Säsongens andra deltävling av Canyon Enduro Series gick av stapeln i Falun under Scandinavian Outdoor Games. Mången Happyit hade vallfärdat till Dalarnas residensstad för att få uppleva allt som är typiskt för ett dalaenduro: hjärtlig stämning, mulliga tallskogsstigar, funktionärer som snackar dalmål samt hostan som bara uppstår efter ett par minuters stigcyklingsurmaxning.
Text och foto: Kristin Svenson (kristin@happymtb.org)
Falun var förra året värd för den alla första officiella (det vill säga, sanktionerad av Svenska Cykelförbundet) svenska endurotävlingen. Premiären var trots vissa barnsjukdomar på det stora hela en succé som definitivt upprepades i år med 119 cyklister på startlinjen. Enduroformatet är fortfarande i sin linda och i fjol kördes Faluendurot med en maxtid på transportsträckorna mellan varje specialsträcka. Detta visade sig inte fungera i praktiken – köbildning till starten på specialsträckorna för deltagare som startade längre bak i fältet gjorde att få kunde hålla sig under maxtiden. I årets upplaga var läxan lärd och ingen maxtid sattes för tävlingen, vilket gjorde att de som ville kunde snicksnacka med varandra och kanske återhämta sig lite mellan specialsträckorna.
Enduro är en genuin Happy-sport som växt fram ur den gräsrotsrörelse som stigcyklingen varit, och fortfarande är. Stigcyklingsälskare från när och fjärran hade samlats vid starten för att göra upp om segern eller bara ha en kul eftermiddag. Bland annat återfanns Årebor, Göteborgare, Stockholmare, lokala dalmasar såklart samt ett glatt gäng iklädda enhetliga flanellskjortor från Stenungssund . Storfavorit var dock den inflyttade hemmasonen tillika Europamästaren i downhill Robin Wallner, born and raised i Stockholm men numera hemmahörande i metropolen Sågmyra (kort Wiki för er som inte kan er dalageografi: en gammal bruksort med tynande tillvaro nordväst om Falun, i dagsläget mest känd för att den gamla textilfabriken numera inhyser en klädoutlet.)
Förra året gick Faluns tävling primärt på de grävda stigar som Falu Stigcyklister skapat. I år var det grävda inslaget decimerat till SS1 – i tävlingsprogrammet kallad ”Löftesbrytaren” men officiellt döpt till ”The Enemy Within”, den allra första stig som Falu Stigcyklister konstruerade. Enligt grävteamet själva har ”The Enemy Within” alla fel som en stig kan ha – feldoserade kurvor, bristande flow och en kanske inte helt genomtänkt sträckning, men samtidigt är den oerhört rolig just för att den inte är så förlåtande. I slutet ligger dessutom stenpartiet från det som en gång var Lugnets downhillbana. För den som inte gillar branta stenpartier finns det en ”chicken run” i form av den ordinarie linjen med doserade kurvor ute i skidbacken.
Yours truly följde årets tävling från sidan då endurocykeln har fått lämna hemmet till förmån för en fyrbent individ med svans och mule. Att vara publik kan dock också vara pulshöjande och av erfarenhet vet jag att man som åkare uppskattar ett engagerat publikstöd något enormt. Nu ska det sägas att enduro inte är den mest publikvänliga sporten. Arrangörerna hade placerat två av fem specialsträckor nära tävlingscentrum och dit hittade en del publik, men SS2, SS3 och SS4 höll till på Hornberget beläget bortom tävlingsstadion på Lugnet. Transporten dit tog ungefär en halvtimme och så långt ut i skogen hittade inte många – förutom en tapper liten skara inklusive två chihuauor (!) som stod vid en spektakulär brant på SS4 och tittade på rejset. Hundarna tog sig ner för denna bra mycket smidigare än många cyklister, deras tvåbente husse hade dock lite problem.
Åkarna verkade nöjda med årets bana och det var idel leenden som syntes i skogen. Den tyske enduroåkaren Marco Bühler som tävlar enduro internationellt för Canyon Factory Team berättade efter målgång på SS3 att han först blivit lite orolig när han såg Faluns omgivningar: ”There’s no mountains, only hills!” Oron gick dock snabbt över när tävlingen startade och han tyckte att sträckorna var enormt roliga. ”Ni har många snabba cyklister här som inte tävlar i Italien eller Frankrike, det är synd!” tyckte Marco som slutade fyra i resultatlistan, slagen av två svenskar och en norrman.
Taktiken under ett enduro tycks variera mellan åkarna. De åtta-tio första startande körde för det mesta ensamma (bland dessa åkare återfanns sedermera toppen bland elitherrarna samt damsegrarinnan) medan de flesta andra deltagarna höll ihop i smågrupper under transportsträckorna. Robin Wallner låg vid ankomst till Hornberget långt före alla. ”Jag hade sällskap med Marco ett tag men så skulle han stanna och fika…. så då körde jag vidare, man vill ju komma hem innan det börjar regna” sa Robin som uppenbarligen inte är en fikacyklist. Den som vill öka sina vinstchanser kanske bör anamma konceptet ”mer trampa – mindre fika”, eftersom Robin vann tävlingen storstilat.
Damelit-klassen innehöll inte mindre än två världsmästarinnor som också hamnade överst på pallen. Lina Skoglund, som vunnit veteran-VM i downhill, vann före Cecilia Thomasson, världsmästare i Mountainbikeorientering. Lina tyckte innan hon fick reda på resultatet i damtävlingen att den kändes svårtippad. ”Vi tjejer kommer från olika discipliner – alla är rutinerade men har olika styrkor” sade Lina. Resultaten talar ändå sitt tydliga språk om vilka kvaliteér som krävdes i Faluns endurotävling: herrtoppen liksom Lina tillhör alla den nordiska eliten i downhill.
Den sista specialsträckan, SS5, var en fantasifull variant där arrangörerna ville utmana deltagarna med något annat än fantastisk, mullig Falustig. Ett sammelsurium av konstiga svängar, dropp och branter avslutades med att köra upp- och ner för en gångbro. Var och varannan åkare kom i mål med punktering så nog var det en sistasträcka som krävde bra linjeval och fullt fokus – något som tenderar att vara bristvara i slutet av en endourotävling.
Sammanfattningsvis blev Faluns deltävling en mycket lyckad tillställning – och tidtagningen ska ha fungerat för alla cyklister utom en, så den här gången kan arrangören sova gott (vilken han kan behöva, UrTomas som roddade stora delar av Faluendurot ska enligt säker källa ha varit vaken 40 timmar i sträck natten till torsdag då banorna bandades). Slutet gott, allting gott och Tomas kan förhoppningsvis få sova lugnt fram tills augusti då enduroserien kommer till hans hemby Grycksbo.
Kommentera och diskutera på forumet
