot downhillspåret och Shimano. Bröderna Wallner och XC-proffset Emil Lindgren startade först, därefter cyklister som seedats från tidigare serietävlingar och sedan de som bedömts snabba nog att ha i toppen att göra.
Åkarna startade med 20 sekunders lucka och första specialsträckan gick hela vägen ner till byn, segertiden på sträckan var 13:04. Sträckningen längs Hjulingen i högzon är ökänd för punkteringsrisken och för många slutade chansen till bra placering redan där.
Specialsträcka två nåddes med den gamla Worldcup-liften och en kortare transportcykling. Sträckan var en stökbefriad bermfest där lederna Månskogen och Getrappet knöts samman av en kort men syraframkallande klättring. De två lederna har liknande karaktär och svängarna är fler än vad som rimligtvis kan anses nyttigt. Målgången var i sluttningen ovanför VM-åttans dalstation.
Transporten till Specialsträcka tre var krävande och här hördes en del gnäll från överhettade endurocyklister som kände kraften rinna ur kroppen. Istället för att nyttja lift valde banteamet att lägga transporten längs grusvägar och stigar upp för berget till insteget av specialsträckan och detta tärde på somligas kraft och humör. Specialsträcka tre var Bräckebäcksleden från start till mål, inklusive några lösa grussvängar på slutet. Leden är en rödmarkerad kurvig stig med inslag av stök och högfartspartier, en led som kräver hög koncentration. Detta var den kortaste sträckan i tävlingen med tider på 4-6 minuter för herr-och dameliten.
Sista specialsträckan nåddes åter igen med hjälp av World Cup-liften och en lite längre cykeltur längs World Cup-leden. Här blev det en ganska lång väntan i solskenet eftersom funktionärer och flaggvakter behövde komma på plats, och vissa cyklister passade på att ta en tupplur på kalfjället.
Starten gick på Rödkullestigen, en smal stig på högfjällsplatån som sluttar lätt ner mot VM-åttans bergstation. En kraftig motvind gjorde stigen trögrullad och de med fartambition var tvungna att trampa på rejält. Vid VM-åttan gick sträckan in på Månskogen en bit för att dyka ner i slutet av Snorkeln, följt av en kort grusklättring in i Västra för en dos fullfartskrammel via Solstigen ner i den branta och stökiga stigen Tjärnis ner till målgången vid kabinens dalstation.
Men hur gick det då?
Herrarnas elitklass vanns av Robin Wallner, Niclas Wallner tog andraplatsen och XC-proffset Emil Lindgren tog bronspengen i sin första endurotävling någonsin. Oliwer Kangas punkterade på andrasträckan och bröt efter att ha kört en imponerande tredje bästa tid på SS1. Fjärdeplatsen nöps av Ari Kurvinen från Finland.
Damernas elitklass togs lite överraskande hem av Cecilia Thomasson, världsmästare i mountainbikeorientering, före hemmaåkaren Hanna Oleträ på silverplats. Tredjeplatsen tog Lina Skoglund från Stockholm och just utanför pallen hamnade Hanna Jonsson från Stockholm, en av få åkare som skrattade hela vägen upp för transporten till SS3.
Totalt kom 106 åkare i mål. Med en tävlingstid på över 40 minuter för de flesta av deltagarna är Åre Enduro i särklass den tuffaste tävlingen i Canyon Enduro Series. Många var rejält trötta i både underarmar och ben redan halvvägs in i tävlingen och det märktes att de flesta av de svenska cyklisterna inte är vana att bomba femton minuters helåk i tuff fjällterräng. Det är inte så konstigt, idag är det bara Åre som kan erbjuda den fallhöjd och utbud av leder som kan matcha internationella tävlingar. Stämningen var på topp efter tävlingen, som tack vare den tidiga starten var över strax efter lunch för de flesta av åkarna. Prisutdelningen hölls på Parkvillan senare på lördagkvällen och följdes av fest inpå småtimmarna. På söndagsmorgonen var liftkön, enligt rykte, ganska kort.
