(Kanske lite tveksamt val av tråd för att posta detta, men genom att Amandas rekord på ettårscykling och cykling 100000 miles upptagit en påtaglig del av tråden tänkte jag att det kanske trots allt passar hyggligt.)
Hade helt missat att Amanda Coker i höstas
slog damernas 24-timmarsrekord och cyklade 82,5 mil på ett dygn och i och med det slog rekordet med drygt 12 mil.
Jag funderar lite kring uppläggen på denna typ av rekordförsök.
Amanda hade alltså 36,98 km/h i snitt första fjärdedelen (tidsmässigt), 36,30 km/h första halvan, 35,62 km/h andra fjärdedelen och 32,44 km/h andra halvan. Och då har hon ändå spurtat ordentligt från passage 500 miles till slutet där hon på drygt 28 min kört 12,5 miles, d.v.s. nästan 43 km/h i snitt.
Om man tittar på Christoph Strassers rekord på herrsidan snittade han enligt
officiella rapporten 45,14 km/h första fjärdedelen, 44,35 km/h på första halvan, 43,56 km/h andra fjärdedelen och 41,17 km/h på andra halvan. Han hade f.ö. ingen slutspurt utan hade från det att sträckmålet på 100 mil var nått "bara" knappt 38 km/h i snitt sista 26 km.
I båda fallen går det alltså klart fortare initialt för att sedan börja tappa. Om man kikar på passeringarna efter 10 mil så hade Amanda 36,96 km/h och Christoph 45,37 km/h. Så mellan första 10 milen och fram till 6 timmar sker inget direkt tapp. Mellan 6 och 12 timmar börjar det droppa och sen droppar det än mer under andra halvan. Är detta optimalt eller skulle det gå att få ut mer med en lite lugnare start?
I Amandas fall indikerar ju slutspurten i alla fall att krafterna inte var helt slut. I Strassers fall spekulerar jag i att den rätt påtagliga temposänkningen från 100 mil in till mål i alla fall delvis var en mental grej - när målet, som ju rätt tydligt var 100 mil även om det egentligen var tänkt att nås först vid ett annat försök under hösten, så försvann lite av det mentala fokuset att pressa sig.
