[RR] Rookie-Ötzi i JBP (DH med nybörjare)
Allmän varning. Denna tråd är inte som andra, och Red Bull verkar inte erbjuda något kontrakt. Har inte hört något ännu i alla fall.
Jag som åldrande lvg-cyklist, ibland lite fuskande inom enklare mtb, har närt en ångest om att nån gång prova något värre inom cykel. Jag har förmånen att kunna terrorisera larsaw regelbundet under arbetstid. Han visade bilder på när han cyklar DH med sina barn i Järvsö Bike Park. En tanke föddes, kanske kan jag skjutsa upp honom och något barn till Järvsö och prova lite själv nån gång. Tanken förvandlades till en fråga. Han visade entusiastiskt vad jag behövde hyra osv. Sen kom beskedet att han inte hade tid med detta under överskådlig framtid. Skönt tänkte jag som smått börjat ångra mig. Men, sa Larsa, jag tycker vi går och äter lunch med en herre som är en sann entusiast, han är en god pedagog och som alltid sätter sin egen och andras säkerhet i första rummet. Kul tänkte jag och såg tidsperspektivet bli än mer avlägset. Vi knatade iväg för att möta upp vår lunchkamrat. Under lunchen hände något märkligt. Jag blev plötsligt anmanad att hyra en stor Gambler inklusive skydd och liftkort, packa bilen, och bo med min mentor, vi kan kalla honom mr Miyagi, och ytterligare tre okända cyklister i en stuga vid JBP. Jag slingrade mig vildsint och hänvisade till min fru och att hon hade veto. Tyvärr sa hon bara "Åk du, bryt inget och hamna inte på sjukhus". Jag tror hon är ute efter arvet och en yngre man...
Följande är citat ur en kortare mailkonversation mellan mig och mentorn när allt var spikat.
Jag: "Hur verkar det med boendet, plats kvar eller? Jag står och väger om det är nu det skall ske eller senare, men det blir egentligen bara struligare av att vänta, ganska lite måsten i tillvaron just nu. En praktisk fråga också som antagligen inte spelar nån roll på uppvägen men som kan spela roll på hemvägen är om du har körkort för bil? Om man är helt ledbruten så kanske man behöver bytas av lite. Sista grejen som känns väldigt viktig, om du känner att det här kan bli bökigt och förta upplevelsen av din egen helg får du gärna säga det. Jag vill inte vara ett onödigt besvär".
Svaret: "Det ska finnas plats kvar, jag har inte hört något annat. Jag är naturligtvis inte tillåten i trafiken, det vore helt sjukt att släppa mig lös med motorfordon. Du är absolut inget besvär, men jag kommer inte erbjuda coachning i Järvsös lätta leder. Learning by doing och sink or swim är hela pedagogiken".
Resan började fredag kväll. Vi lastade mentorns hoj och alla verktyg, extrahjul, öl mm. Mentorn knäppte en bira och vi rullade mot Järvsönatten. Övriga tre var Johan, Jonas och Andreas, ett par av dem har nog happynick men jag frågade faktiskt inte. I nämnd ordning är det två canyonåkare och en hyrcyklist med en del erfarenhet från skog och berg.
På morgonen tändes en fin sol, jag tror bestämt det regnade hemma. JBP vs Sthlm 1-0. I det vackra solljuset träder coachen och säkerhetsexperten fram för allmän beskådan.
Det är alltså filuren till vänster. Mannen som började sin happykarriär på allvar genom att hoppa en trippel Salkov med skruv på cykel och sedan lämna skogen i ambulanshelikopter. Mannen som skrotar en bakfälg om dan, en Spitfire om året och som tycker att den som gnäller efter en hård spark i huvudet saknar guts och behöver HTFU. Behövs ytterligare presentation så är det alltså jofahjalm som ansvarar för mitt väl och ve.
Lite snabba bilder.
Gates of hell
Last view before dying
Gamblerhojen. En stabil pjäs som utstrålar kompetens om man vet hur man skall hantera den. Jag valde att cykla med plattisar, oklart varför.
Ötzi-himself. En lång sak som utstrålar ångest eller nåt. Jag har för mig att jag kände mig vimmelkantig men lite lättad för att det var enkelt att åka lift med cykeln. I sann Stig-Helmeranda hade jag gamla trekkingdojor avsedda för SPD, mina pendlarskor dessutom toppade jag uppenbarelsen med svarta snickarshorts fulla med färgfläckar, hursomhelst ingen lycra. Lycra var tydligen helt uteslutet inom landskapet Hälsingland.
Nu kom stallorder. "Du får åka Monika ned till Barbro. Sen får du inte åka nånting som är grönt på hela helgen. Du får åka blått men du borde åka rött. Nu kör vi, följ efter oss". Färden bar av och man kände ju direkt att den här hojen gör vem som helst bättre än man är. Vi cyklade några hundra meter och sedan delade sig banan. Alla inklusive jag svängde mot "Hjulet spinner" istället för Monika. Efter några blöta hällar kom jag fram utan fart till nån slags tratt. Jag la mig i mitten. (Vurpa 1). Upp och hoppa, låtsas som det regnar och vidare över en väg och på en nytt litet spår. Jag kommer fram och ser de andra stå på vägen nedanför mig. Nån har åkt rakt ned så jag tar den vägen. Framjulet sjunker ned mer och mer och jag gör slutligen en akrobatisk vurpa bland allt folk. (Vurpa 2). jofahjälm inser att det är läge för instruktioner. Kör inte för fort och inte för sakta, bromsa inte med framhjulet i onödan, åk inte i det lösa, ha en bra tyngdpunkt som inte är för långt bak, ramla inte! Nu åker vi! Jag kom ned på något vänster utan att ramla mer. Det var inte vackert cyklat, det gick inte fort men det var i alla fall en början och jag hade nu en uppfattning om hur det såg ut från start till mål. Efter detta börjde jag cykla själv i Monika, Hjulet och Barbro. Lyckades med en vurpa i Monika där det måste vara i stort sett omöjligt att vurpa samt en vurpa med mer fart i en kurva på Barbro. Den sista vurpan gjorde mer påtagligt ont än de tidigare inte farligt ont men ändå en påminnelse om att vara försiktig.Efter lunchen blev det uppvärmning i Barbro några gånger sen sa chefen att det var dags för Manolito. En blå led som med mina mått var smal, tror inte nån håller med. Här kom vurpa fem och sex, den första i en vänsterkurva och den andra i en högerkurva mellan två träd där jag kom ut och planterade cykeln med bashen på en sten och gjorde nån slags kullerbytta. På Manolito åkte vi även upp på en träkonstruktion vänster ledde till Barbro och höger var jag framme och tittade på, den ledde antagligen till döden. Jag valde vänster. Sen cyklade jag ensam större delen av eftermiddagen och lyckades vurpa två gånger till i Manolito. Vurpa sju var över styret och gjorde lite ont i axeln och nacken plus att knät blev lite repigt. Den åttonde kunde nog ha blivit värst då jag lyckade cykla ut över kanten i en kurva, vända cykeln och falla handlöst med ryggen före i en liten gran som dämpade det mesta. Tack granen!
Summering av dag ett. Man kan överleva trots obefintlig talang. Det går att utvecklas så att Barbro hann bli riktigt rolig. Man lärde sig bromsa mindre frekvent och smartare, att få upp cykeln på det hårda i svängarna, att cykla fortare och att börja titta längre fram. Med tanke på den obefintliga förberedelsen för helgen märkte jag att jag byggde upp en pulserande smärta i händerna och krampkänning i vaderna.
Nästa morgon vaknade jag med en fantastiskt stel kropp. Vig som en tumstock bröt jag mig ur överslafen på våningssängen. Laddade i ett halvt kilo grekisk yoghurt med nötter och grejer. Sen var det dags igen. Efter att ha summerat gårdagen kom jag fram till att allt rött eller värre var vägen till sjukhus eller benbrott. Bestämde mig för att slipa på den blå åkningen. Tydligen hade gårdagen gjort något med förmågan för nu slutade jag vurpa. Det gick betydligt fortare, allt på Barbro var kul och jag lyckades till och med göra lite blandade småhopp samt åka på träväggen i mitten. Körde ett par vändor på Manolito och även det gick bättre men inte helt bra. Helt klart är jag inte kompatibel med klingätarstenen efter kurvan. På eftermiddagen låg jofa bakom ett par åk på och kollade utvecklingen. Han sa att den var märkbar, men han kan ha varit snäll. Sen ville de att jag skulle ta lite hoppbilder. Givetvis frågade de om jag också ville hoppa, men leden var ju röd och jag anade ambulanslud i fjärran. Hursomhelst slutade det med att jag gjorde ett litet hopp ut från en stenkant. Tappade ena foten från pedalen men det var inte värre än att det gick att landa på en fot. Sen fick det fan vara slut på övningarna. Nötte så mycket jag kunde på Barbro tills liften stängde.
Summering av dag två. Det går att lära sig en hel del om man åker från liften öppnar till den stänger. Om man undviker brakebumps så mycket som möjligt kan man fortfarande förnimma att man har händer efter lunch. Underarmarna krampade ihop på grund av allmän vekhet. Vaderna slutade krångla genom att arbeta mer med att byta benens position fram bak och flytta skons position på pedalen. Ju mer fart och ju mindre bromsa desto mer flyt. Titta långt fram redan tidigt och var bestämd med vart man är på väg så går allt mycket bättre och mer planerat.
Happyiter?
Kan man vara en snart fyrtioåttaårig totalrookie och tycka att DH-light är kul? Ja absolut, jag ångrar inte en sekund att jag gjorde detta och kan helt klart rekommendera det till alla som när en liten dröm om att cykla nedför berget. Upplägget är ju nästan exakt detsamma som skidåkning och det handlar egentligen bara om att ta det piano tills man vet vad man gör.
När vi skulle åka hemåt lyckades Jofa och jag trolla bort städningen och fika istället. Det var ju jäkligt drygt gjort, men jag hävdar bestämt att vi inte vet hur det gick till och att uppsåt saknades. Vidare glömde jofa sitt framhjul, sina öl och sin jacka med värdesaker. Men vi lyckades samla in det under färden mot myrstacken Stockholm. Jofa knäppte en öl och jag försökte fokusera på att köra hem.
En fantastisk helg i en fantastisk park. Jättemånga duktiga åkare som säkert hänger här ibland, glatt humör och som jag upplevde det tålamod med oss nybörjare av blandade åldrar. Försöker man bara anpassa sig och flytta sig när man verkligen är ivägen så är det inga problem. Jag måste göra om det här och då jäklar skall det inte lovas något om uteblivna benbrott och sjukhusbesök.
Jag som åldrande lvg-cyklist, ibland lite fuskande inom enklare mtb, har närt en ångest om att nån gång prova något värre inom cykel. Jag har förmånen att kunna terrorisera larsaw regelbundet under arbetstid. Han visade bilder på när han cyklar DH med sina barn i Järvsö Bike Park. En tanke föddes, kanske kan jag skjutsa upp honom och något barn till Järvsö och prova lite själv nån gång. Tanken förvandlades till en fråga. Han visade entusiastiskt vad jag behövde hyra osv. Sen kom beskedet att han inte hade tid med detta under överskådlig framtid. Skönt tänkte jag som smått börjat ångra mig. Men, sa Larsa, jag tycker vi går och äter lunch med en herre som är en sann entusiast, han är en god pedagog och som alltid sätter sin egen och andras säkerhet i första rummet. Kul tänkte jag och såg tidsperspektivet bli än mer avlägset. Vi knatade iväg för att möta upp vår lunchkamrat. Under lunchen hände något märkligt. Jag blev plötsligt anmanad att hyra en stor Gambler inklusive skydd och liftkort, packa bilen, och bo med min mentor, vi kan kalla honom mr Miyagi, och ytterligare tre okända cyklister i en stuga vid JBP. Jag slingrade mig vildsint och hänvisade till min fru och att hon hade veto. Tyvärr sa hon bara "Åk du, bryt inget och hamna inte på sjukhus". Jag tror hon är ute efter arvet och en yngre man...
Följande är citat ur en kortare mailkonversation mellan mig och mentorn när allt var spikat.
Jag: "Hur verkar det med boendet, plats kvar eller? Jag står och väger om det är nu det skall ske eller senare, men det blir egentligen bara struligare av att vänta, ganska lite måsten i tillvaron just nu. En praktisk fråga också som antagligen inte spelar nån roll på uppvägen men som kan spela roll på hemvägen är om du har körkort för bil? Om man är helt ledbruten så kanske man behöver bytas av lite. Sista grejen som känns väldigt viktig, om du känner att det här kan bli bökigt och förta upplevelsen av din egen helg får du gärna säga det. Jag vill inte vara ett onödigt besvär".
Svaret: "Det ska finnas plats kvar, jag har inte hört något annat. Jag är naturligtvis inte tillåten i trafiken, det vore helt sjukt att släppa mig lös med motorfordon. Du är absolut inget besvär, men jag kommer inte erbjuda coachning i Järvsös lätta leder. Learning by doing och sink or swim är hela pedagogiken".
Resan började fredag kväll. Vi lastade mentorns hoj och alla verktyg, extrahjul, öl mm. Mentorn knäppte en bira och vi rullade mot Järvsönatten. Övriga tre var Johan, Jonas och Andreas, ett par av dem har nog happynick men jag frågade faktiskt inte. I nämnd ordning är det två canyonåkare och en hyrcyklist med en del erfarenhet från skog och berg.
På morgonen tändes en fin sol, jag tror bestämt det regnade hemma. JBP vs Sthlm 1-0. I det vackra solljuset träder coachen och säkerhetsexperten fram för allmän beskådan.
Det är alltså filuren till vänster. Mannen som började sin happykarriär på allvar genom att hoppa en trippel Salkov med skruv på cykel och sedan lämna skogen i ambulanshelikopter. Mannen som skrotar en bakfälg om dan, en Spitfire om året och som tycker att den som gnäller efter en hård spark i huvudet saknar guts och behöver HTFU. Behövs ytterligare presentation så är det alltså jofahjalm som ansvarar för mitt väl och ve.
Lite snabba bilder.
Gates of hell
Last view before dying
Gamblerhojen. En stabil pjäs som utstrålar kompetens om man vet hur man skall hantera den. Jag valde att cykla med plattisar, oklart varför.
Ötzi-himself. En lång sak som utstrålar ångest eller nåt. Jag har för mig att jag kände mig vimmelkantig men lite lättad för att det var enkelt att åka lift med cykeln. I sann Stig-Helmeranda hade jag gamla trekkingdojor avsedda för SPD, mina pendlarskor dessutom toppade jag uppenbarelsen med svarta snickarshorts fulla med färgfläckar, hursomhelst ingen lycra. Lycra var tydligen helt uteslutet inom landskapet Hälsingland.
Nu kom stallorder. "Du får åka Monika ned till Barbro. Sen får du inte åka nånting som är grönt på hela helgen. Du får åka blått men du borde åka rött. Nu kör vi, följ efter oss". Färden bar av och man kände ju direkt att den här hojen gör vem som helst bättre än man är. Vi cyklade några hundra meter och sedan delade sig banan. Alla inklusive jag svängde mot "Hjulet spinner" istället för Monika. Efter några blöta hällar kom jag fram utan fart till nån slags tratt. Jag la mig i mitten. (Vurpa 1). Upp och hoppa, låtsas som det regnar och vidare över en väg och på en nytt litet spår. Jag kommer fram och ser de andra stå på vägen nedanför mig. Nån har åkt rakt ned så jag tar den vägen. Framjulet sjunker ned mer och mer och jag gör slutligen en akrobatisk vurpa bland allt folk. (Vurpa 2). jofahjälm inser att det är läge för instruktioner. Kör inte för fort och inte för sakta, bromsa inte med framhjulet i onödan, åk inte i det lösa, ha en bra tyngdpunkt som inte är för långt bak, ramla inte! Nu åker vi! Jag kom ned på något vänster utan att ramla mer. Det var inte vackert cyklat, det gick inte fort men det var i alla fall en början och jag hade nu en uppfattning om hur det såg ut från start till mål. Efter detta börjde jag cykla själv i Monika, Hjulet och Barbro. Lyckades med en vurpa i Monika där det måste vara i stort sett omöjligt att vurpa samt en vurpa med mer fart i en kurva på Barbro. Den sista vurpan gjorde mer påtagligt ont än de tidigare inte farligt ont men ändå en påminnelse om att vara försiktig.Efter lunchen blev det uppvärmning i Barbro några gånger sen sa chefen att det var dags för Manolito. En blå led som med mina mått var smal, tror inte nån håller med. Här kom vurpa fem och sex, den första i en vänsterkurva och den andra i en högerkurva mellan två träd där jag kom ut och planterade cykeln med bashen på en sten och gjorde nån slags kullerbytta. På Manolito åkte vi även upp på en träkonstruktion vänster ledde till Barbro och höger var jag framme och tittade på, den ledde antagligen till döden. Jag valde vänster. Sen cyklade jag ensam större delen av eftermiddagen och lyckades vurpa två gånger till i Manolito. Vurpa sju var över styret och gjorde lite ont i axeln och nacken plus att knät blev lite repigt. Den åttonde kunde nog ha blivit värst då jag lyckade cykla ut över kanten i en kurva, vända cykeln och falla handlöst med ryggen före i en liten gran som dämpade det mesta. Tack granen!
Summering av dag ett. Man kan överleva trots obefintlig talang. Det går att utvecklas så att Barbro hann bli riktigt rolig. Man lärde sig bromsa mindre frekvent och smartare, att få upp cykeln på det hårda i svängarna, att cykla fortare och att börja titta längre fram. Med tanke på den obefintliga förberedelsen för helgen märkte jag att jag byggde upp en pulserande smärta i händerna och krampkänning i vaderna.
Nästa morgon vaknade jag med en fantastiskt stel kropp. Vig som en tumstock bröt jag mig ur överslafen på våningssängen. Laddade i ett halvt kilo grekisk yoghurt med nötter och grejer. Sen var det dags igen. Efter att ha summerat gårdagen kom jag fram till att allt rött eller värre var vägen till sjukhus eller benbrott. Bestämde mig för att slipa på den blå åkningen. Tydligen hade gårdagen gjort något med förmågan för nu slutade jag vurpa. Det gick betydligt fortare, allt på Barbro var kul och jag lyckades till och med göra lite blandade småhopp samt åka på träväggen i mitten. Körde ett par vändor på Manolito och även det gick bättre men inte helt bra. Helt klart är jag inte kompatibel med klingätarstenen efter kurvan. På eftermiddagen låg jofa bakom ett par åk på och kollade utvecklingen. Han sa att den var märkbar, men han kan ha varit snäll. Sen ville de att jag skulle ta lite hoppbilder. Givetvis frågade de om jag också ville hoppa, men leden var ju röd och jag anade ambulanslud i fjärran. Hursomhelst slutade det med att jag gjorde ett litet hopp ut från en stenkant. Tappade ena foten från pedalen men det var inte värre än att det gick att landa på en fot. Sen fick det fan vara slut på övningarna. Nötte så mycket jag kunde på Barbro tills liften stängde.
Summering av dag två. Det går att lära sig en hel del om man åker från liften öppnar till den stänger. Om man undviker brakebumps så mycket som möjligt kan man fortfarande förnimma att man har händer efter lunch. Underarmarna krampade ihop på grund av allmän vekhet. Vaderna slutade krångla genom att arbeta mer med att byta benens position fram bak och flytta skons position på pedalen. Ju mer fart och ju mindre bromsa desto mer flyt. Titta långt fram redan tidigt och var bestämd med vart man är på väg så går allt mycket bättre och mer planerat.
Happyiter?
Kan man vara en snart fyrtioåttaårig totalrookie och tycka att DH-light är kul? Ja absolut, jag ångrar inte en sekund att jag gjorde detta och kan helt klart rekommendera det till alla som när en liten dröm om att cykla nedför berget. Upplägget är ju nästan exakt detsamma som skidåkning och det handlar egentligen bara om att ta det piano tills man vet vad man gör.
När vi skulle åka hemåt lyckades Jofa och jag trolla bort städningen och fika istället. Det var ju jäkligt drygt gjort, men jag hävdar bestämt att vi inte vet hur det gick till och att uppsåt saknades. Vidare glömde jofa sitt framhjul, sina öl och sin jacka med värdesaker. Men vi lyckades samla in det under färden mot myrstacken Stockholm. Jofa knäppte en öl och jag försökte fokusera på att köra hem.
En fantastisk helg i en fantastisk park. Jättemånga duktiga åkare som säkert hänger här ibland, glatt humör och som jag upplevde det tålamod med oss nybörjare av blandade åldrar. Försöker man bara anpassa sig och flytta sig när man verkligen är ivägen så är det inga problem. Jag måste göra om det här och då jäklar skall det inte lovas något om uteblivna benbrott och sjukhusbesök.
Senast ändrad:
