Ta daaa! Det ÄR lika trendigt som trenduro, nu har jag provat. Den där pre-RR:en var bara rena spekulationer baserade på hörsägen, men till stora delar sann.
När Svarta Hingsten (cykeln alltså) och jag rullade in på puben på fredag eftermiddag satt inventarierna/originalen/byfånarna redan på plats där de alltid suttit, och skulle komma att sitta resten av helgen, och för alltid. De såg ju att jag hade superhjältedräkten (lycran) på mig, så de visste ju vad de handlade om. Traktens stora (enda) händelse är Three Peaks cyclocross som skulle gå av stapeln på söndagen. "Will you win?". Förmodligen, garvade jag. "Är det första gången?" Yup. "Oooo. It's a very hard race" sa Bill, "It will be very very tough", sa Bull. Jag sa som det var, att jag skulle bli nöjd om jag klarade cutoff tiden. Jag drack en kopp te medan inventarierna sög på sina pints, och väntade på Perry och Fredrik som skulle komma flygandes från Sverige senare på kvällen. Vilket de också gjorde, dock bara med hälften av det förväntade antalet cyklar. Andra hälften var i Helsingfors. (Det ordnade sig sen).
Lördagen spenderades med jakt på bra kaffe, och drickandes dåligt kaffe i solen i en liten pittoresk by. Helwith Bridge, där nämnda pub finns, och där starten till tävlingen går, är inte ens en by. Det består av en bro, en pub, två hus som det kanske bor någon i, samt grottkryparföreningens klubbhus. Det var i klubbhuset vi kamperade, tillsammans med kanske tio andra tävlingsdeltagare. Och blev grundligt ompysslade av John, någon sorts inventarie som hörde till klubbhuset, som höll ordning och reda och såg till att det alltid fanns en tekopp i var mans hand.
På söndagen invaderades Helwith Bridge av strålande solsken och 650 lycramänniskor med cross. Loppet är 6 mil, 1650 höjdmeter, marknadsförs som ett cykellopp, och det måste cyklas på cross. Men det är väl egentligen en blandning av lvg-cykling, bergsklättring och downhillcykling. Och en cross är inte särskilt lämplig för något av det här. Rejset gick rasande fort fram till första berget (som namnet på tävlingen antyder är det tre berg som ska forceras) och sedan kommer man fram till något som liknar en gräsbevuxen vägg, som man alltså ska uppför med cykeln. Klättrandes med ena handen som håller cykeln på axeln, och med den andra handen som sliter tag i grästuvor för att försöka hasa sig uppför berget medan fötterna halkar baklänges. Efter någon timme kom man iaf upp, och då är det nerför! Jag gillar ju downhill och enduro, så där skulle jag vara i mitt esse, trots bockstyre (tänkte jag). Kom fram till där stigen försvann över en kant, och där folk framför mig klev av. Hur svårt kan det vara tänkte jag och tog sats. "You're brave, man" hörde jag bakom mig och sen såg jag stupet. Det var bara att kliva av och hasa på ändan nerför tills man fick fast mark under fötterna igen. Men sen så! Sen gick det faktiskt snabbt. Folk drattade omkull till höger och vänster, och jag susade nog om 30-40 pers på vägen ner (som sen körde om mig igen på den efterföljande landsvägssnutten). Och sen fortsatte det ungefär så x3. Berg nummer två bestod av något sorts stentrappor uppåt samt stentrappor + träsk på vägen ner. Återigen carnage, blodvite och punkafest i nerförsbacken. Men mirakulöst nog höll jag mig upprätt, och undvek punka med hjälp av svintunga jättetjocka 35-mm däck med maxtryck i. Berg nummer tre var en enda lång seg uppförsbacke av knytnävsstora stenar. Där började jag bli lite trött i benen, men en fantastisk publik hejade på och bjöd på godis längs vägen (det gick väldigt långsamt uppför, så det var inga problem att hinna stoppa fingrarna i godisburkarna). På nerförsbacken blev jag nåt så hysteriskt öm i händerna (stel gaffel och maxtryck tog ut sin rätt) trodde att benen i händerna hade skakat loss och att de flöt runt som i köttfärssås inne i handskarna, men märkte att det gjorde mindre ont om jag släppte bromsarna. Så jag släppte bromsarna och hoppades på det bästa. Det visade sig vara ett fantastiskt lyckat koncept, snabbare och mindre ont! Och jag lyckades komma i mål.
Och det bästa med att gå i mål i en så liten by att det inte ens är en by, är att det bara är tio meter till puben och tio meter till kakbuffen som några lokala tanter dukat upp. Slutsats: det var kul. Det kanske blir av nästa år igen. Häng mä vettja.
Och jajustdet. Dagarna innan rejset fick Svarta Hingsten bekänna färg som packåsna. Vi tog oss en liten svängom på tre dagar ute på landsbygden. Tittade på får, räknade stenar i stenmurarna, käkade scones med clotted cream och lemon curd, drack öl på puben, snackade med gubbar i tweedkeps, åt Yorkshire pudding (vi var i Yorkshire, sa jag det?), hälsade på långhåriga hästar, beundrade heltäckningsmattan i badrummet och hade det allmänt trevligt. Det var det!
Mamma var lite orolig när jag skulle ge mig ut på vägarna alldeles ensammen. Så hon dammade av en gammal 80-talsklenod, Stingpinnen!
Fick många nya vänner längs vägen. Det är lätt när man bjussar på Granny Smith.
Det där berget i fjärran är ett av dom som man ska uppför och nerför.
Ps. Och så ska jag hälsa till Stalle från Martin Stone, han med sportidentprylarna. Hej hej.
