När eliten går i mål påbörjar fortfarande de bakre leden sin färd från Sälen till Mora. Som blåbär i Cykelvasan går det kanske lite långsammare än segraren Jesper Dahlströms 2:47, men desto fler muggar med blåbärssoppa hinns med att avnjutas i depåerna. HappyMTB har känt av stämningen bland Cykelvasans många motionärer. Häng med!
Text och foto: Kristin Svenson (kristin@happymtb.org)
Beep. Beeep. Beeeeeeep.
Väckarklockan ringer som vanligt alldeles för tidigt en Vasaloppsmorgon. Något som inte är helt vanligt när jag tillsist orkar slå upp ögonlocken är att himlen utanför fönstret är ljus istället för mörk, och att marken är grön istället för vit. Det är inte en söndag i början på mars utan en lördag i mitten på augusti och jag ska inte skida utan cykla de nio milen mellan Sälen och Mora. Det är heller inga parkeringsvakter som tar betalt på parkeringen vid sjön i Mora i arla morgonstund. Jag möts istället av en ganska öde men framför allt gratis parkering. Något som däremot är sig likt är möjligheten till busstransport mellan Mora och starten i Sälen. Organisationen känns precis lika trimmad sommartid som vintertid. Lite nervösare är det ändå att se sin cykel bäras ombord på en stor DHL-lastbil än att placera sina skidor i skuffen på en buss. Om det finns en Gud hoppas jag att hen ser till att mina innerben är repfria när vi ankommer Sälen.
På bussen tar jag en obligatorisk power nap och när jag vaknar till igen är vi fortfarande inte framme. Hoppsan, jag hade visst missat att bussarna inte får köra Vasaloppsvägen utan gör en sightseeingtrip till Malung istället. Med 40 minuter kvar till min start i led 20 rullar bussen in i Sälen och strax efter gör lastbilen med cyklarna det också. Innerbenen har i alla fall klarat sig från skavanker och jag får en bra uppvärmningsrusch till nummerlappstältet och startfållorna. Med två minuter till godo glider jag in sist i startled 20.
I Vasaloppet på skidor är den allra första backen en smått klaustrofobisk upplevelse om man startar ett par led bak. Det uppstår kort sagt en viss trängsel när tusentals skidåkare ska pressa sig upp för en smal backe samtidigt. I Cykelvasan gör grupperade starter med fem minuters mellanrum att fältet sprids ut och jag har inga problem att kryssa fram mellan cyklisterna trots att jag startat absolut sist i mitt led. Precis i början på backen står den respektingivande 95-kilometer-kvar-till-mål-skylten. Jag hajar till; fem hela kilometer längre än skid-Vasan! Fast solen strålar och peppen bland mina medcyklister är på topp, så det ska säkert gå bra att avverka även bonusmetrarna.
Strax efter den första depån i Smågan hittar jag två tjejer med materialhaveri längs vägkanten. Punktering, den första av många jag ska komma att skåda längs vägen. Cykelvasavägarna är för det mesta väldigt snälla underlagsmässigt, men här och där ligger större och mindre sprängstenar som lätt skär sönder en slang. Tre tjejer är ändå minst en mer än vad som krävs för att byta en slang så jag önskar damerna lycka till och sladdar vidare mot Mångsbodarna.
Mångsbodarna är precis som på Vasaloppet den första depån som serverar blåbärssoppa. Som jag har längtat! Detta livselixir kokas i fäboden i enorma kastruller av tanter och farbröder som ser ut att ha gjort detta i decennier. Som reporter under cover förklädd till vanlig motionär lyckas jag ta mig in bakom borden där funktionärerna fyller upp muggar med blåbärssoppa för fulla muggar (pun intended!). Här finner jag de troligtvis topphemliga recepten på dryckerna som ska nära tusentals cyklister under loppet. HappyMTB kan därmed exklusivt avslöja vilka proportioner som är de absolut bästa enligt proffsen i Cykelvasans blåbärssoppsstab.
Risbergsbackarna är ett välkänt fenomen under skid-Vasan och visst är det några höjdmeter som ska avverkas även på Cykelvasan. I en stigning strax efter Risberg hittar jag ett par glada killar med lite olika val av färdmedel; all mountainhoj med 150 mm slaglängd och tillhörande outfit respektive helstel 29″. På frågan varför de stannat just här blir svaret ”Tremilssnusen!”. Nästa snus är sexmilssnusen. Alla har vi våra knep för att motivera oss till ytterligare några mils sadelnötning.
I Evertsbergsdepån har eliten spurtpris men i led 20 är depåstoppen sig ganska lika. Funktionärerna strålar ikapp med vädret och erbjuder dryck, banan, bulle och så det ”gröna guldet”: saltgurka! En dag som denna går saltgurkan åt som smör i solsken. Eller helt enkelt som saltgurka på ett varmt och svettigt långlopp. Trots att jag är novis i Cykelvasan vet jag från min skiderfarenhet att det är utför en ganska lång bit mellan Evertsberg och nästa depå i Oxberg. Taggad lämnar jag depån i Evertsberg och njuter av hastigheter uppemot 60 km/h i de nästföljande backarna.
Cykelvasan består mestadels av idel grusväg. Vilket cykelval som är optimalast respektive roligast att cykla de 95 kilometrarna på debatteras flitigt, och då särskilt cyclocrossens vara eller inte vara. Strax efter Oxberg ser jag en kille med bockstyre och smala fälgar som stretar på i lösgruset. Hur går det?, undrar jag och hans minspel säger mer än det korta svaret: ”Stötigt!” Själv har jag både fram och bakdämpare att tillgå men inga tyngre växlar än 36-11. Det innebär att jag trampar ur så gott som överallt utom i uppförsbackarna, som på Cykelvasan är lätträknade. Jag och min nyfunna CX-kompis enas om att det optimala vapnet för en så bekväm Cykelvasa som möjligt måste vara en 29″ hardtail med framklinga modell större. Nästa år kanske vi båda sitter på en sådan istället?
Innan start gick det en del snack i leden om de spänger som skulle ha byggts över vissa blötare partier på banan. Även undertecknad har en släng av spångest och föreställde sig kilometerlånga enplankors-spänger över avgrundsdjupa myrar. Verkligheten bestod av meterbred autostrada, oftast två i bredd. Inget som orsakar någon som helst panik med andra ord utan snarare en kakbit för de allra flesta. Banan är generellt väldigt välpreparerad och få partier är så smala att det inte går att ligga två i bredd. Andra halvan av loppet känner jag igen mig mer och mer från skidloppets bansträckning. Efter Hökberg kommer en berg-och-dalbaneliknande sektion med kulle upp och kulle ner som är rolig att pumpa sig igenom både på skidor och på cykel. Det går även att roa sig med att använda lite större stenar som kick och försöka hoppa och skutta lite i Vasaspåret. Man får inte roligare än man gör sig!
Ju närmare målet vi kommer desto mer märks det att cyklisterna omkring mig taggar till. Det är ganska få som stannar i depån i Eldris – fast de som inte gör det går miste om smaken av kaffe efter 85 kilometer på cykeln. Ljuvligt! Mitt uppdrag har varit att ta det lugnt och insupa stämningen loppet igenom, men det finns tillfällen då tävlingsdjävulen gör sig påmind. I en uppförsbacke kör jag om ett gäng grabbar som tjoar glatt åt mig – ”Här kommer en stark en. En tjej dessutom, heja tjejen!” I efterföljande utförslöpa på asfalt är det dock jag som blir omkörd och jag skulle ljuga om jag sa att det inte var frustrerande att inte kunna lägga i en tyngre växel och ta upp jakten. Jag har i alla fall banprofilen med mig i den här delen av loppet och snart kommer ännu en slakmota. Jag kommer ikapp killarna och de känner igen mig. ”Du igen! Den här gången släpper jag dig inte, nu är det tävling!” säger en av dem. Jag skrattar och försöker säga att jag inte är här för att tävla utan för att göra reportage. ”Jojo, insisterar han, nu tävlar vi!”. En så direkt utmaning kan jag bara inte motstå så jag lägger i den tyngsta växel jag har och tar i för kungen, fosterlandet och framtids segrar. När jag vänder mig om på krönet av backen är killarna försvunna. Jag fick i alla fall vinna ett internt bergspris!
Vägen från Eldris till målgången i Mora är exakt densamma som på skidor. Genom Moraparken där en trött cyklist hela tiden skymtar andra deltagare som är klara med sitt lopp och på väg till väskutlämning och duschar. Snart, snart är det vi som går där! Jag vet att det kommer en sista knix innan upploppet; den så kallade vägövergången som gäckat mången väggad Vasaloppsdeltagare. Att en så liten backe kan vara så jobbig! Kyrkan tornar upp sig på håll och snart skymtas även den klassiska målportalen. Roberto Vacchi är engagerad speaker och hetsar oss att spurta ända in i mål. Det är en alldeles speciell känsla att passera under devisen ”I fäders spår – för framtids segrar”. Historiens vingslag ekar på något sätt över målområdet trots att Cykelvasan bara är inne på sitt fjärde år. Känslan är dock att loppet kommer fortsätta i många, många år till.
Gustav Vasa blickar ut över målområdet i Mora. Han passerade här flera hundra år innan cykeln ens var uppfunnen men jag tror faktiskt att han, om han hade kunnat välja, hade föredragit att färdas på hjul. Cykelvasan är snabbare, lättare och varmare än Vasaloppet och garanterat här för att stanna.
Bilder på ”alla” cyklister från Cykelvasan 2012
Kommentera och diskutera på forumet
