Cykeln i försvarsmaktens tjänst

I över hundra år har cykeln haft en viktig roll inom försvarsmakterna världen över. Militärcykeln var både tyst, billig och bra som lastfordon. Hästarna ersattes tidigt med de mindre kostsamma cyklarna. Försvarsmakterna arbetade dessutom flitigt med att ta fram nya och bättre cykelmodeller. Många av modellerna som togs fram, har lagt grunden för några av de cyklar vi kan se på dagens marknad.

(Av: Jennie Fasth) (Bild: Jennie Fasth, Otto Lueger, Wikipedia, Finska försvarsmakten, JChapoton )

Säkerhetscykeln var ett alternativ till The Penny-Farthing (höghjulingen) och blev ett gemensamt namn för alla cyklar som inte var höghjulingar. Säkerhetscyklarna hade till en början inte alltid samma storlek på hjulen men skillnaden var dock inte så stor som på The Penny-Farthing. Benämningen ”säkerhet” tillkom dels genom hjulens mer symetriska storlek men främst för att fötterna kunde sättas i marken medan cyklisten satt på cykeln, vilket ansågs säkrare och gjorde att fler klarade av att framföra cykeln. Säkerhetscykeln kom att spela en stor roll för cykelns användning och utveckling inom försvarsmakten.

Säkerhetscykeln var lättare, enklare att manövrera och billigare. Dess popularitet växte snabbt till att bli mer populär än The Penny-Farthing och gav upphov till cykelbommen under 1890-talet.

Cykeln intar försvarsmakten
Cykelinfanteri var infanterisoldater som tog sig fram på cyklar. Termen började användas i slutet av 1800-talet, då säkerhetscykeln gjorde entré på allvar. Redan 1870-1871 använde fransmännen cyklar i fransk-tyska kriget. Cyklarna användes för att snabbt kunna ta sig över och spana på motståndarsidan. Försöken var dock inte helt lyckade eftersom cyklarna var tunga och vägarna dåliga. Men soldaterna kunde ändå röra sig snabbare och mer ljudlöst än till fots eller med häst. Även Italien började använda cykeln i det militära runt 1870, Danmark från början av 1880-talet och USA från början av 1890-talet. En velocipedryttare inom försvaret ansågs kunna göra 10km på en timme om han var mindre övad och 15-20km om han var vältränad. Velocipedryttaren förflyttade sig snabbare än kavalleristen.

Ett billigt och användbart fordon
Under åren före första världskriget hade soldaterna tillgång till ett omfattande nätverk av asfalterade vägar eller grusvägar i Västeuropa som hjälpte till att öka cykelns potential som ett alternativt fordon till häst och marscherande trupper. Cykeln var ett enkelt logistiskt stöd för soldaterna och ekonomiskt fördelaktig. Dessutom kunde samtliga soldater få samma enkla utbildning och cykeln var dessutom tyst. Bland annat de nederländska och belgiska arméerna satsade på stora enheter av cyklande trupper eftersom nationerna till stora delar bestod av platt terräng.

Många experiment genomfördes för att bestämma den möjliga rollen av cyklar och cykling inom militära anläggningar. Främsta orsaken var att cyklarna även gav möjligheten att frakta med sig mer utrustning och att cyklande soldater kunde transportera sig längre sträckor än marscherande soldater. I viss utsträckning tog cyklande soldater över funktionerna som tidigare skötts med häst, särskilt som budbärare och spejare. Cykeln ersatte slutligen hästen i krig. Cyklande enheter eller avdelningar existerade i slutet på 1800-talet i de flesta arméer världen över. Under första världskriget användes cykeln bland annat av infanteriet, spanare, budbärare och sjukvårdare inom alla de stridande parterna.

Förutom de italienska Bersaglieri-styrkorna, hade även de tyska jägarbateljonerna ett cykelkompani (Radfahr-Kompanie) vid krigsutbrottet. Under kriget tillkom ytterligare kompanier. Sammanlagt kom de tyska cykelkompanierna att uppgå till 80 stycken, och ett antal av dem organiserades i åtta Radfahr-Bataillonen (cykelbataljoner).

Under Japans invasion av Kina, 1937, använde de japanska styrkorna omkring 50 000 cykelburna soldater, och under Japans krig i Sydostasien under andra världskriget spelade de cykelburna trupperna en viktig roll. Cyklarna gav tyst och flexibel transport av tusentals soldater som kunde överraska och förvirra försvaret. Att använda cyklar innebar även att det varken behövdes lastbilar eller fartyg för att transportera dem och heller inte dyrt bränsle. Vid amfibiska landningar löstes transportproblemet med att soldaterna systematiskt konfiskerade cyklar från civila och återförsäljare så snart de steg i land. Med hjälp av cyklar kunde de japanska trupperna röra sig snabbare än de retirerande styrkorna och ofta framgångsrikt skära av deras reträtt. En annan fördel som de japanska soldaterna hade med hjälp av cykeln var att varje enskild soldat kunde färdas längre utan vila eller proviantera så ofta. Brittiska soldater transporterade endast 18kg i utrustning i syfte att marschera långa sträckor genom djungeln medan de cyklande japanska soldaterna kunde ta med sig 36kg utrustning.

Även den Schweiziska armén nyttjade cykelns kapacitet både när det gällde förflyttning och last. De tre aktiva cyklande regementena var välkända för sin uthållighet och trupperna lyckades göra förflyttningar om upp mot 19 mil per dag på sina enväxlade cyklar som vägde närmare 27 kg. Dessutom lyckades varje soldat frakta med sig 49kg i form av proviant och ammunition.

Under finska vinterkriget och fortsättningskriget var skidor och cyklar de främsta fordonen som användes. De flesta av cyklarna var svensktillverkade. Danmark inrättade 1937 ett cyklistregemente om cirka 1 800 soldater, med bas i Odense. Det infördes aldrig fullt ut, endast den fjärde bataljonen om 788 personer blev cykelburna innan kriget kom. Femte bataljonen förblev troligen fotsoldater och resterande regementet använde motorfordon eller omfördelades. Fjärde bataljonen utmärkte sig dock vid striderna i Södra Jylland. 1940 cyklade danska soldater till fronten för att strida mot tyskarna under den tyska invasionen av Danmark.

Cyklarna kom med tiden att ersättas av motordrivna transportmedel i mer moderna arméer, men under de senaste årtiondena har de fått nytt liv som ett ”folkets vapen” i gerillakrigföring, där möjligheten att transportera last med cykel gör den mycket användbar för lätt utrustade styrkor. Under långa tidsperioder använde FNL och Nordvietnams armé cyklar för att frakta mat och material längs Ho Chi Minhleden. Cyklarna var tungt lastade och fick vanligtvis ledas. Dessa ”lastcyklar” byggdes om med förstärkta ramar för att klara den tunga lasten i all slags terräng.

De vikbara cyklarna
Cyklarna utvecklades gradvis och under 1896 användes bärbara och delbara cyklar av både Frankrike, Tyskland, England och Österrike.

Cyklarna kunde fällas ihop och slängas över ryggen för att tas med i även den besvärligaste terrängen. På så sätt hade soldaterna alltid sitt fordon med sig och kunde snabbt fälla upp sin cykel när bättre terräng nåddes och cykla vidare. 1900 utvecklade Mikael Pedersen en hopfällbar variant av Pedersencykeln för den brittiska armén som vägde ca 6,8kg och hade 24 tums hjul. Cykeln var utrustad med en gevärhållare och användes i det andra Boerkriget.

Utvecklingen med att göra cyklarna mer kompakta och öka användningsområdet fortsatte i många år framöver. Mellan 1942 och 1945 använde de brittiska luftburna trupperna, den hopfällbara BSA Airborn bicycle. Vissa av cyklarna användes även på militärbaser för att frakta material. Cykeln var tvungen att vara så liten som möjligt i hopfällbart skick så att den kunde tas med vid fallskärmshopp eller i små glidflygplan. Målet var att ta fram en cykel som inte vägde mer än 10kg och som skulle hålla för ett fallskärmshopp. Vikten lyckades tillverkarna inte hålla utan slutvikten för BSA hamnade på 14,5kg. Men genom att ändra på cykelns konstruktion, fick man fram en robust modell som gick att fälla ihop och samtidigt hålla för fallskärmslandningen.

Cykeln var konstruerad på ett sådant sätt att det var styret och sadeln som tog mark först vid landning. Dessa delar av cykeln kunde ta större påfrestningar än hjulen som hade böjts och gjort cykeln okörbar, om de tagit i marken först. Den traditionella diamantformade designen visade sig vara för svag för stötar och istället togs en ellipsformad ram fram. Pedalerna kunde även fällas in för att undvika att haka fast någonstans samtidigt som det gjorde cykeln ännu mindre vid transport.

Termen ”bomber bikes” myntades under denna period då bland annat amerikanska militärens flygvapen skickade ut cyklar i fallskärm från flygplan till trupper som befann sig bakom fiendens linjer. Vikcykeln användes även av brittiska fallskärmsjägare, kommandosoldater och andra-vågen infanterienheter på Dagen D-landningar och slaget vid Arnhem.

I ett reportage i tidningen Bicycling´s mountainbike (nummer 9, 1993) berättas om olika krigshändelser med cykeln som transportfordon och här återfinns specifikt vikcykeln. ”Under natten den 27 februari 1942 rörde sig ett brittiskt bombplan över Frankrike. Bombplanet hade inte bara ett uppdrag att frakta bomber, ombord på planet fanns även en pluton med cyklande kommandosoldater. Med hjälp av fallskärmar nådde plutonen mark och med sig hade de sina vikcyklar. Cyklarna vecklades snabbt ut och soldaterna trampade snabbt och ljudlöst för att inta en anfallsposition mot den tyska radarstationen i Bruneval. Tyskarna blev bokstavligen tagna på sängen och de brittiska soldaterna kunde beslagta viktiga radarkomponenter, frita krigsfångar och sprängde därefter stationen. Den cyklande plutonen tog sig sedan ner mot kanalen där väntande transport fanns och kunde säkert ta sig tillbaka till Storbritannien”.

Modellerna för dessa vikcyklar ligger till viss del till grund för dagens moderna vikcyklar såsom Dahon och Brompton.

De svenska velocipedryttarna

I en skrift från 1897 propagerades för militär användning av cykeln även i Sverige: ”En företeelse som förlidet år väckt en allmännare uppmärksamhet, är velocipedens användning för krigsbruk.”

Det första svenska cykelinfanteriet bildades på Gotland 1901. I 27 ersatte sitt kavalleri med cykelburet infanteri. Gotlands infanteriregemente i Visby var således först i Sverige med att utrustas med velocipeder. Det fanns inte så många cyklar att tillhandahålla och de cyklar som fanns var knappt dugliga som militärfordon. För 50 öre per dag i ersättning, kunde dock varje soldat använda sin egen velociped i tjänsten. Soldaterna var trots allt nöjda med sitt nya fordon och truppens framryckningshastighet fördubblades. Den första fastställda velocipeden för försvaret var m/1901 som bland annat tillverkades av Wiklunds.

1930 blev Gotlands infanteriregemente ett cykelregemente. Behovet av cyklar ökade och upphandling gjordes av olika cykeltyper. Den italienska m/1927, tillverkad av Bianchi, kunde fällas ihop och tas med på ryggen. För dig som vill cykla på Gotland i nutid har vi gjort en omfattande guide.

1942 hade det hunnit bildas sex olika cykelinfanteriregementen inom den svenska armén. Dessa började utrustas med svenska märken, huvudsakligen m/30 och m/42. Den vanligaste kom att bli den som benämndes m/1942. Modellen tillverkades av flera svenska cykeltillverkare. För radiosignalister började även tandemcyklar tillverkas samt speciellt utrustade cyklar som kunde montera en bår mellan den främre cykelns pakethållare och den bakre cykelns styrrör.

1947 fattades beslutet att cykelinfanteriregementena skulle läggas ner. Det svenska försvaret mötte den gradvisa förändringen av hotbilden under kalla kriget med en vapenutveckling som anpassades till den svenska terrängen och försvarets ekonomi. Cykelinfanteriregementena fasades successivt ut mellan 1948 och 1952 och avvecklades med infanteribrigad 66. Cyklarna övergick till försvarsområdenas cykelskyttebataljoner.

Cykelskyttebataljoner var lokalförsvarsförbandens rörliga reserv ända in på 1970-talet. En cykelskyttebataljon bestod av en bataljonstab, tre cykelskyttekompanier och ett cykelunderstödskompani eller cykeltrosskompani som hade de fordon som krävdes för tolkning dvs kunde dra cyklisterna på led efter fordonet. Senare kompletterades vissa bataljoner även med ett cykelgranatkastarkompani. Under 1970-talet började staten sälja av sitt lager av m/42, m/104 och m/105 som militäröverskott. De blev populära som billiga men pålitliga transportmedel, inte minst bland studenter. En del cyklar fanns ändå kvar inom försvarsmakten till en bit in på 90-talet. Det var dock upp till enskilda befäl att använda cykeln i utbildningen. Cyklarna övergick därefter till allmän användning eller lämnades över till hemvärnet.

Med bakgrund av cyklarnas popularitet och det begränsade lagret, grundades Kronan Cykel 1997 av tre studenter i Uppsala. Efter att de sålt av Svenska försvarsmaktens överskottslager på ca 10.000 cyklar så köpte studenterna loss originalritningarna och började tillverka en något moderniserad variant av m/42.

De svenska militärcyklarna


m/1901:an var den första cykeln att få en officiell modellbeteckning i den svenska armén.

Italienska Bianchi tillverkade en vikbar militärcykel som svenska försvaret köpte in för att täcka bristen på m/30. Cykeln fick beteckningen m/1927 och kunde bäras med av soldater i besvärlig terräng. M/30 liknade i stor utsträckning den senare m/42:an, med några undantag.

Försvaret hade en överenskommelse med ett antal större svenska cykeltillverkare för att säkerställa reservdelskompatibilitet. Den något mindre omtalade m/finsk var en Nymanstillverkad cykel utan kedjeskydd.

M/42 är troligtvis den mest kända svenska militärcykeln. Den tillverkades mellan 1940-1950-talet av ett antal stora svenska cykeltillverkare såsom Rex, Husqvarna, Monark och Nymans. Cykeln försågs med 54-584 mm däck och en kraftig pakethållare med plats för verktygslåda och pump. Verktygsväskorna togs bort och på vissa cyklar installerades ett handtag på ramen. M/42 hade en vikt på ca 25 kg.

M/104A hade 635 mm hjul med Novo CN fotbromsnav och samma pakethållare som m/42:an. Cykeln tillverkades av Monark med pakethållare, hjul och nav från Husqvarna. Framgaffeln och ramen kommer från en äldre Crescentmodell från sena 1930-talet.


M/105A var försedd med Sachs baknav (kännetecknas av bakre navets mycket stor diameter) och samma pakethållare som m/42:an samt 54-584 mm däck. M/105A tillverkades av Monark med delar från både Crescent och Husqvarna.

M/111 dök upp efter 1971 och var en cykelmodell med 28″ hjul och Sachs Torpedo baknav. En sällsynta modell som saknade verktygslåda och hade en pakethållare typisk för dåtidens Crescentmärkta cyklar.

För den som är mer nyfiken på militärcykeln, rekommenderas en titt på del fyra av serien Kalla krigets fordon.