[RR] Tour de Kurjenrahka - lite mera vinter.
Året började med utmärkt friluftsväder. Knappt någon snö, men det möjliggjorde i stället riktigt fina långfärdsskridskoturer. Dagen efter trettondagen började det i alla fall snöa och det kom tillräckligt för att det skulle vara motiverat med en liten övernattningstur, något jag behövde för att få min nya fatbike provad. Jarkko tyckte också det var en bra idé, så jag behövde inte fara ensam.
Vi gav oss av från Rantapiha vid sjutiden på kvällen och cyklade först en kilometer på spång längs vandringsleden.
Det finns en hyfsad rutt på myren, som utnyttjar de våtaste och mest öppna ställena. I november var den delvis omöjlig att cykla på, då det inte hade varit tillräckligt vått när det frös på. Sedan dess hade det dock regnat en hel del och nu var de våta partierna belagda med mycket is. Det gick alltså att cykla, om än med en viss möda. Det blev i alla fall inte kallt.
Vi sökte terräng som var så jämn som möjligt, i praktiken med is, vilket inte är helt lätt när man inte ser något utöver den närmaste omgivningen som lyses upp av cykellamporna. Det vore lättare att orientera utan lampor, då man då åtminstone skulle se lite konturer i fjärran. Första myren, Kurjenrahka, gick i alla fall förvånansvärt rakt.
Efter en timme kom vi till Töykkälä skärmskydd, som var fullbelagt. Vi fortsatte mot Vajosuo på skogsväg som kändes riktigt trög. Vajosuo vindskydd var också reserverat, men det fanns ännu ett tredje vindskydd inom räckhåll. På myren Vajosuo var det betydligt svårare att hålla en rak kurs, då de åkbara partierna bildade en riktigt labyrint. (Foto av Jarkko Holopainen).
After knappt tre timmar och 14,5 km hårt arbete kom vi fram till Rettu, som var lyckligtvis var tomt. Vid det här laget var vi redan ganska hungriga.
Nu var det dags för mag. Med lite grönsaker, kyckling och kryddor...
... samt lite tålamod...
... fick vi ihop en god Thaikryddad wok.
Lika bra att laga plättar då vi ändå hade en Muurikkapanna med oss.
Läggdags lite efter midnatt. Vädret hade klarnat upp.
Jag steg upp klockan sju och fann att Jarkko hade redan tänt en brasa. Det var runt -7 grader i luften och jag hade sovit gott i min 600 g sommarsovsäck förstärkt med en lika lätt quilt.
Vi kom iväg kl 8:45. Det var tillräckligt ljust för att se något utan lampor.
Först lite stig och sedan en kort stump skogsväg. Vee Snowshoe 2XL rullade knappt alls på det hårda underlaget, då jag hade alldeles för lite luft i dom. Jag köpte senare en mätare och den visade 0,31 bar bak och 0,21 bar framme. Bild av Jarkko Holopainen.
Snart blev det lite stig och sedan lite bushwacking, innan vi kom till nästa myr. Första bilden av Jarkko Holopainen.
Trots att det gick att cykla även med vanliga fatbikedäck gav 2XL-däcken ändå en liten fördel.
Efter ännu lite skuffande av cykel mellan två myrar kom vi fram till en laggzon som var ganska cykelbar. Första bilden av Jarkko Holopainen.
Min nya cykel i bikepackingkonfiguration. I skrivande stund har jag skaffat en Salsa Alternator 190-pakethållare, som jag föredrar framom en sadelväska.
Jarkko har fortfarande original-Pugsleyn, som han skaffade 2009, nästan ett år innan jag skaffade min första fatbike. Jag minns att däcken såg enorma ut då.
Det skiljer ändå en del i storlek mellan 3.8-tums däck på 65 mm breda fälgar och 5,05-tums däck på 100 mm breda fälgar.
Myren var magisk med dimman och rimfrosten.
Vem vill inte skuffa cykel genom död skog?
Den sista åkbara myren på rundan.
Ännu en åkbar laggzon.
Lakjärvi.
En kort kaffepaus vid Lakjärvi. Båda skärmskydden hade varit i användning under natten, men det gamla vedförrådet var i alla fall tomt.
En halv timme på stig återstod. Det blev tre och en halv timme cykling och 14,5 km. Inte precis snabbt, men det var ändå så besvärligt terräng att det hade tagit en hel del längre tid att gå rutten med all packning.
Det var det.
Vi gav oss av från Rantapiha vid sjutiden på kvällen och cyklade först en kilometer på spång längs vandringsleden.
Det finns en hyfsad rutt på myren, som utnyttjar de våtaste och mest öppna ställena. I november var den delvis omöjlig att cykla på, då det inte hade varit tillräckligt vått när det frös på. Sedan dess hade det dock regnat en hel del och nu var de våta partierna belagda med mycket is. Det gick alltså att cykla, om än med en viss möda. Det blev i alla fall inte kallt.
Vi sökte terräng som var så jämn som möjligt, i praktiken med is, vilket inte är helt lätt när man inte ser något utöver den närmaste omgivningen som lyses upp av cykellamporna. Det vore lättare att orientera utan lampor, då man då åtminstone skulle se lite konturer i fjärran. Första myren, Kurjenrahka, gick i alla fall förvånansvärt rakt.
Efter en timme kom vi till Töykkälä skärmskydd, som var fullbelagt. Vi fortsatte mot Vajosuo på skogsväg som kändes riktigt trög. Vajosuo vindskydd var också reserverat, men det fanns ännu ett tredje vindskydd inom räckhåll. På myren Vajosuo var det betydligt svårare att hålla en rak kurs, då de åkbara partierna bildade en riktigt labyrint. (Foto av Jarkko Holopainen).
After knappt tre timmar och 14,5 km hårt arbete kom vi fram till Rettu, som var lyckligtvis var tomt. Vid det här laget var vi redan ganska hungriga.
Nu var det dags för mag. Med lite grönsaker, kyckling och kryddor...
... samt lite tålamod...
... fick vi ihop en god Thaikryddad wok.
Lika bra att laga plättar då vi ändå hade en Muurikkapanna med oss.
Läggdags lite efter midnatt. Vädret hade klarnat upp.
Jag steg upp klockan sju och fann att Jarkko hade redan tänt en brasa. Det var runt -7 grader i luften och jag hade sovit gott i min 600 g sommarsovsäck förstärkt med en lika lätt quilt.
Vi kom iväg kl 8:45. Det var tillräckligt ljust för att se något utan lampor.
Först lite stig och sedan en kort stump skogsväg. Vee Snowshoe 2XL rullade knappt alls på det hårda underlaget, då jag hade alldeles för lite luft i dom. Jag köpte senare en mätare och den visade 0,31 bar bak och 0,21 bar framme. Bild av Jarkko Holopainen.
Snart blev det lite stig och sedan lite bushwacking, innan vi kom till nästa myr. Första bilden av Jarkko Holopainen.
Trots att det gick att cykla även med vanliga fatbikedäck gav 2XL-däcken ändå en liten fördel.
Efter ännu lite skuffande av cykel mellan två myrar kom vi fram till en laggzon som var ganska cykelbar. Första bilden av Jarkko Holopainen.
Min nya cykel i bikepackingkonfiguration. I skrivande stund har jag skaffat en Salsa Alternator 190-pakethållare, som jag föredrar framom en sadelväska.
Jarkko har fortfarande original-Pugsleyn, som han skaffade 2009, nästan ett år innan jag skaffade min första fatbike. Jag minns att däcken såg enorma ut då.
Det skiljer ändå en del i storlek mellan 3.8-tums däck på 65 mm breda fälgar och 5,05-tums däck på 100 mm breda fälgar.
Myren var magisk med dimman och rimfrosten.
Vem vill inte skuffa cykel genom död skog?
Den sista åkbara myren på rundan.
Ännu en åkbar laggzon.
Lakjärvi.
En kort kaffepaus vid Lakjärvi. Båda skärmskydden hade varit i användning under natten, men det gamla vedförrådet var i alla fall tomt.
En halv timme på stig återstod. Det blev tre och en halv timme cykling och 14,5 km. Inte precis snabbt, men det var ändå så besvärligt terräng att det hade tagit en hel del längre tid att gå rutten med all packning.
Det var det.
