Banshee Spitfire – Nytänkare, bakåtsträvare och bushoj

Kan en cykel på samma gång vare nytänkande och bakåtsträvande? Stigcykeln Spitfire från Banshee strävar efter att gå tillbaka till tiden då mountainbikes var mountainbikes – utan genrer. HappyMTB har långtestat i skogar och bikeparks och upptäckt en busig pärla. One bike to rule them all?

Text: Fredrik Westman (westman@happymtb.org) Foto och video: Fredrik Westman, Mats Olsson och Eric Westling

Egentligen är det ganska kaxigt. Att sikta förbi indelning i genrer som All Mountain, trail/stigcyklar och Enduro och hävda att alla dessa genrer egentligen är uppfunna av stora bolags marknadsförare – och försöka uppfinna en produkt som i all sin enkelhet överlappar alla dessa. Samtidigt som man lite bakåtsträvande kallar sin produkt för en Mountainbike helt enkelt. En cykel för allt som du känner för att göra, som i skogscyklingens tidiga dagar när det inte fanns en cykelgenre för varje tums slaglängd. En cykel – snabb uppför, snabb nerför.

Tanken är långtifrån ny. De flesta som tillverkar långslagiga All mountain/Enduro-cyklar brukar prata om att cykeln klarar ”allt från XC till Downhill”. I praktiken är det sällan så. Oftast känns det som att cykeln förvisso klarar av uppgiften, men att konceptet långslagig cykel i skogen innebär att känslan blir ganska död, lite klumpig och svampig.

Banshee har istället konstruerat sin Spitfire runt en lite annan idé än den gängse rådande teorin om att en vass utförscykel behöver 160 mm slaglängd eller mer i baken. Spitfiren har bara 127 mm slag – något som idag snarast återfinns på XC-cyklar och lättare stigmaskiner. Men cykeln är samtidigt byggd för framgafflar med 140-160 mm slaglängd och har fått en aggressiv geometri med flack styrvinkel och låg vevlagerhöjd – gjord för hårdkörning utför. Vikten är också i den lägre ändan av segmentet. Downhillåkarens XC-hoj, säger Banshee själva. Onekligen lite nytänkande och något värt att se närmare i sömmarna, eller hur? Låt oss ta en närmare titt på cykeln.

Detaljer, konstruktion och geometri

Konstruktören har medvetet valt att enbart satsa på etablerade standarder och erbjuda köparen möjlighet att bygga upp ramen som han/hon vill. Bakänden klarar vanlig QuickRelease, 10 mm bolt-up eller genomgående axel för att maximera utbudet av kompatibla nav och hjul. Sadelrörsdiametern är marknadens vanligaste och utbudet av justerbara sadelstolpar gott. Vevlagerbredden på 73 mm och det heldragna sadelröret ger gott om möjligheter att kitta ramen lätt för den som vill. Vi noterar avsaknaden av de nu rådande trendinslagen: Post mount-fäste för bakbromsen samt integrerad kabeldragning. Den utanpåliggande kabeldragningen är genomtänkt att fungera ihop med länkaget och vi gillar fästena för reglaget till en justerbar sadelstolpe.

Samtidigt som ramen i sig är lätt och går att bygga lätt tack vare de standarder som valt, syns att ramen är förstärkt för tuffa tag. Både diagonal- och överrör är hydroformade och går över till ett tjockare rektangulärt tvärtsnitt fram mot det rejäla styrröret. På undersidan sitter en rejäl förstärkning. Övergången överör-sadelrör är också förstärkt med ett extra stag. Kedjestagen har fyrkantigt tvärtsnitt och är internt förstärka med ribbor som ytterligare ökar styvheten. Hela vevlagerhussektionen är snyggt CNC-fräst och dessutom avlastad av ytterligare ett förstärkningsstag på ovansidan. Det syns att Banshee menar allvar med att ramen är tänkt för tuff körning.

En titt i geometritabellen avslöjar direkt vad som är ovanligt på den här cykeln, förutom kortare slaglängd bak än fram. Styrvinkel på 66-66,7 grader är relativt unikt på kortslagiga skogscyklar idag. Eftersom Spitfire säljs som lös ram så anges styr- och sadelrörsvinklar för gafflar med 140, 150 och 160 mm slaglängd, samt med olika inverkan av styrlagrets undre inbyggnadshöjd. Geometrin anges också i länkagets båda lägen. Den första siffran är i flacka läget, den andra siffran i det något brantare läget. Geometriläget byts genom att främre dämparinfästningen flyttas mellan två olika hål med hjälp av en insexnyckel. Med dämparen fäst i det främre/övre hålet är ramen i det flacka läget, och vice versa.

ISCG05-fästen gör det enkelt att montera en kedjestyrare, samtidigt som ramen är kompatibel med framväxlar. Två klingor fram, med eller utan undre kedjestyrare eller enkelklinga och kedjestyrare? Valet är ditt. Inget hindrar heller att du kör tre klingor på ramen, men både vi och Banshee har svårt att se poängen med det på en cykel för stökig cykling i dagens läge, när 2×10 finns med så brett spann.

Länkaget är Banshees egna version av VPP, kallat VF4B. Detta är enligt Banshee optimerat för trampeffektivitet och har försetts med en hel del anti-squat. Det vill säga att motverka att cykeln vill gunga ner genom slaget vid bändande tramprörelser. Spitfiren har så mycket anti-squat att det närmast är tvärtom, vid rejält tryck på pedalerna vill den resa sig upp.

Banshee tas in till Sverige av importören Behindbars Distribution. Det är ett litet företag som drivs an en glad fyr som heter Ramus. Företaget tillämpar prismatch, det vill säga att hittar du ramen billigare någon annanstans (inom Europa) så matchar de priset. Garantimässigt är paketet bra med två års garanti och livstids kraschersättnings-program för ursprungsköparen.

Banshee Spitfire ramkit (2011)

Pris: 14 490 kr inkl Fox Float RP23 Boost Valve bakdämpare, sadelstolpe, sadelstolpsklämma, en huvudpivotaxel och två bussningar till huvudpivoten i reserv samt två extra växelöron. Tillämpar prismatch.

Garanti: 2 år. Livstids Crash replacement-program (rabatterat köp av ersättningsdelar/ny ram) för ursprungsköparen.

Länkagetyp: Virtual Floating Four Bar (VF4B), virtuell pivotpunkt

Bakdämpare: Fox Float RP23 Boost Valve

Vikt: 2,66 kg i storlek Medium, exkl bakdämpare. (Tillverkarens uppgift)

Slaglängd: 5″ (127 mm)

Däckfrigång: Maxxis 2.5″

Material: Hydroformat 7005-Alumium

Lager: Bussningar runtom, med smörjningsportar för att spruta in fett utan att ta isär länkaget.

Styrrör: Koniskt (taperat), 1 1/8″ övre till 1.5″ undre. Kompatibelt med undre ZeroStack och AngleSets

Sadelrörsdiameter: 30,9 mm

Vevlagerbredd: 73 mm

Framväxelkompatibilitet: Ja, Top Swing (Shimano) / Low clamp (SRAM). Down pull.

Kedjestyrarfäste: Ja, ISCG05. Banshee rekommenderar inte HammerSchmidt på ramen.

Fäste för flaskhållare: Inga.

Baknavstandard: 135 x 10 (Vanlig QR)

Bakre bromsfäste: IS

Färger: Klarlackad rå aluminium (raw), vit, anodiserad grå eller krom/blåmetallic.

Övrigt: Vajerfästen för vajer till justerbar sadelstolpe under överröret, justerbar geometri (två lägen), Raw-ramen levereras med lösa klistermärken.

Testhojen i storlek Large har byggts upp med hållbara AM-delar, baserat på en drivlina från Shimano/SRAM, Mavic-fälgar, Hope-nav, Avid Elixir-bromsar och en Rock Shox Pike 140 mm-framgaffel. Övriga komponenter har varierat lite under året. Däcken var från början Mountain King 2 2.2″ från Continental men byttes ganska snabbt ut mot samma variant i 2.4″ bredd. I bikepark-miljö har däcken bytts ut mot Maxxis High Roller/Minion i 2.5″ bredd, som går in i ramen utan problem. Sadelstolpen har varierat mellan en justerbar Rock Shox Reverb och den medföljande stolpen från Banshee. Drivlinan har hela tiden varit 1×9 med en övre kedjestyrare från e13 fram och en kassett med 11-34 i spann bak.

Med 140 mm framgaffel och hög undre styrlagerkopp ska testhojen enligt geometritabellen ha en styrvinkel på ungefär 66,7 grader i det flacka läget, vilket stämmer bra med våra mätningar. Uppmättning av reach och stack visar att med denna kombination av gaffel, styrlager och däck blir stackhöjden 578 mm och reach 445 mm. Något lägre och längre än i Banshees tabell alltså, vilket styrker vår uppfattning att cykeln känns något längre än en normal storlek Large. Cykeln började säsongen med 685 mm brett styre, för att ganska snart gå upp på 711. Mot slutet på året har ett 760 mm brett styre suttit på. Styrstamslängden var från början 90 mm men har på samma sätt jobbat sig nedåt i längd för att sluta på 60 mm. För testpiloten på 187cm upplevdes cockpitlängden som något utsträckt med 90 mm styrstam och något mer upprätt och gynnsam för teknisk cykling med 60 mm styrstamslängd.

På bilden nedan är cykeln precis ihopmonterad. Dämparen monterad i det brantare geometriläget, som ger en styrvinkel på ungefär 67,8 grader. Bromsslangen är på bilden temporärt dragen under underröret.

Lite senare på säsongen med bredare styre och ordentlig dragning av kablar och vajrar, länkaget i det flacka läget och lite större däck monterade såg testcykeln ut som nedan.

Beroende på vad du väljer för komponenter kan du räkna med att en komplett Spitfire kommer väga mellan ungefär 12,5 och 14,5 kg inklusive pedaler.

Spitfire som skogshoj

Första gången jag satte mig på cykeln tyckte jag att den kändes väldigt lugn. Flack styrvinkel och ett länkage med inbyggd plattformsfunktion gjorde att mina första tankar på asfalten utanför hemmet efter hopmontering var skeptiska till om detta skulle vara roligt i skogen. Ganska snabbt fick jag inse att jag hade fel.

Länkaget erbjuder en trampeffektiv lösning även utan att Pro Pedal på bakdämparen slås på. Med 25% sag inställt är länkaget mycket effektivt vid sittande cykling och även rimligt effektivt vid stående. Vår bedömning är att Pro Pedal inte behövs för sittande cykling på den här cykeln, men det beror i slutändan lite på personliga preferenser. För den som vill styva upp länkaget ytterligare erbjuder funktionen den möjligheten. Sadelvinkeln är relativt brant och ger en sittposition som gör det lätt att få ner kraften i marken. Kedjestagen är i den längre änden av skalan vilket ger ytterligare fäste uppför knixiga branter. Anti-Squat-effekten att cykeln vill resa sig upp när kraft läggs på pedalerna hjälper till göra den dynamiska geometrin ännu mer klättervänlig. Att klättra på Spitfiren känns överhuvudtaget trevligt och effektivt. Med länkaget i det branta läget förstärks detta ytterligare, men även i det flacka läget är Spitfiren en bra klättrare. Därför gav vi ganska snart upp att köra cykeln i det branta läget och insåg att det var det flacka som cykeln är byggd för och som gör den så speciell utför. Det enda negativa som upplevs med cykeln uppför är den låga vevlagerhöjden som gör det lätt att slå i pedaler och vevarmar vid knixiga passager. Detta kräver viss teknikanpassning.

Tvärs och utför i skogen kommer den här cykeln verkligen till liv. Så fort farten blir lite högre så är det som att en personlighetsförändring sker. Den så klättereffektiva cykeln skriker plötsligt efter att droppas, hoppas från krön och rötter och att köras fortare, fortare, fortare. Plötsligt handlar inte de tekniska utförslöporna om att välja ett så smart spår som möjligt, utan att hitta de största stenarna att hoppa från. Den låga vevlagerhöjden och flacka styrvinkeln gör att cykeln beter sig mer som en Endurocykel med ungefär 160 mm slaglängd i uppförandet. Fast med bättre svar så fort kraft läggs på pedalerna. Mer än en gång har jag känt att personlighets-förändringen smittar av sig och jag förvandlas till en huligan i skogen, bara intresserad av att mata på fortare och fortare. Spitfiren belönar verkligen den som gillar att flowa fort genom teknisk terräng och den som har kraft i benen får ner mycket av den i backen – såväl stående som sittande.

De långa kedjestagen bidrar också till högfartsstabilitet, på bekostnad av smidighet när det gäller att knixa runt i lågfartssituationer. Ibland får bakbromsen hjälpa till för att komma runt i tvära svängar. Cykeln trivs överlag bättre i hög fart än låg.

Negativt då? Länkaget äter en del kedja, det vill säga kedjan spänns när bakfjädringen rör sig genom slaget, på grund av att avståndet vevlagerhus till bakaxeln ökar. Detta får till följd att det känns ett litet ryck i pedalerna vid klättring över stök, rötter och stenkanter. Det är dock en vanesak, första gångerna på cykeln märks det, sedan är det bara en egenskap hos cykeln som inte gör sig särskilt påmind. Vid snabbare cykling märks inte fenomenet av alls skulle jag vilja påstå, utan det är främst vid lågfartstrixande fenomenet gör sig påmint. Vevlagerhöjden på den här cykeln är också som sagt låg, särskilt i det låga/flacka geometriläget. Ihop med 175-vevar krävs det en del finess för att inte slå i pedaler och vevar på stökiga stigar. Samma låga vevlagerhöjd bidrar dock kraftigt till de fina utförsegenskaperna, så det är defintivt ett pris som är värt att betala.

Med en cykel med den här kombinationen av klättringsförmåga och utförsförmåga blir skogen lite av din personliga bikepark. Vi gillar’t.

Spitfire som utförshoj

Efter några veckor i skogen på den här cykeln blev det uppenbart att cykeln ville ha mer. Cykeln är aggressiv, låg, flack och gillar att köras hårt och fort. Det kändes ungefär som att hålla en jakthund inspärrad på bakgården, när den bara vill ut och lufta sig på vidderna. Spitfiren har därför fått bekänna färg som liftmaskin under ett tiotal liftdagar i Åre, Järvsö, Vallåsen och Hafjell. Egentligen lite utanför en stigcykels användningsområde, samtidigt som Banshee hävdar att cykeln ska sudda ut gränser och vara just en mountain bike. Så vad passar då bättre än att ta den till lite större mountains än hemmaskogarna förmår erbjuda?

De egenskaper som gör cykeln trevlig när det går utför i hemmaskogarna förstärks snarare ännu mer här. Bakdämparen hittar grepp på ett imponerande sätt vilket gör att cykeln känns kontrollerad. Positionen på cykeln blir aggressiv med mycket vikt på framhjulet, tack vare långt överrör och låg höjd på fronten (stack). Geometrin med låg vevlagerhöjd och relativt flack styrvinkel gör att cykeln är stabil i fart och riktigt bra på att ta kurvor. Bakänden är progressiv och rampar upp mot slutet av slaget, vilket gör att även landningar från mellanstora drops känns kontrollerade.

Summa summarum är att samtliga gånger har jag haft minst lika roligt eller roligare än på min DH-cykel. Allt utom det stökigaste blir helt enkelt mer lekfullt och roligare. Hopp- och bermbanor blir en enda stor skrattfest och går dessutom bitvis fortare på en lite kortslagigare cykel där energin i kickar och kurvor inte sugs upp av åtta tum fjädringsväg i baken. Det enda som kanske gnager lite är misstanken att jag överkör och sliter hårdare på materialet än jag hade gjort på en biffigare cykel. Alla som varit där vet att Hafjell och Åre är ganska hårda på materialet. Det stökar och skumpar, vibrerar och går fort helt enkelt.

Det är väldigt lätt att för ett ögonblick glömma bort att Spittyn bara har 127 mm slag och bränna på in i en stenkista. Då finns inte den där extra reserven som en biffigare, långslagig utförshoj har. Och just där och då inses också begränsningarna hos den korta slaglängden. Men det är ju snarare en komplimang till cykeln än en nackdel, att den uppmuntrar till överkörning. I slutet av en bikeparkdag känns det också mer i kroppen än vad det hade gjort efter en dag på en långslagig cykel. Men jag har som sagt haft roligare på Spitfiren i Bikeparkmiljö än jag haft på länge. Om jag då sliter lite extra på materialet så får det väl vara värt det, tänker jag.

Däckfrigången är också tillräcklig för att få in ett Maxxis 2.5″-däck utan problem – inte heller på rejält leriga dagar.

Video

Spitfiren har varit med och bekänt färg på diverse Happyrides. Spitfireägaren Mats ”David Lynch” Olsson har sedan redigerat ihop en liten film från några av dessa tillfällen – en video som speglar vår uppfattning att en personlighetsstörning inträffar ombord på Spitfiren. Det blir helt enkelt lite mer punk och huligan över alltihop.

Underhåll

Ramen är uppbyggd med bussningar istället för traditionella kullager. På nedre länkens båda axlar samt övre länkens huvudpivot sitter smörjportar på ena sidan, för att kunna fylla på med fett utan att ta isär länkaget. Tanken bakom detta är att göra underhållet enklare. Smörjportarna sitter därför på icke-drivsidan, för att kommas åt utan att ta loss vevpartiet. Hur ofta det är dags för detta underhåll ”beror på”. Beror på i vilken miljö du kör och hur mycket lera och smuts som du utsätter länkaget för. Tecknet för att det är dags att fylla på med fett är att ett visst spel, eller glapp, uppstår i länkaget. I vårt fall uppstod glappet efter ungefär 60 cykeltimmar från att ramen var fabriksny. Då ska då sägas att axlarna kom levererade med ganska lite fett från fabrik, så förhoppningsvis blir nästa smörjintervall något längre då vi nu proppat länkaget smällfullt av fett.

Av pedagogiska och testmässiga skäl har vi ändå valt att ta isär länkaget och ta en närmare titt på axlar och bussningar. På bilden syns huvudaxeln (smörjportarna sitter mitt på, mitt i ”skåran”), samt en ny IGUS-bussning (följer med ramen vid köp). Den gamla bussningen är smutsgrå och sitter kvar i ramen på bilden. Axelns pigg och passande utskärning i den svarta länkarmen syns också, denna finns där för att förhindra att axeln vrider sig i ramen samt göra axeln lättare att ta isär.

Vid insprutning av fett med en vanlig fettspruta är det svårt att få denna att sluta tätt i porten, varpå en stor mängd fett slösas bort runt sprutan istället för att gå in i ramen. Det finns därför en adapter framtagen för att skruva in i axeln, varpå en större fettspruta kan monteras och fås att sluta tätt. Denna adapter (som köps löst) borde Banshee skicka med ramen vid köp tycker vi, då den gör insmörjandet mycket enklare och minimerar spillet.

I mekvideon nedan visar vi alla tre metoderna att smörja in länkaget – det vill säga med vanlig fettspruta, genom att ta loss axeln, respektive genom användande av adaptern. Före operationen hade vi av pedagogiska skäl låtit glappet uppnå ohälsosam nivå, men efter insmörjande försvann alla tendenser till glapp. Kvar fanns enbart hjulets och baksvingens flex. Och ja, det är hjulet som flexar, inte fälgen som det påstås på slutet i videon..

Plus och Minus

+ Mycket kompetent utför i förhållande till slaglängden

+ Trampeffektivt länkage med anti-squat och bra geometri för klättring

+ Väldigt allround, fungerar bra och är rolig både i skogen, alperna och bikeparken

+/- Underhållsintervallet är ganska kort, men underhållet enkelt att göra själv

– Klistermärkena separerar med fukt mellan skikten, varpå ytskiktet blir fult och lossnar

– Låg vevlagerhöjd i skogen är inte för alla. Det är lätt att slå i vevar och pedaler.

Sammanfattning

Som ni kan se i Plus och Minus ovan har jag svårt att hitta något stort att anmärka på på den här cykeln. För kanske första gången har jag egentligen inget jag skulle vilja förändra. Jo okej, jag hade gärna sett att det gått att montera bakhjul med Syntaces smarta X-12 standard. Kombinationen av kortare slaglängd bak, längre slaglängd fram, effektiva klättringsegenskaper och flack och låg utförsgeometri är en fullträff. Cykeln är snabb och responsiv i skogen och klättrar bra. Samtidigt ger den ett helt annat självförtroende i nerförslöporna än en traditionell stighoj och går att attackera nästan skrämmande bra med i större berg-miljö. Om jag kan få den känslan av fördelar som geometrin ger men utan nackdelen av mer slaglängd, gung och vikt uppför känns det lite som fusk – var är nackdelen? Det enda vi noterat är att den låga vevlagerhöjden ställer till det vid rejält stökiga klättringar och tramp-passager.

Lösningen med bussningar möjliggör enkelt underhåll hemma med fettspruta istället för att hålla på och pressa i och ur lager ur ramen. Vevpartiet behöver inte ens ta loss för att göra detta. Med köp av ramen medföljder en ny huvudaxel samt ett kit med reservbussningar, föredömligt nog. Mindre föredömligt är att den smarta fettsprute-adapter som Banshee rekommenderar inte medföljer, något som vi tycker att de bör tänka över att ändra på. Denna kostar förvisso bara 26 USD att köpa, så det är inte hela världen ställt till kostnaden att köpa en ny cykel. Men ändå.

Banshee Spitfire är faktiskt en av de absolut bästa cyklar jag provat, alla kategorier. Det känns plötsligt inte längre som en dålig kompromiss att köra samma hoj i skogen och i bikeparken – utan det går att köra snabbt och ha riktigt kul på båda ställena med samma hoj. Det enda som behövs är ett däckbyte. Du som gillar att attackera i skogen utan att släpa på för mycket slaglängd och samtidigt vill ha en kompetent cykel att ta med till alperna, eller en bikepark någon gång ibland – du behöver inte leta längre. Vi rekommenderar dock inte att köpa cykeln för enkom bikeparkbusande, den är inte byggd för att tåla det i längden. Men skogscykling och stigbus oavsett bergets storlek, jajemen.

Banshee Spitfire får definitivt två tummar upp av oss – och svarar med att ge dig ett leende från öra till öra. Säg hej till den nya generationen stigcyklar – lika bra som de gamla uppför men betydligt bättre nerför. Se bara till att välja komponenter med omsorg.