[RR] Idre fjäll, Nipfjället och Städjan
En kvinna, två män, tre cyklar och ett berg
Det var sedan länge bestämt att vi skulle cykla upp på Städjan, ett av Dalarnas högsta berg. Tre personer antog utmaningen. Vi lämnade barnen hemma med släkten och lovade att vara tillbaka efter två eller tre timmar. Vi cyklade från Idre fjäll, förbi stadion och ut på vägen mot Nipfjället. Strax efter start började ett ihållande regn som följde oss de närmaste två timmarna. Asfaltsväg är inte det roligaste, men stigningen som hela tiden ökade när vi närmade oss Nipfjällets parkering och platsen där vår led började lovade gott. Den som åker upp måste ju få åka ner. Här kan man också passa på att gå på dass, eftersom det är lite svårt att kissa i lönndom på kalfjället.
Äntligen började stigen! Inledningsvis väldigt flowing och fin, en ren njutning. Efter ett tag blev den allt mer teknisk, men alla cyklade med leenden på läpparna. I fjärran kunde vi se Städjan, målet för dagen!
Vi närmade oss mer och mer och fick då och då stanna och ta lite pauser. Regnet verkade följa med oss vart vi än kom, medan vi skymtade sol längre bort.
Någonstans mellan Nipfjället och Städjan hittade vi en liten sjö, med helt klart vatten! En liten rolig stig följde stranden runt sjön.
Vår stig korsade sedan leden som går upp mot Städjan och vi tog in på den. Det innebar att vi fick passera nedanför toppen för att sedan svänga av leden och vända tillbaka upp mot berget. Här började klättringen. Vi får väl erkänna att det mest blev släpande av cykeln uppför berget. Det var bitvis väldigt brant. Men det gick bra med hjälp av några russinpauser på vägen upp. Nu började också solen skina och våra genomblöta kläder blåste torra.
Efter tre timmar och tjugo minuter kom vi äntligen upp på toppen! Såhär glada blev vi då. Inte blev det sämre när vi hittade en chokladkaka i ena ryggsäcken.
Ännu gladare blev vi när vi tittade ner. Nu var det bara att tokköra längs bergskammen efter att vi gått några meter i början där det var väl brant. Men när vi sedan rullade på var det bara att sätta rumpan långt bakom sadeln och köra. Att stanna var inte att tänka på eftersom det var fullt med rullgrus på backen. När vi kom längre ner valde vi vinterleden eftersom den är minst brant. Sommarleden är i princip ocyklingsbar, vi har prövat.
Ju längre ner vi kom ju mer stenigt blev det. Sen dök det upp såphala rötter. En av oss gjorde en tjusig flygtur över styret men klarade sig nästan helt utan skråmor. Till sist var vi nere och styrde över till grusvägarna bakom Idre fjäll. Sen snirklade vi oss upp och runt berget och hem. Det blev en tur på 4 timmar och 25 minuter och knappt 2,5 mil (inklusive pauser och cykeltvätt i västbacken). Lite mer fika i ryggan hade inte varit fel och nästa gång kanske vi ska tala om för släkten att vi blir borta lite längre än två eller tre timmar! För fler gånger blir det!
Hanna, Benjamin och Viking cyklade. Hanna skrev RR:en.
Det var sedan länge bestämt att vi skulle cykla upp på Städjan, ett av Dalarnas högsta berg. Tre personer antog utmaningen. Vi lämnade barnen hemma med släkten och lovade att vara tillbaka efter två eller tre timmar. Vi cyklade från Idre fjäll, förbi stadion och ut på vägen mot Nipfjället. Strax efter start började ett ihållande regn som följde oss de närmaste två timmarna. Asfaltsväg är inte det roligaste, men stigningen som hela tiden ökade när vi närmade oss Nipfjällets parkering och platsen där vår led började lovade gott. Den som åker upp måste ju få åka ner. Här kan man också passa på att gå på dass, eftersom det är lite svårt att kissa i lönndom på kalfjället.
Äntligen började stigen! Inledningsvis väldigt flowing och fin, en ren njutning. Efter ett tag blev den allt mer teknisk, men alla cyklade med leenden på läpparna. I fjärran kunde vi se Städjan, målet för dagen!
Vi närmade oss mer och mer och fick då och då stanna och ta lite pauser. Regnet verkade följa med oss vart vi än kom, medan vi skymtade sol längre bort.
Någonstans mellan Nipfjället och Städjan hittade vi en liten sjö, med helt klart vatten! En liten rolig stig följde stranden runt sjön.
Vår stig korsade sedan leden som går upp mot Städjan och vi tog in på den. Det innebar att vi fick passera nedanför toppen för att sedan svänga av leden och vända tillbaka upp mot berget. Här började klättringen. Vi får väl erkänna att det mest blev släpande av cykeln uppför berget. Det var bitvis väldigt brant. Men det gick bra med hjälp av några russinpauser på vägen upp. Nu började också solen skina och våra genomblöta kläder blåste torra.
Efter tre timmar och tjugo minuter kom vi äntligen upp på toppen! Såhär glada blev vi då. Inte blev det sämre när vi hittade en chokladkaka i ena ryggsäcken.
Ännu gladare blev vi när vi tittade ner. Nu var det bara att tokköra längs bergskammen efter att vi gått några meter i början där det var väl brant. Men när vi sedan rullade på var det bara att sätta rumpan långt bakom sadeln och köra. Att stanna var inte att tänka på eftersom det var fullt med rullgrus på backen. När vi kom längre ner valde vi vinterleden eftersom den är minst brant. Sommarleden är i princip ocyklingsbar, vi har prövat.
Ju längre ner vi kom ju mer stenigt blev det. Sen dök det upp såphala rötter. En av oss gjorde en tjusig flygtur över styret men klarade sig nästan helt utan skråmor. Till sist var vi nere och styrde över till grusvägarna bakom Idre fjäll. Sen snirklade vi oss upp och runt berget och hem. Det blev en tur på 4 timmar och 25 minuter och knappt 2,5 mil (inklusive pauser och cykeltvätt i västbacken). Lite mer fika i ryggan hade inte varit fel och nästa gång kanske vi ska tala om för släkten att vi blir borta lite längre än två eller tre timmar! För fler gånger blir det!
Hanna, Benjamin och Viking cyklade. Hanna skrev RR:en.
