Enduro World Series – La Thuile, Italien

EWS fjärde deltävling har nått La Thuile i Italien. Foto: Lee Trumpore

Jag och tre andra tjejer sitter ihopkrupna så nära varandra som möjligt när liften åker över bergskammen och snön och blåsten slår till som hårdast. Vinden viner i över 60 km i timmen och det är minus fem grader på toppen. Det är juli i Aostadalen och fjärde deltävlingen i Enduro World Series (EWS) har nått La Thuile.

Text: Hanna Jonsson (hanna@happymtb.org)

Men även om vädret inte riktigt nådde upp till mina förväntningar så gjorde åkningen det med råge – underbart branta, stökiga, rotiga, steniga, snabba stigar löpte utför bergen. Banorna varierande mellan öppen stenig alpin stig, till lummiga rotiga skogar, till tighta lösa switchbacks till snabba gräsiga off-camber kurvor. Bland den finaste och roligaste cyklingen jag någonsin upplevt. La Thuile – välkommen till toppen av mountainbikelistan!

La Thuile ligger vackert inbäddat i den norra delen av Aostadalen ungefär en timme från Mont Blanctunnelns italienska mynning. Jag har inte cyklat här tidigare men jag har åkt skidor i grannstaden Courmayeur för några år sedan. Det är nog nästan lika kallt nu som den gången. Den italienska sommarvärmen har definitivt inte nått till La Thuile och väderprognosen inför helgens EWS-tävling ser inte speciellt lovande ut. Stadens mountainbikepark är ganska okänd för de flesta och här är sporten inte lika utbredd som i exempelvis Skottland, där den andra EWS-deltävlingen hölls i början av juni. Men det satsas mycket och La Thuiles bike park har över 15 officiella banor, samt en hel del cyklingsbara vandringsleder. Det märks att sporten är på uppgång och stadens invånare är både exalterade och uppmuntrande till att endurovärldseliten har tagit sig till deras lilla stad.

En vacker och lugn stad inbäddad bland gröna berg. Foto: Hanna Jonsson

Efter att jag har checkat in på det lilla och personliga Hôtel du Glacier, drar jag mig ner för att hitta ”gypsy camp” – jag har ensam tagit mig till tävlingen och känner behov av att hitta alla nära och kära campingvänner som varit så stor del av mina tidigare somrar då jag luffade runt på samma vis. Det råder alltid underbar stämning bland alla och plötsligt står jag där med en kopp té i handen och lyssnar till allas senaste äventyr. Efter en gudomligt god italiensk cappuccino och gelato kollar jag närmare på kartan över helgens tävlingssträckor. Det är tre sträckor varje dag som nås med hjälp av både liftar och egen benstyrka. Sträcka ett och fyra är densamma och den hittills längsta sträckan i årets EWS-tävlingar på nästan 8 kilometer. Den kortaste är tre kilometer men tar ändå de snabbaste tjejerna ungefär sju minuter att cykla.

Det kommer som vanligt bli en fysisk och mental utmaning och precis i tid till mina dryga två veckors semester har jag dragit på mig årets förkylning. Sandpapper i halsen, näsan rinner, hostar som en tok och jag har lock för öronen. Det måste vara emot varje läkares order att bli fysiskt utmattad varje dag när man mår så här! Jag vet faktiskt inte om jag kommer kunna tävla utan tar en dag i taget. På torsdagskvällen mår jag så dåligt att hotellägerskan kommer upp med honungsté och ringer sin apotekarkompis som skriver ut något italienskt dunder. Efter 14 timmars sömn och lite italienska piller känner jag mig som en ny människa!

Kartan över de 6 olika banorna. Foto: Hanna Jonsson

Det är tur att det inte så jobbigt att ta sig mellan de olika tävlingssträckorna men sträckorna i sig är väldigt långa och fysiskt ansträngande med flera uppförsbackar i varje. Att ta sig upp till sträcka ett är heller ingen barnlek då man måste trampa upp via en grusväg rakt in i ”Mordor” – ett ställe där solen aldrig skiner. Man är dessutom på hög höjd och varje andetag känns syrefattigt. När vi tjejer rullar ut på lördagsmorgonen har vi på oss minst fyra lager kläder, varma vantar och på toppen väntar det oss varmt té för att vi inte ska få hypotermi. Men när vi väl börjar trampa upp mot första starten stannar en efter en och tar av sig lager efter lager. Det har blivit någon slags värmeinversion och det är tokvarmt på toppen.

Plötsligt står jag här igen – hjärtat dunkar i halsgropen, tysta och samlade tjejer runt omkring mig, och jag har sex tävlingsbanor framför mig. Första banan är alltid värst, sedan brukar nervositeten släppa. Den italienska marshallen börjar räkna ner ”cinque, quattro, tre, due, uno” – och så är jag iväg.

Första sträckan börjar med ett månliknande stenparti med lös småsten och med tung dimma. Ytterligare några stenpartier och gräsiga off-camberkurvor slingrar sig nerför toppen av berget. Det gäller att hålla farten uppe eftersom man då och då kommer till ett träskområde som suger åt sig all fart, men samtidigt inte köra för fort så man missar de punkastenar som ligger gömda i gräset. Efter ett underbart utförsparti, där jag tyvärr blir uppehållen av tjejen framför, förvandlar sig den vackra stigen till ett lerbad. Det är en lång platt sträcka som får alla, förutom möjligen Joe Barnes, att storkna. När man väl tagit sig igenom träsket tornar sig två långa branta uppförsbackar upp som får mig att undra om EWS-ledning har en intern tävling där de försöker överträffa varandra och göra varje tävling jobbigare än den ändra? Ibland undrar man…

Högt uppe i dimman på sträcka ett. Foto: Sven Martin

Efter 23 minuter är jag äntligen i mål. Då har jag kommit ifatt två tjejer och blivit omkörd av en. Men det finns ingen tid för varken rast eller ro då vi direkt trampar upp till den andra sträckan. Den enda som ligger utanför cykelparken och är en gammal vandringsled. Det är en bra bit upp, och som vanligt blir det ingen social cykling i lågväxel, utan lite av ett hetslopp för att ta sig upp till toppen i tid – ack, dessa tighta transporttider. Även om det tar mer en timme att trampa till starten så är det en vacker klättring förbi små italienska hus och gårdar och än så länge lyser regnet med sin frånvaro.

Det är en vacker klättring upp till sträcka två och man kan se rakt ner på La Thuile som gömmer sig i bakgrunden. Foto: Hanna Jonsson

Men mörka moln börjar dra in och precis när Tracy Mosely spurtar iväg på sträcka två så öppnar sig himlen och regnet öser ner. Den gamla vandringsleden är snabb och rolig med massa tighta branta kurvor, regnet gör dessutom att det greppar ännu bättre. Den här gången flyttar sig tjejen framför så fort jag kommer upp bakom henne och eftersom banan är ganska kort hinner inte tjejen bakom ifatt. Det känns som om jag flyger fram på små smala stigar inne i grön lummig skog. Jag nöjd när jag kommer i mål helskinnad och med ett stort leende på läpparna!

Tyvärr vräker regnet ner som aldrig förr och det blir en kall och blöt väntan på toppen av sträcka tre. Alla tjejer står ihop-kurade under en klippavsats och babblar lyriskt om varma duschar och torra kläder. Mina fingrar har nog aldrig varit så här kalla! Hela kroppen faktiskt skakar av köld. Toppen av sträcka tre ser hal ut och jag kör försiktig nerför det steniga toppartiet. Väl nedanför släpper jag på bromsarna och halkar direkt ur första kurvan. Attans! Men sedan bär det av utför. Det är otroligt svårt att minnas alla sträckor eftersom de är så långa och man bara har övat på dem en gång. Och när jag nu kör sista sträckan på dagen – när både kroppen och huvudet är trött – känns det som om jag kör banan för första gången. Det är en skön utförslöpa som har två jobbiga klättringar i sig. Jag kör om två tjejer på den första klättringen (och känner mig som Super Woman), men blir sedan omkörd av tjejen bakom mig på nästa klättring (så mycket för Super Woman…). Precis som senaste tävlingen är det inte armarna och händerna som tar mest stryk för min del, utan benen. Och jag tänker att jag verkligen måste börja sitta i jägarställning mot en vägg för att träna upp dem! Jag har i varje fall sjukt kul nerför sista banan (trots att mjölksyran är ett faktum) och kommer i mål blöt som en dränkt katt. Jag ligger 24 av 35 och känner mig nöjd med dagens resultat.

På väg upp i liften i regn och blåst – vi kurar ihop oss så gott det går och håller humöret uppe! Foto: Hanna Jonsson

Vi slutar dagen tidigt – redan vid tvåsnåret – vilket känns väldigt skönt då man får tid att fixa cykeln och andra saker. Vid flera tävlingar händer det att man inte kommer i mål förrän vid femtiden och då är det svårt att hinna fixa allt inför morgondagen. Efter en låååååång varm dusch, ett antal italienska förkylningstabletter och en färdigfixad hojj, går vi ut för att fylla på våra kolhydratsförråd med italiensk mat.

SRAM finns som vanligt på plats med sin trevliga personal och är alltid redo att hjälpa med både cykel och sinne ☺ Foto: Hanna Jonsson

Andra dagen börjar med samma sträcka som gårdagens. Tyvärr har det varma vädret byts ut mot en lågt hängande fuktig dimma som gör att det konstant droppar en rännil vatten från min hjälm. Marken är blöt när jag trampar iväg från dagens första startfålla och benen värker av trötthet. Det tar några kurvor och sen pang, är jag nere på marken och kravlar. Upp igen. Jag har gått omkull precis innan en uppförsbacke och tappar massa tid. Blir stressad. Åker in i ett brant och stökigt stenparti och så boom, nere för räkning igen! Den här gången trasslar jag in mig i tejpen som är fast i både framhjul och runt styret. Panik. Två tjejer hinner köra om mig. Och jag har bara kommit 3 minuter in på banan. Jag hoppar upp på cykeln igen bara för att inse att kedjan har hoppat – mitt innan ett träsk. När jag väl kommit igång igen åker jag i backen två gånger till och mina goggles blir helt igenimmade och jag får slita av dem. Jag vill gå hem och gömma mig under täcket. Jag känner mig helt nere för räkning och självförtroendet är i botten. Jag plockar upp det lilla hopp jag har kvar och intalar mig själv att jag i varje fall inte tänker låta den tredje tjejen köra om mig. Det är så blött på banan att en flod av vatten rinner nerför de branta kurvorna i skogspartiet, där vassa stenar har blottats av alla åkare och vädret från dagen innan. Jag kommer i mål och svär högt framför den stackars kiwi-tjejen som står och hejar på alla.

Ibland går det inte alls som man har planerat. John Parkin lyckades fånga mig på bild mitt i andra craschen medan tjejen bakom är redo att köra om. Suck. Foto: John Parkin

Jag känner mig helt förstörd eftersom jag var så nöjd med gårdagens resultat som jag nu har kört rakt ner i diket. Jag är redo att ge upp och drar mig tillbaka till SRAM-tältet där jag har boat in mig. Där peppas jag upp till sträcka fem av medtävlande och övriga. Men det är svårt att ladda om efter en sådan totalflopp. Jag tar mig upp och som tur är sträcka fem ganska kort och enbart utför. Jag börjar tävlingsträckan lite trevandes, ”om jag ramlar en gång till vet jag inte vad jag gör” tänker jag. Jag tävlar för att jag tycker att det är kul, jag cyklar för att det är kul, och halvvägs igenom sträckan är det precis det jag har igen – kul på cykeln! Jag kan ju det här! Dags att sluta tjura och tagga om inför helgens sista tävlingsbana.

Sträcka sex är ganska lik gårdagens sista med mycket utförsåkningen blandat med några snabba sprinter uppför. Gårdagens bästa resultat. Det är min typ av sträcka – jag kan hålla tempot utför i skogen och sedan trampa på ordentligt uppför (det är när uppförsbackarna blir för långa och sträckorna för platta som benen dör). Sträckan är helt fantastisk. Återigen flyger jag fram på fantastiskt flowig stig precis lagom fylld med stock och sten. Folk står och hejar längs med banan och kroppen känns piggare än på hela helgen. Halsen har slutat göra ont och jag kör på någon slags ultraadrenalindos. Den sista biten av banan kändes otroligt brant då jag övade den först av alla sträckor, men upplever nu att det är det roligaste av allt. Det hela avslutas med en ordentlig trampfest uppför en seg backe, där jag kommer ifatt tjejen som senast passerat mig. Uppförsbacken mjölkar ur det absolut sista ur kroppen innan man droppar intill mål via en parallell slalombana.

I mål glad och nöjd – att tävla är en bergodalbana, men i slutändan är det otroligt roligt! Foto: Jacob Gibbins/Aspect Media

Helt slut, men otroligt lycklig, kippar jag efter luft vid mållinjen. Ännu en fantastisk tävling som fått mig att känna nervositet, spänning, total misär och ren och skär lycka. Jag har känt mig stark, svag, tillräcklig och otillräcklig. Jag älskar hur tävlandet tar en igenom hela känsloregistret – en riktig bergodalbana. La Thuile har erbjudit underbar åkning, härliga vänner, nya vänner samt otroligt god (och billig) mat. Dock kanske inte så bra väder. Men regnet slutade tack och lov efter första sträckan och till och med solen tittade fram på eftermiddagen. Jag känner mig besviken över sträcka fyra – när hela världen rasade – men jag känner mig stolt över att jag kämpade vidare. Jag låter känslan av stolthet vinna och kommer istället ihåg alla de otroligt roliga utförslöpor jag kört utför de senaste fyra dagarna. Livet är ju sjukt kul… och nu är äntligen dags för en öl!