I somras var det meningen att jag skulle köra en Commencal Meta under en helg. Jag hann köra två timmar innan jag bröt handen. Men två timmar nerför Hammarbybacken och på Hellasstigar gav mersmak, för det här var en cykel i min smak. I december återsåg jag Metan, och den här gången hade den växt till sig lite.
Text: Oskar Williamsson (oskar@happymtb.org)
Foto: Henrik Jonestrand (Meta 4.1) och Oskar Williamsson (Meta 5.5.2)
En dag i juni klev jag in på Cykloteket för att köpa benskydd, men så föll ögonen på Commencals heldämpade hojar. En sån ville jag prova! Nyss hemkommen från Lida Loop hängde en sobert grå fyrtummare och väntade på att få rastas. Modellen hette Meta 4.10.
Att få Metan i sin hand kändes lyxigt. Här hade jag en topputrustad heldämpad cykel som antagligen var en perfekt race-hoj. Men i nästa stund frågade jag mig vad i all sin da’r jag gjorde på en sån cykel. Snart skingrades mina tvivel. Mina förutfattade meningar om FS-hoj för långlopp är att det är en cykel som visserligen klättrar bra och känns stabil rakt fram i hög fart men är hopplös i det tekniska. Så fel jag hade.
Jag började med att köra nerför. Jag tog det lite lugnt nerför Hammarbybackens snälla spår för att se hur cykeln skulle klara det. Det visade sig att det här var en liten bushoj. Smidig att manövrera och lätt att hitta balansen på. Trots att sittpositionen var ganska utsträckt så var cykeln inte framtung över hindren. Ramen ser inte biffig ut men den kändes förtroendeingivande.
Ganska snart gav jag mig ut på skogsstig och njöt. En fin sommarkväll och en rolig cykel. För den är rolig. Fjädringen är lättstartad och ger mycket komfort över rötter och stenar. Någonting i geometrin gör att den känns väldigt busig. Den låga vikten gör också sitt till. Fjädringskomforten och den låg vikten bjuder in till att köra så fort det går, och det går lätt att få med sig cykeln när stigen knixar fram och tillbaka i blandskogen. Med lite lätt bakåtvikt trycker man enkelt ner bakhjulet när man lättar över rötterna.
För den som förväntar sig hardtail-respons på igångdraget är det här nog fel cykel. Så fel att jag nästan undrar om det blivit något missförstånd i marknadsföringen. För när dämparen jämnar ut de små ojämnheterna i skogen har jag svårt att se nyttan av cykeln när det ska köras grusvägsrace. Det här är ju en nöjesmaskin. Jag blir mer och mer övertygad om att fyra tum räcker för cykling i svenska skogar. Och med den övertygelsen avbryts turen abrupt av att jag bryter armen. Den fjädringskomfort jag hittills hyllat räcker inte till när benbitarna skaver mot varandra, så jag får gå ut från skogsstigen till jag kommer till en grusväg och kan trampa till bilen.
I december återser jag Metan, men den här gången är det Meta 5.5 med 140 millimeter slaglängd. Min spontana tanke blir "så onödigt". När jag körde 4:an tyckte jag ju att den gott och väl räckte till. Transportsträckan på platten från Södermalm ut till Hammarby går lätt. De 140 millimetrarna gör inget väsen av sig, och det som känns mest skillnad mot 4:an är att den kortare styrstammen ger en mer upprätt sittställning och därmed blir vindfånget större.
Väl ute på skogsstig känner jag igen mig från 4:an. Det busiga temperamentet är samma, den lättmanövrerade känslan och upplevelsen av att cykeln är i det närmaste viktlös. Skillnaden är att det är 40 millimeter till som kan fånga upp de stora rötterna och stenarna. Jag rullar en hel dag med cykeln och det känns som om man kan köra på hur länge som helst. Den känns perfekt för någon som älskar att tuffa fram i lera i sex timmar, kryddat med någon halvtimmes körning i mörker. En cykel för dödsmarscher alltså.
Uppför tuggar cykeln på så länge man sitter ner, men får man för sig att ställa sig upp gungar det betänkligt. Den upprätta sittställningen på 5.5:an känns inte helt optimal när man ska uppåt, men det kan man stå ut med när man vet att man har igen det i andra sammanhang. Den är inte dålig uppför, men det är inte dess starkaste sida. Nerfarten är betydligt roligare. Jag hade förväntat mig att en cykel som känns så smidig på stig skulle känns nervös utför men det är inget jag märker av.
Det som är så bra med cykeln är att man har komforten från en all mountain-hoj men utan att få onödig vikt och en klumpig känsla. Cykeln jag provar är i storlek medium med relativt kort styrstam. Känslan som infinner sig med 5.5:an är att den är liten. Inte liten i betydelsen att man får krypa ihop för att få plats, utan så där lekfullt liten. En del cyklar jag åkt på har känts som att man bara vill trampa på i lugn och ro och vara nöjd med tillvaron. Sån blir man inte på Metan, utan hornen växer snabbt ut. Det är ständiga start och stopp, och hela tiden leta roliga linjer på stigen.
Franska Commencal är inte så gammalt som märke men skaparen Max Commencal har varit med ett tag. Tidigare arbetade han för det nu nerlagda märket Sunn. Commencals heldämpade ramar bygger alla på samma länkage. I grunden är det en enkelpivot med pivotpunkten placerad strax ovanför och framför vevlagret, men som försetts med en egen länk för dämparen.
Meta finns alltså i två fjädringsstorlekar men med ramar som är väldigt lika. Meta 4 har 100 millimeter slag fram och bak och Meta 5.5 har 140 millimeter. Spontant så faller cyklarna därför in i crosscountry-kategorin och AM-kategorin, förutsatt att världen är svart-vit. Ser man cyklarna bredvid varandra är de förvillande lika, det är bara gafflarna man lägger märke till. Min spontana tanke när jag såg 5.5:an var ’så onödigt’, för jag tyckte att 4:an var riktigt bra. Men efter att ha studerat specifikationen blir reaktionen nästan den omvända. Varför ska man bygga en fyrtummare när femhalvan inte väger mer?
Grottar man in sig lite noggrannare i geometritabellerna så börjar man misstänka att ramarna är i princip samma, för det är väldigt lite som skiljer dem åt. Kollar man på specifikationerna är de också mycket lika. Den stora skillnaden ligger helt enkelt i slaglängden. Utöver det har 5,5-tummaren fått stadigare hjul.
När Commencal redovisar vikten på Metorna så hävdas att Meta 4 numéro 1 väger 12,2 kilo och Meta 5.5 numéro 1 väger 12,5 kilo. Det är inte jättelätt för att vara xc-hoj men det är bra för en AM. Vikten på den Meta 5.5.2 som jag körde anger Commencal till 13 kilo utan pedaler. Happy-vågen säger 13,68 kilo med pedaler och leriga däck.
Metas länkage ser komplicerat ut och man bävar för den dag när lagren behöver bytas, men när man tittar lite närmare är det faktiskt inte mer än 8 lager. Bakdämparen på numéro 2 är en Fox Float R med Propedal. Framgaffeln är en Fox Float 32. Trots att cykeln inte är top-of-the-line tyckte jag specen kändes lyxig, och för ovanlighetens skull så kändes den rätt rakt av. Det fanns inget jag hade velat byta ut. Bakväxel och reglage var SRAM:s X.9 respektive X.7 och framväxel en Shimano LX. Bromsarna var Formula Oro och de kändes riktigt bra.
Överlag är cykeln snygg och genomtänkt. Vevlagerhöjden känns lagom, och det hela sadelröret i kombination med hyfsat lågt topprör gör att det går att trycka ner sadeln ordentligt. Färg och grafik är diskret utan att vara tråkig.
Förra årets Meta 4.1 var lite coolare än årets, även om skillnaden är liten. Förra året var det Shimano-hjul och Fizik sadel, och i år är det Mavic XC317 på Commencal-märkta nav och en SDG-sadel. Belöningen av besparingen är en prislapp som landar på 28 000 kronor. Mycket pengar men det är 8 000 mindre jämfört med fjolårets modell. Den andra skillnaden är att färgen ändrats från silver till vit. Den något enklare 4.2 kostar 22000. Specifikationen är då ett snäpp ner på växlarna, dämparna är något enklare och fälgarna är från Sun.
5.5 Numero 1 kostar 28500 och har nästan samma specifikation som 4.1. Den 5.5.2 som vi testat kostar 22000 och har fått samma besparingar som 4.2, alltså enklare dämpare, växlar, hjul och lite annat.
Vilken ska man då ha? Som ni säkert förstått handlar det här valet om geometri, eftersom allt annat är i stort sett lika. 4-tummaren räcker långt i Stockholmsmiljö men när varken pris, vikt eller användbarhet försämras av 40 extra millimetrar kan man ju fundera på vilken man ska ha. Man sitter mer utsträckt på en Meta 4 och mer upprätt på en Meta 5.5, men den skillnaden handlar framförallt om styrstammen och är därför lätt att justera. Köp en extra styrstam att variera med och du får en sittställning som blir mycket lik den andra modellen. Och plötsligt är valet begränsat till 100 eller 140 millimeter fjädringsväg.
Satsar man på både långloppscupen och långsamt tempo på teknisk stig skulle jag nog gå på 4:an. Den kommer göra ett bra jobb i båda leden. För äkta långlopp på teknisk stig (Sömnlös i Rudan) tror jag den är perfekt, men genren är kanske lite för nischad för att man ska köpa en cykel för just det ändamålet. Har man inga ambitioner att åka fort på tävlingar tycker jag valet är givet. Då blir det femhalvan.
Kommentera och diskutera artikeln
Specifikationer:
Meta 4.1 Meta 4.2 Meta 5.5.1 Meta 5.5.2
Importör: Cykloteket, Stockholm. 08-54 54 93 90
