[RR] SBR20-träning, enduro, vete, Gardasjö +ANNAT
Det är högst oklart hur eller varför det hela började. Men någonstans under våren trodde jag att jag och Bullit skulle åka till södra tyskland med DH-cyklar för att åka släplift och hucka sunkiga ladder-dropps under en helg. Detta visade sig däremot vara ganska omsändigt och mycket dyrt att genomföra. Istället för att lägga ner projektet när budgeten hade överskridits i nivå med ditt genomsnittliga Skanskabygge valde vi istället för att bara go with the flow.
När all typ av budget hade raserats kunde vi lika gärna åka till Italien och hoja vid Gardasjön. Då vi hade misslyckats med att boka resor till Tyskland, Portugal och Spanien innan valde vi något beprövat utan behov av arrangör.
När jag väl började ordna med logistisken för denna cykelresa så visade det sig vara en cykelfestival med extra allt just den helgen vi skulle iväg och cykla. Bullit hade också blivit mycket nervös inför SBR 20, men som tur fanns det en endurotävling i samband med cykelfestivalen. Denna hette North Lake Enduro och ingick tidigare i det som var SRAM Enduro Series (eller kanske fortfarande gör, fan vet jag). Det kändes mycket bra att få en mjukstart med ett uppvärmningsenduro i alperna inför döds-SBR 20.
Naturligtvis var jag lite skeptisk till att behöva trampa cykel istället för att åka släplift, men Bullit sa att så länge vi båda åt en kost bestående av enbart vete och absolut inga andra grönsaker så skulle allt bli bra.
Så jag frågade om ledigt för 19de gången under min pågående provanställning och sedan drog vi iväg en regnig misärtorsdag:
Haha, äckliga misärpendlare till suckers!
Lite taxi ut till Arlanda, sedan flyg till Munchen och vidare till Verona. Väl i Verona hade man avskaffat detta med smidig flygbus till Riva del Garda det närmsta halvåret så vi tog en taxi ut istället.
Väl framme i Riva var det Bullits tur att leverera sin del av logistiken vilket var boendet. Detta blev Hotel Prince.
Utsikt från prinsen.
Ett riktigt mysigt litet krypin med kombinerat dagvattensystem och hisshackt. Frukosten var helt grönsaksfri, men erbjöd marmelad i regnbågens alla färger.
Alla färger!
Vi hade också en inbjudande dubbelsäng. Min panik när Bullit slängde upp sin packning bestående av en dykarmössa i neopren på sängen vid ankomst är svårt att återge med de ord som jag känner till...
Sedan gick vi ut på stan och åt någon form av varmt bröd med ost på för trejde gången den dagen. För att hålla dieten fick jag veteöl. Vetedieten är det bästa!
Vi tittade också runt lite i det som skulle bli cykelmässan. Det är helt gigantisk. Alla märken som är något inom cykel är där och ställer ut sina pryler. Även en hel del av dom som inte är något inom cykel är också där och ställer ut sina grejer. Det finns väldigt mycket grejer där.
Efter detta var vi färdiga och gick hem tilld den schyssta dubbelsäng Bullit hade fixat. Toppdag!
På fredagen gick vi upp och åt en frukost bestående av vete och marmelad. Sedan drog vi till min bro Luca som jag hade bokat Shuttel med. Första turen gick upp på Trelmazo.
Där cyklade vi lite grusväg tillsammans med tyskar, sedan blev det switchbacks med extra allt. Det är bra.
Bullit inledde också värdeminskningen av sin cykel, som under helgen skulle bli signifikant.
Efter detta klippte vi en traditionell Italiensk lunch betående av schnitzel och becks.
Premium!
Detta följdes upp med ett åk ner för Vale di Diaol/Skulls: Utmärkt dödsDH med huck och stora lösa stenar!
Senast jag var i området hade jag hysteriska problem med brakefade då jag var på 180/160 skivor. P.g.a. detta så hade jag gått upp till 203/180 på stigcykeln. Veckan innan hade jag däremot kommit på genidraget att ändra till 180/180 för att få det hela skrapfritt. Det var inte en jättebra grej... Efter att ha upplevt breakefade på nytt så skulle vi åka ner för en hysteriskt brant asfaltsväg. På denna fick jag jättemycket fart och när vägen svängde så kunde jag inte bromsa. Det bästa alternativet var tydligen att göra rakt in i ett träd istället. Kändes sådär.
För att avrunda dagen innan allvaret skulle börja så rev vi av ett åk ned för Santabarbara. Det är en fantastisk liten stig. Här fortsatte Bullit värdeminskningen med att klippa innern runt en stor sten så tight att det rök två ekrar i bakhjulet. Efter detta behövde hjulet bara lite mindre upprikning för att gå fritt från stagen så vi kunde rulla ner till stan och jaga delar.
Mitt förakt för SP-ekrar minskade signifikant när det visade sig att en tång kan trolla normala ekrar till SP-ekrar. Efter denna ratbikeifiering av fincykeln var vi åter med i matchen.
Nu var det slut på leken och nästa dag var det dags för att bli seriösa atleter och delta i träningen inför något slags rally. Träningen inleddes med att vi åkte med en mycket fin buss upp på ett berg. Efter en bit av resan framkom det att chauffören inte visste vart han skulle. I Sverige förutsätter man att chauffören ska veta vart han ska innan han böjar köra. Sönder om alperna är dom lite mer sådär härligt spontana.
Oavsett så kom vi tillslut upp på något berg där det inte såg ut att finnas något. Nervöst steg vi ur bussen tillsammans med en massa tyskar som inte visste vart vi var eller vart vi var påväg. Efter viss nervositet visade det sig att det fanns en transport uppbandad en liten bit bort.
Dagens skulle bjuda på 1400 höjdmeter klättring och 5 SS. I strålande väder började vi putta cykel:
SS1 började i någon slags böljande hage där man fick cykla genom något som förmodligen var åsnedynga på frodigt gräs. Men innan den platta grönskan hade blivit tills besvikelse såg det ut ungefär såhär:
Efter ett kort superbrant parti kom man åter igen ut i en hage fylld med åsnedynga. Denna traverserades och sträckan fortsatte i något som förmodligen tidigare var fyllt med vatten.
Dom snygga bilderna kommer från tyskar som fotar för kärlek till sporten (och 19,95 €).
SS1 var kort, lätt och jag kom ner med självförtroende som en Kung. Att anmäla sig till ett riktigt enduro på det svåraste stället jag någonsin har cyklat var inte alls korkat. Det var ett genidrag!
Vi drog vidare till SS2. Transporten var en mycket lång travers där klättringarna var så branta att det bokstavligt gick att hålla samma tempo med pushbike som det gick att cykla.
Vi droppade in på SS2 och det började med lite medlut och platta kurvor. Jag tänkte fortfarande att jag var en kung och Bullit började bli besviken på bristen av utmaning. Sedan blev sträckan lite brantare. Sedan blev den ännu brantare. Och så blev det asbrant. När min bromsar slutade fungera ordentligt och mina händer började krampa blev det stenigare och stenigare. Jag tror jag fick stanna och skaka ur mina händer 3-4 gånger på ett åk genom sträckan. På slutet var det ganska brutalt och jag kände mig inte längre som en kung på två hjul.
Bullit erbjöd sig däremot att skruva lite på mina dämpare och genom att ändra inställningarna från Hellashuckning till Timidalpcykling så blev det hela lite bättre.
Till SS3 var det en horibel asfaltsklättring som också var så brant att man lika väl kunde putta hela vägen. SS3 gick sedan längds den klassiska dödsstigen 601. FFA är det stor rullsten, brant, stökiga swtichbacks samtidigt som sträckan är väldigt långt. För mig som är långsam tog den över 9 minuter, 7 minuter för Bullit som faktiskt kan cykla. Även här så fixade jag inte att hålla ihop det hela åket. Det var lite knäckande.
Återigen någon form av hemsk klättring, sedan SS4. SS4 var också brant och stökigt för att sedan kopplas ihop med nedre delen av Skulls. Under vårt träningsåk så blev vi osannolikt nog ifattåkta av Cube Action Team med Nico Lau i spetsen. Eller det ganska inte var så osannolikt... Oavsett så blåste dom förbi när jag stod och tittade på ett tekniskt parti. Bullit såg också ut att klara det galant. Jag kände mig inspirerad och tog sats mot någon slags hög av dödssten. Nervöst trevade jag mig fram mot stenkistan och när jag kom närmre såg jag att den innehöll ett perfekt hål med en diameter av 27,5". För att säkerställa hålets omkrets provade jag att se om hjulet passade perfekt i hålet. Det gjorde det! Jag belönades med en frontflip ner för berget. Jag han tänka att jag skulle dö, sedan låg jag 3 meter ner med lite ont i armen och en cykel hängades ovanför mig i blandad sly.
Efter att ha suttit ut adrenalindumpen var det bara att klättra upp till stigen med cykeln. Cykeln visade sig att ha mosat bromshantag, men efter lite polygripvåld och lite skruva var det tags att ta sig ner. Självförtroendet var inte maxat.
Bullit hade gulligt nog hunnit bli orolig och var på väg upp när jag kom ner mot målet. Väl nere på var det dags att lyfta på armbågsskyddet och se hur bra det hela hade blivit.
Det hade blivit ganska bra!
Men fint nog fanns det någon form av italiensk räddningspersonal på plats vid målet som stod och tränade. Dom hade inget emot att tvätta av min arm och linda in den i lite gaslinda:
Bullit lovade på heder och samvete till räddningspersonalen att han skulle ta ner mig för slät asfaltväg och erbjuda all den omsorg mitt tillstånde krävde. Sedan tvingade han på mig armbågsskyddet igen och det gick iväg mot SS5.
SS5 var kort men härligt brutal. Runt minuten långt och enstaka köttiga grejer. Som cykling hemma helt enkelt:
Efter en träningsdag av blandad framgång var det min tur att behöva laga cykel. Det tog inte allt för långt tid innan vi hittade en butik som hade en gamla XT-bromspump att säja. Jag fick bita mig i knogen när jag hörde vad det skulle kosta och att jag inte fick meka själv, men det var bara att slanta upp. När italinerna bleedade det nya bromshandtaget skrattade dom gott åt att min mineralolja var svart. Jag bet mig i knogen igen och bad dom bleeda min andra broms också...
När materialet var redo kunde man börja tänka på att väderprognosen för morgondagens raceday var 30 mm regn. Det kändes sådär.
Tanken att banga dödscykling som enarmad bandit i 30 mm regn slog mig, men Bullit tillät det icke.
Så nästa dag var det bara att gå ut och ställa sig i regnet för transport upp på berget:
Hård, men orättvis. Han ser även lite nöjd ut.
Så vi tog oss upp på berget och ut i åsnedyngan. Bullit drog iväg mot dödsbranter:
Sedan ägnade jag minuterna innan min startslot till att betänka att livet till största del trots allt är ganska trist. Det är mycket tid som ska ägna åt typ arbete och ständning. Sedan drog jag iväg. Förutom att jag hade glömt ta på mig min goggles var det en bra start. Men det kunde graciöst åtgärdas på det blöta skrågräset innan första dödsbranten. SS1 visade sig gå som på räls.
Sedan började vi transportera oss bort till SS2 som skulle bli det första eldprovet. Efter att ha tömt däcken på luft så kastade vi oss ner för den första riktiga prövningen. Det gick också utan problem och min tidigare skeptiska inställning hade visat sig vara obefogad. Det gick också magiskt nog att hålla ihop det på hela sträckan m.a.p. zombiehänder och liknande svårigheter.
Återigen var det hemska kättringar och grejer, sedan SS3:
SS3 gick också att hålla ihop hela vägen. Det var några enstaka grejer jag körde ur mig på, men inga krascher. Även om det inte gick fort så huckades A-linjen. Alltid något, det gäller att välja sina strider:
Mer jobbig klättring och sedan var det dags att återuppleva traumat på SS4. Även detta gick att riva av. Jag fegade däremot ur och cx:ade stenkistan som jag klotade på. Det är inte lätt att vara en mental dvärg. Men annars var det tufft och så:
Efter detta kändes det som man hade överlevt och att segern var i påsen. Vi rev av SS5 i ett nafs:
När North Lake Enduro var avklarat fick vi papper på att Bullit var imponerande snabb och jag var skamligt långsam. Jag fick vete med ost på oavsett. Det var en fin dag!
På vägen hem till fina Prince kunde vi konstatera att den där omtalade happycykeln redan är färdig och står på plats vid Gardasjön. Den ser däremot ganska kass ut:
Sammanfattningvis får man säga att det var en mycket fin resa. Att anmäla sig till enudortävlingar över sin förmåga kommer med varma rekommendationer och är något jag definitivt kommer göra igen. Vissa lögner om Bullit kan ha förekommit, men bara för att förbättra historen. Han är däremot snabb.
Det är också klockrent att komma tillbaka till sitt nya jobb efter valborg utan att vara hel och ren:
Bones heal, pain is temporary and chicks dig scars
Korrektur är för landsvägscyklister och grönsaksätare!
När all typ av budget hade raserats kunde vi lika gärna åka till Italien och hoja vid Gardasjön. Då vi hade misslyckats med att boka resor till Tyskland, Portugal och Spanien innan valde vi något beprövat utan behov av arrangör.
När jag väl började ordna med logistisken för denna cykelresa så visade det sig vara en cykelfestival med extra allt just den helgen vi skulle iväg och cykla. Bullit hade också blivit mycket nervös inför SBR 20, men som tur fanns det en endurotävling i samband med cykelfestivalen. Denna hette North Lake Enduro och ingick tidigare i det som var SRAM Enduro Series (eller kanske fortfarande gör, fan vet jag). Det kändes mycket bra att få en mjukstart med ett uppvärmningsenduro i alperna inför döds-SBR 20.
Naturligtvis var jag lite skeptisk till att behöva trampa cykel istället för att åka släplift, men Bullit sa att så länge vi båda åt en kost bestående av enbart vete och absolut inga andra grönsaker så skulle allt bli bra.
Så jag frågade om ledigt för 19de gången under min pågående provanställning och sedan drog vi iväg en regnig misärtorsdag:
Haha, äckliga misärpendlare till suckers!
Lite taxi ut till Arlanda, sedan flyg till Munchen och vidare till Verona. Väl i Verona hade man avskaffat detta med smidig flygbus till Riva del Garda det närmsta halvåret så vi tog en taxi ut istället.
Väl framme i Riva var det Bullits tur att leverera sin del av logistiken vilket var boendet. Detta blev Hotel Prince.
Utsikt från prinsen.
Ett riktigt mysigt litet krypin med kombinerat dagvattensystem och hisshackt. Frukosten var helt grönsaksfri, men erbjöd marmelad i regnbågens alla färger.
Alla färger!
Vi hade också en inbjudande dubbelsäng. Min panik när Bullit slängde upp sin packning bestående av en dykarmössa i neopren på sängen vid ankomst är svårt att återge med de ord som jag känner till...
Sedan gick vi ut på stan och åt någon form av varmt bröd med ost på för trejde gången den dagen. För att hålla dieten fick jag veteöl. Vetedieten är det bästa!
Vi tittade också runt lite i det som skulle bli cykelmässan. Det är helt gigantisk. Alla märken som är något inom cykel är där och ställer ut sina pryler. Även en hel del av dom som inte är något inom cykel är också där och ställer ut sina grejer. Det finns väldigt mycket grejer där.
Efter detta var vi färdiga och gick hem tilld den schyssta dubbelsäng Bullit hade fixat. Toppdag!
På fredagen gick vi upp och åt en frukost bestående av vete och marmelad. Sedan drog vi till min bro Luca som jag hade bokat Shuttel med. Första turen gick upp på Trelmazo.
Där cyklade vi lite grusväg tillsammans med tyskar, sedan blev det switchbacks med extra allt. Det är bra.
Bullit inledde också värdeminskningen av sin cykel, som under helgen skulle bli signifikant.
Efter detta klippte vi en traditionell Italiensk lunch betående av schnitzel och becks.
Premium!
Detta följdes upp med ett åk ner för Vale di Diaol/Skulls: Utmärkt dödsDH med huck och stora lösa stenar!
Senast jag var i området hade jag hysteriska problem med brakefade då jag var på 180/160 skivor. P.g.a. detta så hade jag gått upp till 203/180 på stigcykeln. Veckan innan hade jag däremot kommit på genidraget att ändra till 180/180 för att få det hela skrapfritt. Det var inte en jättebra grej... Efter att ha upplevt breakefade på nytt så skulle vi åka ner för en hysteriskt brant asfaltsväg. På denna fick jag jättemycket fart och när vägen svängde så kunde jag inte bromsa. Det bästa alternativet var tydligen att göra rakt in i ett träd istället. Kändes sådär.
För att avrunda dagen innan allvaret skulle börja så rev vi av ett åk ned för Santabarbara. Det är en fantastisk liten stig. Här fortsatte Bullit värdeminskningen med att klippa innern runt en stor sten så tight att det rök två ekrar i bakhjulet. Efter detta behövde hjulet bara lite mindre upprikning för att gå fritt från stagen så vi kunde rulla ner till stan och jaga delar.
Mitt förakt för SP-ekrar minskade signifikant när det visade sig att en tång kan trolla normala ekrar till SP-ekrar. Efter denna ratbikeifiering av fincykeln var vi åter med i matchen.
Nu var det slut på leken och nästa dag var det dags för att bli seriösa atleter och delta i träningen inför något slags rally. Träningen inleddes med att vi åkte med en mycket fin buss upp på ett berg. Efter en bit av resan framkom det att chauffören inte visste vart han skulle. I Sverige förutsätter man att chauffören ska veta vart han ska innan han böjar köra. Sönder om alperna är dom lite mer sådär härligt spontana.
Oavsett så kom vi tillslut upp på något berg där det inte såg ut att finnas något. Nervöst steg vi ur bussen tillsammans med en massa tyskar som inte visste vart vi var eller vart vi var påväg. Efter viss nervositet visade det sig att det fanns en transport uppbandad en liten bit bort.
Dagens skulle bjuda på 1400 höjdmeter klättring och 5 SS. I strålande väder började vi putta cykel:
SS1 började i någon slags böljande hage där man fick cykla genom något som förmodligen var åsnedynga på frodigt gräs. Men innan den platta grönskan hade blivit tills besvikelse såg det ut ungefär såhär:
Efter ett kort superbrant parti kom man åter igen ut i en hage fylld med åsnedynga. Denna traverserades och sträckan fortsatte i något som förmodligen tidigare var fyllt med vatten.
Dom snygga bilderna kommer från tyskar som fotar för kärlek till sporten (och 19,95 €).
SS1 var kort, lätt och jag kom ner med självförtroende som en Kung. Att anmäla sig till ett riktigt enduro på det svåraste stället jag någonsin har cyklat var inte alls korkat. Det var ett genidrag!
Vi drog vidare till SS2. Transporten var en mycket lång travers där klättringarna var så branta att det bokstavligt gick att hålla samma tempo med pushbike som det gick att cykla.
Vi droppade in på SS2 och det började med lite medlut och platta kurvor. Jag tänkte fortfarande att jag var en kung och Bullit började bli besviken på bristen av utmaning. Sedan blev sträckan lite brantare. Sedan blev den ännu brantare. Och så blev det asbrant. När min bromsar slutade fungera ordentligt och mina händer började krampa blev det stenigare och stenigare. Jag tror jag fick stanna och skaka ur mina händer 3-4 gånger på ett åk genom sträckan. På slutet var det ganska brutalt och jag kände mig inte längre som en kung på två hjul.
Bullit erbjöd sig däremot att skruva lite på mina dämpare och genom att ändra inställningarna från Hellashuckning till Timidalpcykling så blev det hela lite bättre.
Till SS3 var det en horibel asfaltsklättring som också var så brant att man lika väl kunde putta hela vägen. SS3 gick sedan längds den klassiska dödsstigen 601. FFA är det stor rullsten, brant, stökiga swtichbacks samtidigt som sträckan är väldigt långt. För mig som är långsam tog den över 9 minuter, 7 minuter för Bullit som faktiskt kan cykla. Även här så fixade jag inte att hålla ihop det hela åket. Det var lite knäckande.
Återigen någon form av hemsk klättring, sedan SS4. SS4 var också brant och stökigt för att sedan kopplas ihop med nedre delen av Skulls. Under vårt träningsåk så blev vi osannolikt nog ifattåkta av Cube Action Team med Nico Lau i spetsen. Eller det ganska inte var så osannolikt... Oavsett så blåste dom förbi när jag stod och tittade på ett tekniskt parti. Bullit såg också ut att klara det galant. Jag kände mig inspirerad och tog sats mot någon slags hög av dödssten. Nervöst trevade jag mig fram mot stenkistan och när jag kom närmre såg jag att den innehöll ett perfekt hål med en diameter av 27,5". För att säkerställa hålets omkrets provade jag att se om hjulet passade perfekt i hålet. Det gjorde det! Jag belönades med en frontflip ner för berget. Jag han tänka att jag skulle dö, sedan låg jag 3 meter ner med lite ont i armen och en cykel hängades ovanför mig i blandad sly.
Efter att ha suttit ut adrenalindumpen var det bara att klättra upp till stigen med cykeln. Cykeln visade sig att ha mosat bromshantag, men efter lite polygripvåld och lite skruva var det tags att ta sig ner. Självförtroendet var inte maxat.
Bullit hade gulligt nog hunnit bli orolig och var på väg upp när jag kom ner mot målet. Väl nere på var det dags att lyfta på armbågsskyddet och se hur bra det hela hade blivit.
Det hade blivit ganska bra!
Men fint nog fanns det någon form av italiensk räddningspersonal på plats vid målet som stod och tränade. Dom hade inget emot att tvätta av min arm och linda in den i lite gaslinda:
Bullit lovade på heder och samvete till räddningspersonalen att han skulle ta ner mig för slät asfaltväg och erbjuda all den omsorg mitt tillstånde krävde. Sedan tvingade han på mig armbågsskyddet igen och det gick iväg mot SS5.
SS5 var kort men härligt brutal. Runt minuten långt och enstaka köttiga grejer. Som cykling hemma helt enkelt:
Efter en träningsdag av blandad framgång var det min tur att behöva laga cykel. Det tog inte allt för långt tid innan vi hittade en butik som hade en gamla XT-bromspump att säja. Jag fick bita mig i knogen när jag hörde vad det skulle kosta och att jag inte fick meka själv, men det var bara att slanta upp. När italinerna bleedade det nya bromshandtaget skrattade dom gott åt att min mineralolja var svart. Jag bet mig i knogen igen och bad dom bleeda min andra broms också...
När materialet var redo kunde man börja tänka på att väderprognosen för morgondagens raceday var 30 mm regn. Det kändes sådär.
Tanken att banga dödscykling som enarmad bandit i 30 mm regn slog mig, men Bullit tillät det icke.
Så nästa dag var det bara att gå ut och ställa sig i regnet för transport upp på berget:
Hård, men orättvis. Han ser även lite nöjd ut.
Så vi tog oss upp på berget och ut i åsnedyngan. Bullit drog iväg mot dödsbranter:
Sedan ägnade jag minuterna innan min startslot till att betänka att livet till största del trots allt är ganska trist. Det är mycket tid som ska ägna åt typ arbete och ständning. Sedan drog jag iväg. Förutom att jag hade glömt ta på mig min goggles var det en bra start. Men det kunde graciöst åtgärdas på det blöta skrågräset innan första dödsbranten. SS1 visade sig gå som på räls.
Sedan började vi transportera oss bort till SS2 som skulle bli det första eldprovet. Efter att ha tömt däcken på luft så kastade vi oss ner för den första riktiga prövningen. Det gick också utan problem och min tidigare skeptiska inställning hade visat sig vara obefogad. Det gick också magiskt nog att hålla ihop det på hela sträckan m.a.p. zombiehänder och liknande svårigheter.
Återigen var det hemska kättringar och grejer, sedan SS3:
SS3 gick också att hålla ihop hela vägen. Det var några enstaka grejer jag körde ur mig på, men inga krascher. Även om det inte gick fort så huckades A-linjen. Alltid något, det gäller att välja sina strider:
Mer jobbig klättring och sedan var det dags att återuppleva traumat på SS4. Även detta gick att riva av. Jag fegade däremot ur och cx:ade stenkistan som jag klotade på. Det är inte lätt att vara en mental dvärg. Men annars var det tufft och så:
Efter detta kändes det som man hade överlevt och att segern var i påsen. Vi rev av SS5 i ett nafs:
När North Lake Enduro var avklarat fick vi papper på att Bullit var imponerande snabb och jag var skamligt långsam. Jag fick vete med ost på oavsett. Det var en fin dag!
På vägen hem till fina Prince kunde vi konstatera att den där omtalade happycykeln redan är färdig och står på plats vid Gardasjön. Den ser däremot ganska kass ut:
Sammanfattningvis får man säga att det var en mycket fin resa. Att anmäla sig till enudortävlingar över sin förmåga kommer med varma rekommendationer och är något jag definitivt kommer göra igen. Vissa lögner om Bullit kan ha förekommit, men bara för att förbättra historen. Han är däremot snabb.
Det är också klockrent att komma tillbaka till sitt nya jobb efter valborg utan att vara hel och ren:
Bones heal, pain is temporary and chicks dig scars
Korrektur är för landsvägscyklister och grönsaksätare!
