Varje karta som jag får tag på innehåller lite mer korrekt information och lite mer felaktig. Det gäller att matcha de olika kartorna med varandra och sen kolla på google earth för att se att det stämmer.
Denna dag blir en sympatitur med de av er därhemma som ska till Rosenhill i morgon och de som förhoppningsvis ska köra Oetzi nästa helg.
Tanken blir att cykla upp över de första kullarna via Korfi och Agio Mamas, Man får en snäll 500m klättring och sen en utförslöpa på 200m sen börjar stigningen som håller hela vägen till toppen av Mount Olympus. Berget är 1951 meter högt och skall ge utsikt till Medelhaavet både i norr och i söder.
Kättringen de först 500 metrarna svider, fy faan vad ont det gör i benen. Jag cyklar bara upp till Korfi sen vänder jag, jag har inga krafter i dag, jag lägger av med de här dumheterna. Man ska lyssna på kroppen har jag hört. Väl uppe och vägen börjar luta glömmer jag bort mitt beslut och swichar glatt utför serpentinerna.
Nu börjar Mount Olympus dyka upp, men det är för det mesta dolt av moln. Ähh det är ingen bra dag i dag, jag vänder. Inget kul att cykla i moln bara rått och kallt.
Alla dessa negativa tankar, men något driver mig vidare. Nu kom jag på ett nytt självbedrägeri, jag behöver inte göra detta. Jag kan vända när jag vill. Det här är helt frivilligt.
Nu börjar stigningen, från 570 meter upp till 1951 meter, enligt skyltarna är det bara 13 kilometer kvar.
Vegitationen ändras träden blir större och kraftigare och utsikten, ja den är vad den är, 1000 meter nu.
Jaha ska man behöva dubbdäck här oxå?, 1400 meter.
Benen protesterar hela tiden, jag övertygar dem om att jag kan vända när som helst, det är ju frivilligt. Bara en liten bit till. Sen blir molnen bara mörkare och mörkare.
En liten ego bild, Så fort jag stannar känns allt bra, livet leker jag får cykla så mycket jag vill :-) Bara ett par hundra höjdmetrar kvar så blir det lunch. Magen känns tom. Jag har bara kört på vatten och de nu klättrade 1600 metrarna har tagit på energidepåerna.
Så äntligen uppe vid en restaurant, 1800 meter.
Mätt och belåten klättrar jag vidare de sista 190 metrarna. Benen är inte pigga, tunga klumpar som motvilligt sätter igång att jobba igen. Nu är jag inne i molnen, det klarnar upp lite då och då så att man kan se vägen framför sig. Mer snö än på Oetzin senast!
Nu när jag späkt mig för att cykla i snö för att sympatisera med er måste väl ni ta er ut ;-) Hade jag haft lite varmare kläder skulle jag ha stannat och åkt lite. Nu gällde det att hålla igång hela tiden i den isande vinden.
41 km, 1950 höjdmetrar så står jag på toppen inne i ett moln och ser inte ett dugg. Jag skriker ett glädjetjut, jag klarade av det. Mind over matter. Så börjar nedfärden. Molnen spricker upp ett litet tag, man kan se Medelhavet och den Turkiska sidan av Cypern i norr. Där nere är det betydligt varmare än här.
Det är utför i stort sett hela vägen ner till kusten, om man tar B8. Några små uppförsbackar, typ längre än den längsta man kan hitta i Stockholm. Problemet i utförslöporna är att jag fegar och spänner mig, törs inte släppa på för fullt.
Snabbt möts jag av varm luft, det är över 20 grader nere i Limassol, tänk vad jag har utsått i min sympati med er hemma!
