RR Gardasjön
Sommaren 2011 var jag med familjen till Gardasjön för att bada, cykla och ha det skönt. När jag kom hem skrev jag ihop en liten sammanställning.
Gardasjön eller Lago di Garda, som den heter på Italienska, bildades under den senaste istiden på samma sätt som fjordarna i Norge. Precis som en fjord så är sjön är ordentligt djup och har riktigt branta sidor.
Halva sjön ligger i plattlandet som vätter ner mot Medelhavet och den norra delen ligger i alperna. Läget mellan kallt och varmt gör att det uppstår mycket regelbundna vindar, så regelbundna att vindarna till och med har fått namn.. På eftermiddagen, när solens strålar värmt upp luften ordentligt kommer Ora svepande från söder och under natten och morgontimmarna kommer kalla Peler från norr. Ibland kommer vinden Ponale ner från Valle de Ledro och kraschar in i Mount Baldo och skapar stormvindar över sjön.
Det regelbundna vindarna och har gjort att Gardasjön länge varit ett av vindsurfarnas starkaste fästen. Sjön myllrar av segel från vindsurfare, kitesurfare, katamaraner och vanliga segelbåtar. Från bergssidorna kastar sig folk ut i parapountskarmar för att nyttja termiken och bergen är fulla av stigar för vandrare och olika Via Ferrattas( klätterstigar)
De senaste åren har man också börjat marknadsföra cyklingen runt Garda, och många menar att här finns Italiens bästa cykling.
Det är varmt. Drygt 30 grader i skuggan och i solen på bergssidan är det ännu mer. Jag börjar hurtigt och trycker på på mellanklingan precis som hemma, men efter någon minut börjar jag växla ner. Först ett steg, efter en liten stund ett steg till, sen ett steg till, ett till osv. Till sist ligger jag på minsta klingan fram och största bak och pustar i värmen. Backen tar ju aldrig slut, men omgivningarna är fina, otroligt fina. Den slingrande leden heter Ponale, precis som vinden, men just nu känner man inte tillstymmelsen till vind. Ponale är en gammal transportväg uthuggen i bergsidan som slingrar sig allt högre upp över vattenytan.
Utsikten är magnifik och det turkosa vattnet är fullt av vita segel från surfare och segelbåtar. Precis som jag brukar göra hemma försöker jag att hitta något cykelbart som inte är grusväg eller asfalt, men allt på kartan som inte är väg är för brant och för löst för att komma upp på. Efter 2,5 timmar konstant malande på minsta klingan fram når jag en topp 900 m över sjön. De vita seglen ser ut som flockar av fiskmåsar här uppifrån.
Cykling med utsikt
Jag är mättad på uppförscykling för idag och vänder neråt samma väg som jag kom upp. Efter en stund viker jag av på något som liknar en stig för att försöka finna någon av de fantastiska singeltracks som enligt reklamen ska finnas i området. Jag hittar visserligen singeltracks men inte av den där flowiga släta typen som jag älskar i Sverige utan stupbranta, steniga, lösa nerfarter som mest påminner om bäckraviner. Bitvis cyklar jag nedför något som en gång i tiden har varit trappor uthuggna i berget, men som numera blivit sönderspruckna och nereroderade. En tanke börjar mala i huvudet: Jag borde ha mera skydd, feta däck i tjockt gummi och stora nabbar och inte lättviktsdäck som nu. Det skulle inte heller skada med mera fjädringsväg.
Det finns en lift i Malcesine. Den går från 60möh till 1750 m. Därifrån går det flera olika leder upp mot Mount Altissimo. Enligt de erfarna tyskarna på campingen ska det berget ha de bästa singeltrackspåren runt sjön. Dessutom med lite mer än 2000m fallhöjd till Torbole där vi bor. Idag lyckas vi få barnvakt och min fru Anna följer med. Det är lite svalare så här på högre höjd men vi ska i alla fall göra närmare 600 höjdmeter uppåt, både på asfalt och på grus. Innan gruset börjar stannar vi bland de andra cyklisterna på en restaurang och laddar med en glass och en läsk.
Gruset ser ganska lättsamt ut men det rullar gärna och bakdäcket släpper om man är oförsiktig. Efter en lång stunds idogt malande uppför så blir vi lätt omkörda av tre herrar, 60+ på heldämpade hojar. Skönt att man fortfarande har kvar en del utvecklingspotential kvar att jobba med i framtiden.
Visst är det lustigt att jämt när man känner sig så där lagom svenskt extrem så möter man någon som tar det extrema som helt normalt. När jobbat oss upp på toppen på Mount Altissimo så möter vi lekande barn och pensionärer som sitter på en uteservering och dricker en öl eller ett glas vin.
På håll ser stigen vi ska köra nerför på fantastiskt fin ut. När man en stund senare är mitt på stigen är den ett sönderkört dike med lösa vassa stenar. Efter 100 höjdmeter kliver Anna av cykeln och börjar gå över de värsta partierna. Själv så rullar jag vidare men måste hela tiden ta det väldigt försiktigt för att inte krascha eller få punka. Ett punka vore förödande för vi har fortfarande nästan 2000 höjdmeter ner till stan.
Anna hoppar på cykeln igen efter att ha gått nerför det värsta stöket men när stigen senare delar sig väljer vi det enklaste alternativet, asfalt. Utförsbacke och asfalt är faktiskt riktigt roligt bara det är tillräckligt kurvigt och tillräckligt långt,- och långt är det.
Fortsättning följer
Gardasjön eller Lago di Garda, som den heter på Italienska, bildades under den senaste istiden på samma sätt som fjordarna i Norge. Precis som en fjord så är sjön är ordentligt djup och har riktigt branta sidor.
Halva sjön ligger i plattlandet som vätter ner mot Medelhavet och den norra delen ligger i alperna. Läget mellan kallt och varmt gör att det uppstår mycket regelbundna vindar, så regelbundna att vindarna till och med har fått namn.. På eftermiddagen, när solens strålar värmt upp luften ordentligt kommer Ora svepande från söder och under natten och morgontimmarna kommer kalla Peler från norr. Ibland kommer vinden Ponale ner från Valle de Ledro och kraschar in i Mount Baldo och skapar stormvindar över sjön.
Det regelbundna vindarna och har gjort att Gardasjön länge varit ett av vindsurfarnas starkaste fästen. Sjön myllrar av segel från vindsurfare, kitesurfare, katamaraner och vanliga segelbåtar. Från bergssidorna kastar sig folk ut i parapountskarmar för att nyttja termiken och bergen är fulla av stigar för vandrare och olika Via Ferrattas( klätterstigar)
De senaste åren har man också börjat marknadsföra cyklingen runt Garda, och många menar att här finns Italiens bästa cykling.
Det är varmt. Drygt 30 grader i skuggan och i solen på bergssidan är det ännu mer. Jag börjar hurtigt och trycker på på mellanklingan precis som hemma, men efter någon minut börjar jag växla ner. Först ett steg, efter en liten stund ett steg till, sen ett steg till, ett till osv. Till sist ligger jag på minsta klingan fram och största bak och pustar i värmen. Backen tar ju aldrig slut, men omgivningarna är fina, otroligt fina. Den slingrande leden heter Ponale, precis som vinden, men just nu känner man inte tillstymmelsen till vind. Ponale är en gammal transportväg uthuggen i bergsidan som slingrar sig allt högre upp över vattenytan.
Utsikten är magnifik och det turkosa vattnet är fullt av vita segel från surfare och segelbåtar. Precis som jag brukar göra hemma försöker jag att hitta något cykelbart som inte är grusväg eller asfalt, men allt på kartan som inte är väg är för brant och för löst för att komma upp på. Efter 2,5 timmar konstant malande på minsta klingan fram når jag en topp 900 m över sjön. De vita seglen ser ut som flockar av fiskmåsar här uppifrån.
Cykling med utsikt
Jag är mättad på uppförscykling för idag och vänder neråt samma väg som jag kom upp. Efter en stund viker jag av på något som liknar en stig för att försöka finna någon av de fantastiska singeltracks som enligt reklamen ska finnas i området. Jag hittar visserligen singeltracks men inte av den där flowiga släta typen som jag älskar i Sverige utan stupbranta, steniga, lösa nerfarter som mest påminner om bäckraviner. Bitvis cyklar jag nedför något som en gång i tiden har varit trappor uthuggna i berget, men som numera blivit sönderspruckna och nereroderade. En tanke börjar mala i huvudet: Jag borde ha mera skydd, feta däck i tjockt gummi och stora nabbar och inte lättviktsdäck som nu. Det skulle inte heller skada med mera fjädringsväg.
Det finns en lift i Malcesine. Den går från 60möh till 1750 m. Därifrån går det flera olika leder upp mot Mount Altissimo. Enligt de erfarna tyskarna på campingen ska det berget ha de bästa singeltrackspåren runt sjön. Dessutom med lite mer än 2000m fallhöjd till Torbole där vi bor. Idag lyckas vi få barnvakt och min fru Anna följer med. Det är lite svalare så här på högre höjd men vi ska i alla fall göra närmare 600 höjdmeter uppåt, både på asfalt och på grus. Innan gruset börjar stannar vi bland de andra cyklisterna på en restaurang och laddar med en glass och en läsk.
Gruset ser ganska lättsamt ut men det rullar gärna och bakdäcket släpper om man är oförsiktig. Efter en lång stunds idogt malande uppför så blir vi lätt omkörda av tre herrar, 60+ på heldämpade hojar. Skönt att man fortfarande har kvar en del utvecklingspotential kvar att jobba med i framtiden.
Visst är det lustigt att jämt när man känner sig så där lagom svenskt extrem så möter man någon som tar det extrema som helt normalt. När jobbat oss upp på toppen på Mount Altissimo så möter vi lekande barn och pensionärer som sitter på en uteservering och dricker en öl eller ett glas vin.
På håll ser stigen vi ska köra nerför på fantastiskt fin ut. När man en stund senare är mitt på stigen är den ett sönderkört dike med lösa vassa stenar. Efter 100 höjdmeter kliver Anna av cykeln och börjar gå över de värsta partierna. Själv så rullar jag vidare men måste hela tiden ta det väldigt försiktigt för att inte krascha eller få punka. Ett punka vore förödande för vi har fortfarande nästan 2000 höjdmeter ner till stan.
Anna hoppar på cykeln igen efter att ha gått nerför det värsta stöket men när stigen senare delar sig väljer vi det enklaste alternativet, asfalt. Utförsbacke och asfalt är faktiskt riktigt roligt bara det är tillräckligt kurvigt och tillräckligt långt,- och långt är det.
Fortsättning följer
