Lucka 12 bjuder på kor på vägen, ett skidområde till och ett bevis på att världen inte är så stor.
Varning: Är rätt mycket text i denna lucka. Det mesta av de lite längre textsjoken motiveras dock av att det som berörs faktiskt hade en viss betydelse för hur resan utvecklades. Om man mer är intresserad av att njuta av lite vacker italiensk natur är det ju bara att hoppa över svamlandet.
Hade ett par dagar haft ett svagt missljud när jag trampade - lät ungefär som när kedjan går emot frmaväxeln ytterst lätt, men då ljudet var oberoende av vilket drev jag låg på kunde det omöjligen vara problemet och en visuell inspektion bekräftade detta. Hade vid ett antal tillfällen försökt bli klok på källan till ljudet men inte lyckats. Gick upp relativt tidigt och gjorde ett försök till utan att lyckas. Torkade också rent cykeln lite innan mannen (Adriano) som hade hand om cykeldelen på hotellet dök upp strax efter klockan sju.
Adriano plockade fram några slangar och jag köpte några och vi bytte till en ny som ersättare för den pysande slangen. Jag tyckte sen att jag lika gärna kunde fråga om han kunde kolla och se om han insåg orsaken till missljudet var. Han lät först som att det kunde han visst göra, men när han fick klart för sig att det var elektroniska växlar så backade han ur och ursäktade sig med att han inte hade koll på dom och inte ville ställa till något. Han frågade lite om mina planer och då jag nämnde att jag tänkte ta mig över till Avezzano så sa han kände till en affär där som han trodde skulle kunna hjälpa mig. Han ringde t.o.m. och kollade med dom och efter lite tittande på kartor kände jag mig relativt säker på var affären låg och att det inte skulle vara några problem att hitta dit.
Under tiden vi höll på och snackade frågade han i något läge var jag kom från och jag sa att jag var från Sverige. Han verkade då intresserad och undrade var jag hade cyklat hittills och vart jag skulle och jag förklarade att jag först åkt med en arrangerad resa från norr om Milano och ner till Rom och nu höll på och cyklade runt i Lazio och Abruzzo på egen hand. När han hörde om den arrangerade resan frågade han om arrangören och jag tyckte att det var lite konstigt, jag menar, vad är sannolikheten att en italiensk, förvisso cykelintresserad person men ändå, känner till svenska arrangörer av cykelresor!? Men, jag nämnde namnet på arrangören och till min förvåning frågar Adriano, om jag känner de som står bakom bolaget samt några andra personer och frågan är inte allmän utan explicit med namnen på dessa personer. Lite paff kan jag bara säga, att, jo, det gör jag. Visar sig att han varit uppe i Stockholm i samband med någon cykelmässa för att marknadsföra hotellet som cykelhotell mot den svenska marknaden. Tror dessutom att det var en grupp om några hotell i området och inte bara det specifika hotellet jag bodde på. I samband med detta hade han varit ute och ätit middag någon kväll med personerna från den arrangören jag åkte med. Ibland är världen liten!
Jag åt sen frukost innan jag checkade ut och påbörjade dagens tur.
Planen var att ta väg SP147 huvudsakligen norrut och åka över Passo della Sella. Kom lite snett och fick en tämligen brant (men kort) gatstensbacke upp till toppen av en kulle där det låg ett torg. Tror att detta var byns huvudtorg. Var fin utsikt uppifrån kullen. Såg bl.a. ner mot det ena Grand Hotel på orten.
Det andra låg uppe vid torget.
Efter att ha tagit mig ner från kullen böjade sedan klättringen upp till Passo della Sella, en lättåkt stigning på dryga halvmilen med knappt 5% snittlutning. Blomsterprakten på några ängar jag åkte förbi kändes som den kunde varit hämtad direkt från en svensk sommaräng.
När jag korsat SR411 och kommit in på väg SP28 så kändes det verkligen som att jag var ute på vischan. Vägen gick lite omväxlande upp och ner.
Passerade efter ett tag Trevi nel Lazio.
Stötte sedan på dessa gynnare som var ute på vägen.
Måste säga att asfaltskvaliteten här lämnade en del att önska. Hela cykeln vibrerade mest hela tiden och det fanns även en del "potthål". Dock var det väldigt grönt och vackert så jag ångrade inte alls vägvalet.
Började också att tidvis se upp mot berget jag skulle upp på; profil
http://www.salite.ch/campostaffi.asp?Mappa=
I Filettino på ca 1000 möh, gick jag in i en matvaruaffär och köpte mig lite fika innan jag fortsatte uppför. På drygt 1400 möh passerade jag detta hotell som såg halvt övergivet ut. När jag senare kollade verkade det som att det dock är i drift.
Stretade på vidare uppåt och utsikten blev allt bättre.
På ganska precis 1600 möh kom jag upp till avtaget där jag skulle ta vänster för att klara av de sista dryga tre kilometerna upp till toppen. Lite oroande var det dock att vägen rakt fram verkade blockerad - stod i alla fall någon betongsugga mitt i vägen och någon skylt med texten Chiusa (=stängd). Jag beslutade mig dock för att köra upp till toppen först och sen fundera på hur jag skulle förhålla mig till detta när jag kom ner igen.
Gick fint upp till det var 50-100 meter kvar upp till krönet då helt plötsligt ljudet av en slang som snabbt töms på luft stör lugnet. Hade släppt vägbanan med blicken en liten stund för att beundra vyerna och hade då råkat köra på en vass sten av något lättsplittrat material. Dock hade en flisa gått in i däcket och orsakat ett hyggligt men inte farligt skärsår. Slangen hade det dock gått hål på. Var i detta skede rätt förbannad. Tredje dagen i rad med punktering - började bli rätt träligt! Var dock inget annat att göra än att fixa eländet. Tur att jag hade fått tag i lite nya slangar!
Uppe vid toppen på vägen vid CampoStaffi fanns även här, precis som vid Campo Catino, några skidliftar och en del hotell och butiker för vinterturister. Nu var det dock helt dött så när som på några kor som gick och betade.
Gav mig efter en kortare fikapaus med en bit sockerkaka från Filettino tillbaka neråt. Vid vägskälet försökte jag förstå skyltarna och med en kombination av gissning och lite kunskaper i spanska kom jag fram till att det nog var s.a. vägen var blockerad av snö och att den därför var avstängd. Då mängden alternativa vägar var i stort sett obefintligt beslutade jag mig för att trots allt försöka ta mig ner den avstängda vägen. Tanken var att det borde gå att till fots ta sig över eller runt eventuella snöhinder. Alternativet hade varit att åka tillbaka mot Fiuggi och försökt runda bergsmassivet på norra sidan. Kändes dock som att det skulle kunnat ha blivit problem att hinna. Alternativt kunde jag åkt tillbaka mot/till Fiuggi och försökt hitta övernattning.
Nåväl, vägen var visserligen i bitvis lite risigt skick, men i slutänden visade det sig att värre snöhinder än detta bjöds jag inte på.
Om vägens beläggning lämnade en del att önska så kunde jag inte klaga på sträckningen som var riktigt häftig. Till stor del gick den inne i grönskan, men här och var fick man utsikt och då insåg man att vägen var utskuren i en ganska brant sluttning.
Vyerna ner mot Capistrello, Avezzano, högplatån och bergen i horisonten var dessutom riktigt tjusiga.
Med kanske en dryg halvmil kvar till Capistrello möttes jag sedan av en syn som på sitt sätt var välkommen, men som också orsakade lite trubbel. De höll nämligen på att asfaltera vägen. Problemet var bara att det inte direkt var någon sval asfalt jag blev tvungen att ta mig över och en hel del skit fastnade på däcken som jag i ett par omgångar ställde mig och rensade bort. Lyckligtvis tog dock däcken ingen värre skada.
Passerade genom Capistrello och kom ner till Piani Palentini, en platå som separeras från den stora högplatån (där Avezzano ligger) av en låg bergskam inkluderande Monte Salviano. Det finns en tunnel genom denna (väg SS690), men jag tror inte man får cykla den. Dessutom får man om man kör den vägen jag tog (SS82) ett mindre pass på vägen. Vägen ner från detta pass var suveränt fin utförsåkning med skaplig asfalt. Mötte f.ö. många människor som var på väg uppför backen till fots i alla möjliga tempon.
På infarten till Avezzano fastnade jag på en tågbom och fick vänta en bra stund på att tåget skulle passera. En liten bit ner på gatan (Via Napoli) hittade jag sedan cykelaffären som visade sig vara öppen trots att klockan inte var fullt fyra (de har ofta lunchstängt fram till fyra). Var en yngre kille som höll på och mekade och en lite äldre man som expedierade någon kund. Jag väntade tills han var klar med kunden och förberedde mig sedan på att försöka förklara mitt problem. Visade sig till min lycka att den lite äldre mannen kunde lite engelska i alla fall (den yngre killen verkade knappt kunna ett ord). För att göra en lång historia kort så lyckades de efter en hel del försök och ett par telefonsamtal få ljudet att försvinna. Språkbarriären gjorde att jag aldrig blev klok på vad orsaken var.
Passade dessutom på att köpa ett däck för att ersätta det som fått skärsåret vid senaste punkteringen. Kändes onödigt att utmana ödet. Med tanke på vägstandarden så försökte jag förklara att jag ville ha ett däck som var mer åt det punkteringssäkra hållet än det "snabba" hållet. Slutade med ett Vittoriadäck. Punkteringssäkerhetsdiskussionen triggade dock honom att berätta att han körde med det däcket på sin randonneurcykel och att han helgen innan kört Capistrellos 30-milare, en inte helt platt sak. han var också väldigt noga med att visa mig sin cykel för kortare rundor, en Bianchi med rätt OK komponenter, som han var märkbart stolt över.
Betalningen var intressant. Jag fick lite rabatt på däcket jag köpte och de tog inget betalt för arbetet med att eliminera missljudet. har för mig att jag gav 18 euro för det hela. Kände mig nästan lite kymig över det hela. Fick sedan ganska bråttom då jag insåg att det inte var så lång tid till dess att tåget från Avezzano till Sulmona skulle gå. Var lyckligtvis navigeringsmässigt rättframt och jag bromsade in utanför stationen med mindre än tio minuter på mig till avgång. Fixade biljett till mig och cykeln och kom upp på plattformen med några minuters marginal. Konduktören tyckte tydligen att y klev på tåget några minuter innan avgång. Var ytterst få människor på tåget och konduktören tyckte att det var så lite folk på tåget att jag lika gärna kunde ha cykeln inne i vanliga vagnen, så på detta sätt fick cykeln denna gång åka.
När jag kom tillbaka till Sulmona cyklade jag upp till hotellet och ringde på. Victor kom ner och öppnade och meddelade att han skulle ha en liten sammankomst för sina gäster uppe på takterrassen klockan sju om jag var intresserad. Tog en snabb dusch och gick en kort sväng och fick mig något i magen. Minns inte om det var en macka eller en glass, men det är risk att det var det senare då jag i detta läget av resan hade hamnat i en ganska grav glassknarkarperiod.
Blev sedan en trevlig stund uppe på takterrassen. De övriga gästerna var två kanadensiska par, och ett belgiskt par. Mannen i det yngre kanadensiska paret var extremt intresserad av historia och inte minst andra världskriget och när jag berättade om var jag varit och cyklat så blev han väldigt intresserad när han fick höra att jag varit ner till Cassino och Monte Cassino och jag fick mig en kortare föreläsning om stället och dess historia.
Hann även diskutera Flandern runt med belgarna som visserligen inte själva cyklade mer än till vardagsbehov, men som ändå hade hygglig koll på bansträckning och backar. Dessutom inser man att sättet som Muur van Geraardsbergen ska uttalas på på flamländska och det sätt som jag (och de flesta svenskar) uttalar det på är ganska väsensskilt!
Utsikten från terrassen var verkligen fin, speciellt som att huset var en våning högre än de flesta andra husen i staden.
Tog en liten kvällspromenad i staden innan jag började göra mig i ordning inför kommande dag då jag hade planerat att ge mig av på en ny utflykt. När jag kollade mejlen ändrades dock detta i ett slag. Hade fått ett mejl från Adriano på hotellet jag bott på föregående natt. De hade mitt pass. Ridå! När man checkar in måste de ju ta en kopia av passet och det normala brukar ju vara att de antingen gör det direkt eller att de gör det lite senare och man antingen kan hämta ut det senare på kvällen eller att man får det vid utcheckningen. Nu var de dock rätt upptagna när jag checkade in och jag kom inte ihåg att be om det under kvällen. Och när jag checkade ut så höll Adriano och jag på och snackade och tjejen i disken hade ett gäng andra turister som också var där så hon glömde att ge mig det och jag glämde att fråga efter det.
Funderade igenom situationen och insåg att jag var tvungen att försöka få passet. Att hinna göra dagens tur tillbaka och åter till Sulmona på en dag kändes tufft. Beslutade mig för att gå upp och höra med Victor om det skulle vara OK om jag kunde få dom att buda över passet till Sulmona och att jag skulle kunna uppge adressen till Victors hotell. Jo då, det skulle inte vara några problem. Då jag i och med detta skulle bli tvungen att vara kvar i Sulmona hörde jag mig även för om det fanns någon möjlighet att stanna kommande natt också och det skulle även det gå bra. Ringde hotellet i Fiuggi och försökte förklara min plan och se om de skulle kunna buda över passet. Det skulle kunna gå men de ville att jag skulle mejla över adressen så skulle de ta tag i det kommande dag. Så, jag mejlade och gick sen och la mig. Hade dock svårt att somna utan låg mest och förbannade min egen klantighet. Lite extra irriterande var misstaget då den dag jag hade planerat för därefter var en som jag verkligen sett fram emot.
To be continued!
