En inspirerande cykelblogg
Jag blev tipsad av en vän att kolla in denna blogg.
Det handlar om en figur som trotsar sin sjukdom med hjälp av cykling.
Har läst ett par poster och blev verkligen imponerad och inspirerad.
Vill dela den här på happy.
http://enlitendel.se/
"Som barn försökte jag lära mig att smyga. Jag studerade hur andra barn gjorde och jag frågade min storebror.
Det är lätt! Först sätt ned hälen försiktigt,rulla sedan ned resten av foten.
Men varje gång som jag satte ned foten, blev det ett platt duns istället. Det spelade ingen roll hur mycket jag övade på att smyga, i smyg. Varje gång som jag satte ned foten blev det en duns. Ljudet transporterades genom ben och märg och ekade i min skalle, tillsammans med den inre rösten som påpekade hur klumpig, klen och dum i huvudet jag var som aldrig kunde lära mig något så lätt.
Vad jag inte visste då var att jag har en nervsjukdom (Charcot-Marie-Tooth) som bland annat orsakar droppfot, vilket innebär att vristen inte orkar lyfta upp foten. Men istället för att prata om det gjorde jag allt vad jag kunde för att dölja min svaghet och problem.
Nej jag vill inte följa med ut på jakt ljög jag.
På Samma sätt gav jag upp aktivitet efter aktivitet. Till sist återstod apatiskt TV-tittande och en inre röst som sällan missade en chans att fördöma mig. Tills den dagen då jag fann långfärdscykling. Äntligen fann jag ett sätt där jag kunde få ut min inre styrka och så länge hjulen snurrade höll den fördömande inre rösten tyst och jag började ana min sanna röst istället."
Det handlar om en figur som trotsar sin sjukdom med hjälp av cykling.
Har läst ett par poster och blev verkligen imponerad och inspirerad.
Vill dela den här på happy.
http://enlitendel.se/
"Som barn försökte jag lära mig att smyga. Jag studerade hur andra barn gjorde och jag frågade min storebror.
Det är lätt! Först sätt ned hälen försiktigt,rulla sedan ned resten av foten.
Men varje gång som jag satte ned foten, blev det ett platt duns istället. Det spelade ingen roll hur mycket jag övade på att smyga, i smyg. Varje gång som jag satte ned foten blev det en duns. Ljudet transporterades genom ben och märg och ekade i min skalle, tillsammans med den inre rösten som påpekade hur klumpig, klen och dum i huvudet jag var som aldrig kunde lära mig något så lätt.
Vad jag inte visste då var att jag har en nervsjukdom (Charcot-Marie-Tooth) som bland annat orsakar droppfot, vilket innebär att vristen inte orkar lyfta upp foten. Men istället för att prata om det gjorde jag allt vad jag kunde för att dölja min svaghet och problem.
Nej jag vill inte följa med ut på jakt ljög jag.
På Samma sätt gav jag upp aktivitet efter aktivitet. Till sist återstod apatiskt TV-tittande och en inre röst som sällan missade en chans att fördöma mig. Tills den dagen då jag fann långfärdscykling. Äntligen fann jag ett sätt där jag kunde få ut min inre styrka och så länge hjulen snurrade höll den fördömande inre rösten tyst och jag började ana min sanna röst istället."
