Dual slalom – parhets i utförslut

I helgen anordnades ett dual slalomrace i Hammarbybacken. Målsättningen var att få folk att testa denna, för Sverige, förhållandevis ovanliga tävlingsform men huvudsaken var så klart att alla skulle ha så kul som möjligt. HappyMTB.org var där och tog pulsen på stämningen och gav sig på de slingrande banorna nedför Hammarbybackens grässluttning.

Text:Bengt Luthman
Foto: Bengt Luthman & Fabian Bender

Jag pumpar gaffeln lite upp och ner för att känna om trycket verkligen är rätt, trots att jag kontrollerat det ett flertal gånger. Fingrarna testar greppet runt handtaget, några djupa andetag och sedan hör jag min inre starter räkna ned: Klara. Färdiga. GÅ! Ett par tramptag hinns med innan första käppen, de elakt mönstrade däcken gräver sig ner i den gräsbeklädda leran och ger ett fenomenalt grepp. Jag försöker hitta rätt linje mellan de vita käpparna som sitter utplacerade i Hammarbybackens övre del. Men det skiter sig redan från start, jag svänger för sent runt första käppen och det är i stort sett kört att kunna komma på rätt spår igen. Ett par sekunder senare är jag nere och funderar på om jag på något sätt kan skylla på materialet. Men nej, det här var bara mitt fel. Å andra sidan var det bara det första träningsåket av flera i banan som stakats ut av Hanna Jonsson och Lina Skoglund, arrangörerna bakom detta eminenta event.

– Det började förra året när vi var i Järvsö, då snackade vi om att det vore kul att göra något kul när säsongen är över, säger Lina.
– Jag hade kört det här formatet förut och Lina hade många kontakter så vi bestämde oss för att köra, fortsätter Hanna.
Hanna har tidigare bott i Sheffield och där är den här typen av kompistävlingar vanliga.
– Där körde de varannan tisdag, de satte upp en bana och folk kom och körde med pannlampor. Det var en stor blandning på åkarna, Steve Peat brukade komma dit när han var hemma, så jag har kört mot honom. Och det är det som är så kul med det här formatet. Alla kan köra, och man kan få möta vem som helst. I Sverige blir det lätt seriöst så fort man ska tävla, men själva grejen med det här racet är att bara att alla ska ha roligt, fortsätter hon.

Efter att ha puttat uppför den förhållandevis korta banan ställer jag mig i kön till startlinjen tillsammans med de andra som tagit sig till Hammarbybacken för att axel mot axel svänga sig nerför. Stämningen är redan på topp. I ledet framför mig står cyklister med allt från dirtcyklar med 24” hjul till downhillriggar med 200mm slaglängd. Samma sak gäller människorna. Stigcyklister, dirtkillar och downhillåkare blandas på Stockholms mest centrala slalombacke. De flesta utförslöpor i Hellas innehåller mer tekniskt motstånd än de här slalombanorna, så någon expertnivå på teknik krävs inte. Vilket är en del av poängen.

Efter en dryg timmes träning är det dags för själva tävlingen att dra igång. Egentligen är det en ganska enkel process. Man börjar med ett kvalåk där alla kör själva på samma bana. Detta för att få rätt antal tävlande till själva tävlingen. I dagens startfält är vi 36 åkare men för att det ska gå jämnt ut måste antalet ner till 32.

– I vanliga fall hade de fyra sista efter kvalet åkt ut, men det hade ju varit tråkigt eftersom det roliga är att köra mot varandra, så därför får de köra en inbördes tävling istället, förklarar Lina.
Reglerna är egentligen ganska enkla, missar man en port men fortsätter är man diskad. Slår man omkull en pinne får man två sekunders påslag på sin tid.

Efter kvalet är det dags för lottning, det är nu man kan ha tur eller otur. Man paras ihop med en annan åkare som man ska möta två gånger, en gång per bana. Den med totalt snabbast tid av de två åken går vidare till nästa omgång. Där lottas det igen och nya par uppstår. Sen fortsätter man så tills det är fyra kvar, vinnarna av de två paren går till final medan förlorarna tävlar om tredjeplatsen.

Jag får en ganska bra lottning. Min motståndare, Claes Nellestam, hade en kvaltid som var 0.3 sekunder snabbare än min. Upplagt för en jämn strid med andra ord. Kul! Trots att det är roligt att bara köra är det ju så klart lite roligare när man vet att man slipper bli avhängd som en elitpendlare i en Tour de France-klunga.

Nu börjar man se spår av att det faktiskt är en tävling. Folk vänder upp och ner på sina cyklar och rensar däcken. Maximalt grepp är så klart önskvärt om man har för avsikt att ta sig ner så snabbt som möjligt och inte bara försöka köra med så mycket bredställ som möjligt. Vis från fjolårets geggfest har jag i år satt på riktigt lerdäck både fram och bak, dessa rensas nu frenetiskt, allt för att få ett litet försprång. Dagen till ära har jag själv valt att köra på min nyligen ihopplockade hardtail. En stålram med 140mm i nosen, singlespeed och hyfsat flacka vinklar.

När större delen av paren kört sitt första åk är det så dags för mig och Claes. Vi ställer upp på startlinjen och nu är det allvar. Pedalerna placeras i rätt position, trackstand är inte tillåtet vid start utan man måste ha en fot i marken. Lika bra för min del, då mina trackstandskills definitivt skulle kunna förbättras. Startern höjer sina armar och hans ”klara, färdiga, gå” tar sig igenom fullfacehjälmen och mina ben börjar trampa.

Man hinner inte så många tramptag innan man är framme vid första käppen. Den här gången sitter linjen lite bättre. Jag fokuserar på att inte få sladd, något som verkar svårt med ett par Maxxis Wetscream, och att hålla linjen. Den svåraste kurvan är i mitten, en lång vänstersväng som plockade om kull ett flertal åkare under träningen. Under de dryga 10 sekunder som vi hetsar utför banan ser jag inte till min konkurrent i ögonvrån, antingen betyder det att jag leder eller att vi ligger exakt lika. När jag passerar mållinjen vrider jag huvudet och ser Claes rulla in exakt samtidigt som mig. Vi börjar garva båda två och gratulerar varandra till ett bra åk. Medan vi puttar uppåt igen snackar vi om åket, hur snabba de andra är och hur jäkla kul vi har.

Efter att ha rensat däcken igen är det efter en stunds väntan dags för oss igen. Den här gången har vi bytt banor. Återigen är vi jämna i stort sett hela vägen ner, men vid näst sista porten börjar Claes trampa ordentligt. Jag ser hur han glider ifrån mig och trampar desperat, men min utväxling är allt för lätt och jag trampar bara luft utan att det går fortare. Ironiskt nog skiljer det bara 0,3 sekunder mellan oss igen. Jag gratulerar min motståndare till segern och vi puttar uppåt igen.

När första omgången är över har hälften av alla cyklister slagits ut och det finns tid att låta cykeln ligga med igenkläggade däck och ta sig en varmkorv från Dropinbikes grill som de halat uppför sluttningen. Med korvar i händerna hejar alla friskt på sina kamrater medan de gör sitt bästa för att vara snabbast nerför banorna, som nu börjar bli allt mer uppkörda efter de många däckens lersprutande framfart.

Slutstriden blir av internationell art då fransmannen Guillaume Payen möter Torkel Öhman i finalen. Efter de två heaten står till slut Guillaume som vinnare av den andra dual slalomtävlingen i Hammarbybacken.

Prisbordet dukas upp, ett digert sådan, och de tre pallplacerade åkarna får välja priser först. Övriga priser lottas ut bland övriga tävlande, så ingen går lottlös därifrån. I dessa tider av hjulstorleksdebatt och haussning av stora hjul är det lite roligt att det pris som ligger kvar längst är ett 29”-däck.

När jag pratar med Lina och Hanna efter tävlingen vill de passa på att skicka ett stort tack till alla som sponsrat tävlingen med priser, då det gör det roligare för alla som är med eftersom man får något även om man, som Happymtbs utsände, åker ut i första omgången. Det fanns även cyklar från Kona att låna för de som ville testa något nytt

Enligt arrangörerna är det inte så svårt att ordna en sådan här tävling. Både Lina och Hanna ställde också upp och kör i racet. Deltagarna turas om att starta varandra och tidtagningen sköts vid slutet av banan av Lina och Hanna.
– Vi vill att ingen ska tveka för att vara med, säger Lina. Det är nästan det svåraste med tävlingen, att få folk att inse att det inte är svårt eller läskigt.
– Och att man kan köra på vilken cykel som helst, fyller Hanna i. Det viktigaste är att man kommer hit, tävlar mot sina kompisar och har roligt medan man gör det, det är hela poängen!

Roligt är jag rätt säker på att alla som var där hade. Det var i alla fall svårt att tolka den glada stämningen, de många skratten och de vänliga gliringarna som något annat.