Då är 2015 till ända, för att kunna blicka framåt måste man nog summera det som varit. Det gångna 2015 var ett spännande år för mountainbikecyklister. Men också ett lite frustrerande år. Nya navstandarder, vevlagerbredder och däckstorlekar har skapat svallvågor av känslor över hela cykelinternet. Om foruminlägg var röstmeddelanden skulle nog världens cykelforumsmoderatorer blivit döva av avgrundsvrålen från frustrerade internetcyklister.
Siare: Bengt Luthman
Allt mer nischat
En ganska tydlig trend under de senaste åren som säkerligen kommer att fortsätta 2016 och framöver är att allting blir allt mer nischat. Antalet kategorier av cyklar blir allt fler, och om du på forumet föreslår att du ska använda en cykel till något som är utanför den lilla nischen som hojen är placerad i kommer dumförklaringarna snabbt. I samma takt som antalet kategorier ökar, ökar även antalet potentiella cyklar man kan rättfärdiga. Det här är så klart både bra och dåligt. Som vanligt. Det blir lättare att hitta en cykel som passar just dig och din cykling bland de många olika typerna. Men det blir också svårare för den som vill ha en cykel till flera olika ändamål att hitta någon som faktiskt inte bara är en enda jättekompromiss. Chansen för tillverkarna att sälja ett par extra hojar är ju inte heller att förglömma. Beslutsångesten som ofta uppstår blir ju inte mindre när valmöjligheterna blir allt fler.
Fatbiken normaliseras
Fatbiken må fortfarande vara lite halvmobbad i vissa kretsar, men den är inte längre något speciellt. Inte en bisarr monstercykel som folk tappar hakan så fort de ser. Inte en markering som visar “jag står utanför samhällets normer och värderingar, jag är en fri själ”. Eftersom fatbiken har blivit vardagsmat behövdes något annat. Välkommen in på scenen säger vi till 27,5+ och 29+. Fördelarna hos fatbiken OCH fördelarna hos en vanlig mountainbike, utan de bådas nackdelar. Nåväl, det kommer säkerligen att bli en produkt som vissa kommer att tycka om, vissa kommer att hata och andra kommer nog inte att bry sig. Som med det mesta. När vi väl lugnat ner oss och accepterat de nya standarderna kommer säkert en annan standard, en annan hjulstorlek eller något annat vi kan få skrämselhicka av. Aldrig får man vara nöjd.
2016 året då elcykeln normaliseras?
Att elcyklar är ett hett samtalsämne har nog ingen missat. Men varför polarisationen är så stark har jag själv lite svårt att förstå. Eller nej egentligen inte, men jag har lite svårt att förstå det enorma motstånd som vissa verkar känna. Jag tror att en anledning kan vara hur man ser på cyklar. För 95 procent av Sveriges befolkning (och de flesta andra länder i världen skulle jag tro) är inte cykeln något som betyder pulskurvor, wattmätare, knäskydd, lycra, baggyshorts, slanglöst eller däckstryck. För de allra flesta är det ett smidigt sätt att ta sig till affären, bussen, kompisarna eller varför inte ett sätt att ta sig hem från krogen lite snabbare än att gå men utan att riskera att bli av med körkortet (om man nu inte är kräkfull och gör bort sig). Många cykelpendlare klagar ofta på att cykelbanor och vägnät inte är anpassade efter cyklisters verklighet. Vad kan då vara bättre än att ännu fler inser att cykeln är ett bra alternativ för att ta sig runt i samhället? Ju fler som cyklar ju tydligare blir det att man måste börja ta cyklisterna på allvar i trafiken. Men förändring är alltid svårt. Jag misstänker att rädslan för att vansinnesfärder var lika stor när bilen introducerades eller när man för första gången tog ett tramptag på den första storhjulingen. Men det verkar som fördelarna övervägde. Något säger mig att elcykeln kommer att göra samma resa. Ingen kommer att tvinga någon att cykla elcykel, men jag tror att man kommer att gå omkring och vara sur i onödan om man inte kan förmå sig själv att acceptera dem
Kommentera och diskutera på forumet
