Erfarenheter av betablockerare (mot förmaksflimmer)?

[n3wton]

Tja!

2020 var jag förkyld med tog ett halvtaskigt beslut att spela innebandy ändå. 20-30 min in så gick saker grymt segt, och när jag tittade på pulsklockan hade jag 262 i puls.. Förmaksflimmer konstaterades, fick medicin och slog om till normal frekvens direkt. Sedan dess har jag haft det ungefär en gång om året där det gått över av sig självt, men i år har jag fått det tre gånger varav sista två gångerna var det bara fem veckor emellan.

Märker inte mycket av det, har cyklat in till akuten några gånger. Såklart påverkad, men fullt fungerande och sjukhuspersonalen nästan skrattar åt mig ("här har vi en typisk förmaksflimmerpatient, höhö"). Huvudet däremot, med det är det värre! Har några gånger haft det ett helt dygn men skitit i det, och då kryper det på en och ger lätt ångest över tillvaron.

Hur som helst, först statusen: Jag har fått ultraljudsundersökning och provtagning 2020 och nu på nytt i veckan. 39 år. Ingen medicinering i övrigt (eller mot detta heller). Fullt frisk på alla vis utan en enda riskfaktor eller några avvikelser på undersökningar. Är inte just nu den starkaste cyklist jag varit, men däremot väldigt allround och närapå i fysiskt topptrim. Har levt massor av år under hög mental stress arbetsmässigt som jag förvisso åtgärdat sedan 5-8 år, men livet är ändå fullt av barn och åtaganden och egenföretagande och miljarder andra grejer. Emellanåt stressar jag väldigt mycket. Äter bra och sover som en stock (om jag går och lägger mig i tid...).

Förmaksflimmer kommer om ett par av dessa grejer uppfylls på samma gång: Stress, slarv med sömn, "stark upplevelse", högt alkoholintag, riktigt stor fysisk ansträngning (dock inte i direkt anslutning utan någon dag efter eller så).

Vid läkarbesök igår ansågs det onödigt med ablation i nuläget och betablockerare rekommenderades. Jag pratade om att jag inte vill bli påverkad och sänkt fysiskt, men enligt läkaren gör inte 2,5 mg någon större skillnad (han var själv cyklist). Jag är inte oroad över långcykling eller ren motionscykling, men vill fortsätta spela fotboll, innebandy, springa i skogen, spurta Stravasegment och allmänt röja runt.

Efter två dagars medicinering har jag noterat ca 5-10 slag lägre vilopuls (50 innan, nu under 40 vid några tillfällen). Sprang till gymmet runt tröskel och hade då va 140 i puls där jag brukar ha ca 155 (maxpuls ca 188 men har noterat att jag senaste åren har ganska låg puls vid längre ansträngningar runt tröskel). Märker inget av det och det kändes som vanligt.

Så, vad har ni för erfarenheter och vad kommer det här ha för effekt för mitt fysiska liv? Är såklart för tidigt att analysera för egen del, och medicineringen kan komma att förändras för mig när som helst om det visar sig overksamt eller påverka mig för mycket, men jag är ändå nyfiken på era erfarenheter!

 

[manneblask]

Jag hade ett infall av Paroxysmal supraventrikulär takykardi (PSVT) runt 2018 (om jag inte minns fel). Det är alltså oregelbunden hjärtrytm som helt plötsligt ballar ur, typ konstigt nog när jag låg ner. Det triggades nog dels av stress/för mycket alkohol, träna när jag var förkyld men jag har även genetiskt hjärtproblem då min farsa gick bort vid 47 års ålder i hjärtinfarkt så det kan nog vara mer som spelar roll.

Jag fick också betablockare utskrivet, men de pratade även om ablation annars. Jag tror jag gick på det i ca 1-2 månader och i samband med att stressa mindre, sluta dricka alkohol och träna bättre så försvann PSVT:en helt. Upplevde också att betablockerare gjorde mycket direkt för pulsen.

Nu en massa år senare har jag inga problem alls. Inte direkt samma sak som dig då men min erfarenhet.

 

[n3wton]

Vilken effekt blev det av den sänkta pulsen tyckte du? Jag gjord ett test efter att ha skrivit ovanstående inlägg och sprang en kort sväng i typ full fart. Kom upp i 158 i puls i 3:00-tempo vilket är helt sjukt (intervallfart där jag annars kanske har runt 180 i puls), men hann aldrig krokna för jag mötte ett av barnen som behövde hjälp med en grej..

Imorgon ska jag upprepa senaste intervallpasset på cykel och se vad skillnaden är mot för några veckor sedan.

 

[Pedalisten]

drog också på mej förmaksflimmer för några år sedan. Elkonvertering och medicin hjälpte ett tag, sen blev det till slut pacemaker. Men jag hade fortfarande svårt att pressa mej pga medicineringen, Så då blev jag skickad till Örebro och gjorde en ablation. Sen dess så är jag både symtom och medicinfri, och när mina stjärntecken ( haha) står rätt så kan jag pressa mej rejält. Nu är det åldern som bromsar i stället ( 65)

 

[n3wton]

Ja den där ablationen låter ju smidig på många vis. Läkaren i mitt fall avrådde pga de egentligen ringa bekymren jag drabbas av plus att om denna medicineringen hjälper är problemet ut världen tills vidare till en väldigt liten insats. Slutligen var det även att ungefär 70-80% blev hjälpta, och om man ska se på det lite pessimistiskt så skulle det i mitt fall innebära att 1 av 3-4 personer inte får någon hjälp öht av ett ingrepp i hjärtat. Så ja, provar detta ett tag tills vidare.

Men för att omformulera då: Vad händer egentligen i kroppen vid intagande av betablockerare? Om jag förr höll säg 300 watt vid 160 i puls, kommer jag numer lösa samma grej fast med 145 i puls? Vilket system ger sig först, musklerna pga för liten syretillförsel eller hjärta/lungor för att de inte pallar med vad musklerna efterfrågar? Något borde hända, men kan inte fysiologin bakom... @Lejon , @glitch ?

Kan lägga till att jag inte märker något av medicinen nu. Har haft en helt vanlig arbetsdag med fysiskt arbete. Skyfflat jord, burit grejer och fångat in baggar som ska till slakt. Sprang dessutom som vinden både till och från gymmet + fullfartslöpning efteråt.

 

[manneblask]

Vilken effekt blev det av den sänkta pulsen tyckte du? Jag gjord ett test efter att ha skrivit ovanstående inlägg och sprang en kort sväng i typ full fart. Kom upp i 158 i puls i 3:00-tempo vilket är helt sjukt (intervallfart där jag annars kanske har runt 180 i puls), men hann aldrig krokna för jag mötte ett av barnen som behövde hjälp med en grej..

Imorgon ska jag upprepa senaste intervallpasset på cykel och se vad skillnaden är mot för några veckor sedan.

Tränade lite mer måttligt just under första perioden. Men det jag inte upplevde var hjärrusningar och det var en win tyckte jag

Men vet att läkaren sa att det var okej att träna som vanligt, men att känna efter såklart.

För mig uppstod som sagt problemet mest i liggandes position, väldigt opraktiskt

 

[n3wton]

Tränade lite mer måttligt just under första perioden. Men det jag inte upplevde var hjärrusningar och det var en win tyckte jag

Men vet att läkaren sa att det var okej att träna som vanligt, men att känna efter såklart.

För mig uppstod som sagt problemet mest i liggandes position, väldigt opraktiskt

Fattar! Det jag tänker är nyckeln till stora delar av mitt fysiska och psykiska välmående är min fysiska kapacitet och möjligheterna den ger, så jag är inte direkt beredd att backa på den ännu.. Mina argument för att inte göra det är ju att det tidigare hänt så sällan att det liksom inte är värt att dra ner på livskvaliteten och "stå tillbaks" 364 dagar för den där sista 365:e..

Ska också säga att det känns som att jag till viss del har saken i egna händer. Mindre stress, bra sömn och rimliga förväntningar på tillvaron så är förmodligen mycket vunnet. Svårt att komma i hamn med det alla de där 365 dagarna dock.

 

[glitch]

Jag kan för lite om fysiologin, och mina förutsättningar skiljer sig nog rätt drastiskt från dina. Jag fick ju det utskrivet efter en aortadissektion och mitt fysiologiska tillstånd var allt annat än fabulöst efter operationen. Alltså jag var hyggligt vältränad innan, en starlt bidragande faktor till att jag klarade operationen enligt läkarna, men efter hade ork som en 90 årig kolpatient. Att promenera till förskolan med sonen, 600 m krävde en paus på en tio minuter innan hemfärden kunde påbörjas.

Började trampa trainer hemma för att få igång hjärtat igen och det var segt som sirap. Kändes som det började spruta laktat i benen för ingenting och jag stumnade direkt även vid väldigt låg belastning. Aktiv lek med barnen var inte ens att tänka på.

Övertygade min kardiolog att sätta ut betablockerarna och mådde rätt omgående märkbart bättre och hade bättre ork vid aerob belastning och kunde börja träna mer på riktigt igen.

Har försökt läsa mig klok på ämnet men tyvärr är det rätt begränsat med information kring betablockerare och folk som vill prestera på hög fysisk nivå relativt sina förutsättningar. Min slutsats landade någonstans att den individuella variationen är enorm och säkerligen finns även en dos respons aspekt i det hela. Vissa tycks knappt märka av medicineringen alls (har en polare som fått det utskrivet bland annat efter episoder liknande det du beskriver) andra märker mer av det och besväras mer.

Jag hade i ditt fall fortsatt över säg ett halvår och utvärderat därifrån. Du lever inte på din idrott och nu går vi ändå in i en trist period vädermässigt - perfekt för att leka labbråtta med sig själv på trainern och se om / hur det faktiskt begränsar dig ;-)

 

[Lejon]

Detta tycker jag var ett bra svar på ungefär samma fråga: https://www.svd.se/a/VzBJk6/idrottslakaren-betablockerare-inget-hinder-for-effektiv-traning

Jag tycker jag ofta hör att människor delvis kan "köra över" den hjärtfrekvens-broms som betablockerare lägger på vid lite högre ansträngning.
Vid hjärtsvikt har man som jag förstått det visat att fyllnadsgrad i hjärtat och ejektionsfraktion (= andelen blod som pumpas ut vid varje hjärtslag) ökar med betablockerare, den effekten är inte bara frekvensberoende. Nu har du ju inte hjärtsvikt, så det kanske inte är relevant i ditt fall, men jag tycker mig höra många säga ungefär att man presterar lika bra men vid en lägre puls. Dessa kanske inte så ofta är fysiska praktexemplar om vi säger så, så deras definition av att ta i skiljer sig troligen från din. Sen finns det iofs en grupp patienter som tycker de blir oerhört trötta och sega dygnet runt av betablockerare oavsett ansträngningsgrad, men det verkar du ju inte heller vara drabbad av.
Sammantaget tycker jag det låter som du mest än så länge de två (!) dagar du haft betablockerare i låg dos (jag antar det är bisoprolol 2,5mg?) upplever positiv effekt sammantaget. Jag skulle rekommenderar att köra på med det ett tag till innan du drar slutsatser på längre sikt. Förhoppningsvis håller de flimret borta utan att ge några direkta oönskade effekter, i annat fall får du väl diskutera med din behandlare om alternativ i framtiden.

 

[s]

Som svar på n3wtons första inlägg så har jag en likande historia med förmaksflimmer som triggas av kombinationen stress, hård träning och alkohol i olika kombinationer. Blev också ordinerad betablockerare av en hjärtläkare vid ett tillfälle men vid uppföljande besök fick jag träffa en annan och han blev påtagligt upprörd över den andra läkarens ordination, drog tillbaks den samtidigt som han muttrade någon om okunskap. Enligt honom var betablockerare inget skydd mot nya episoder med min diagnos. Jag fick istället rådet att undvika att kombinera de tre faktorerna och för att undvika sessioner. 50+ har jag nu klarat mig 4 1/2 år utan flimmer. Betablockerare har en dämpande effekt på stress så helt galet var det kanske inte men det är säkert snällare mot kroppen att undvika både medicin och det som triggar flimret. Stress och alkohol i stor mängd är ju dessutom saker som man mår bra av att undvika oavsett om man har diagnosen eller ej.

Nu är det inte alls säkert att vi har samma bakomliggande orsak trots liknande symptom men jag skulle ändå råda att du pratar med en annan hjärtläkare och får hens syn på det hela. Dumt att knapra medicin om du inte måste.

 

[n3wton]

Jag kan för lite om fysiologin, och mina förutsättningar skiljer sig nog rätt drastiskt från dina. Jag fick ju det utskrivet efter en aortadissektion och mitt fysiologiska tillstånd var allt annat än fabulöst efter operationen. Alltså jag var hyggligt vältränad innan, en starlt bidragande faktor till att jag klarade operationen enligt läkarna, men efter hade ork som en 90 årig kolpatient. Att promenera till förskolan med sonen, 600 m krävde en paus på en tio minuter innan hemfärden kunde påbörjas.

Började trampa trainer hemma för att få igång hjärtat igen och det var segt som sirap. Kändes som det började spruta laktat i benen för ingenting och jag stumnade direkt även vid väldigt låg belastning. Aktiv lek med barnen var inte ens att tänka på.

Övertygade min kardiolog att sätta ut betablockerarna och mådde rätt omgående märkbart bättre och hade bättre ork vid aerob belastning och kunde börja träna mer på riktigt igen.

Har försökt läsa mig klok på ämnet men tyvärr är det rätt begränsat med information kring betablockerare och folk som vill prestera på hög fysisk nivå relativt sina förutsättningar. Min slutsats landade någonstans att den individuella variationen är enorm och säkerligen finns även en dos respons aspekt i det hela. Vissa tycks knappt märka av medicineringen alls (har en polare som fått det utskrivet bland annat efter episoder liknande det du beskriver) andra märker mer av det och besväras mer.

Jag hade i ditt fall fortsatt över säg ett halvår och utvärderat därifrån. Du lever inte på din idrott och nu går vi ändå in i en trist period vädermässigt - perfekt för att leka labbråtta med sig själv på trainern och se om / hur det faktiskt begränsar dig ;-)

Tack för delning av erfarenheter! Man får perspektiv på sina egna bekymmer när det börjar pratas aortadissektion och sådant..

Jag har inlett labbråttandet direkt! Tyvärr har jag haft en ganska lång period där cykelträningen varit ytterst ostrukturerad, och under perioder har jag inte ens bemödat mig mäta puls (men däremot effekt nästan jämt), så utvärderingen baseras mer på "såhär brukar det vara" snarare än att grafer ställs upp bredvid varandra..

Lite över tröskel brukar jag ha en puls som under 2x10 min går från typ 155-165. Idag såg kurvan ut såhär istället:

Lite halvlustig dipp i pulsen på första intervallen (tittade ner och hade 108 i puls, tänkte att nu la hjärtat av, men drog lite i pulsbandet och sen hoppade pulsen tillbaks). Annars gick allt precis som vanligt. Jobbigt, tog i och benen svarade. Cyklade EXAKT på metern lika långt som senaste gången jag körde samma backe på samma effekt med samma cykel. Allt annat lika, men pulsen ganska exakt 10 slag under normala värdet rakt över brädet.

Pigg och pepp överlag men sparar några hjärtslag, är sammanfattningen!

 

[n3wton]

Detta tycker jag var ett bra svar på ungefär samma fråga: https://www.svd.se/a/VzBJk6/idrottslakaren-betablockerare-inget-hinder-for-effektiv-traning

Jag tycker jag ofta hör att människor delvis kan "köra över" den hjärtfrekvens-broms som betablockerare lägger på vid lite högre ansträngning.
Vid hjärtsvikt har man som jag förstått det visat att fyllnadsgrad i hjärtat och ejektionsfraktion (= andelen blod som pumpas ut vid varje hjärtslag) ökar med betablockerare, den effekten är inte bara frekvensberoende. Nu har du ju inte hjärtsvikt, så det kanske inte är relevant i ditt fall, men jag tycker mig höra många säga ungefär att man presterar lika bra men vid en lägre puls. Dessa kanske inte så ofta är fysiska praktexemplar om vi säger så, så deras definition av att ta i skiljer sig troligen från din. Sen finns det iofs en grupp patienter som tycker de blir oerhört trötta och sega dygnet runt av betablockerare oavsett ansträngningsgrad, men det verkar du ju inte heller vara drabbad av.
Sammantaget tycker jag det låter som du mest än så länge de två (!) dagar du haft betablockerare i låg dos (jag antar det är bisoprolol 2,5mg?) upplever positiv effekt sammantaget. Jag skulle rekommenderar att köra på med det ett tag till innan du drar slutsatser på längre sikt. Förhoppningsvis håller de flimret borta utan att ge några direkta oönskade effekter, i annat fall får du väl diskutera med din behandlare om alternativ i framtiden.

Tack för utförligt svar!

Jag har svårt att få huvudet runt att jag verkar ha kvar samma kapacitet trots lägre puls, så det känns lite som att man lurar systemet. Nu har jag bara gjort korta ansträngningar och det blir intressant att se hur långcykling och sådant påverkas. Jag gick dock in med tanken att vid en lång ansträngning där pulsen är 120-130 kommer det inte spela så stor roll som vid korta hårda ansträngningar nära maxpuls. Tiden får utvisa hur orken påverkas vid längre ansträngningar (snabblöp i 20 min eller 2x10 på cykel dränerar kanske inte systemet så hårt).

Stämmer att det är bisoprolol 2,5 mg. Är fullt medveten om det smått komiska utvärderandet efter bara ett par dagar, men det finns en del tankar och jag tänker att detta kan ses som starten av ett längre utvärderandet. Jag är extremt påverkad av psykosomatiska effekter - säger någon att de har ont i nacken får jag nästan direkt lite känningar (tills dess att jag glömmer av att de pratade om det). Gissar att jag med negativa idéer om betablockerare skulle kunna uppleva att jag blir seg, medan positiva tankar snarare leder till det omvända. Det spelar inte mig så stor roll vad som är vad, så länge det fungerar bra!

Kör vidare som vanligt med livet tänker jag, och med lite tur håller flimret sig borta. Har såklart sedan tidigare ambitionen att undvika sådant som förstärker risken för återfall, men en stor del av problemet ligger att jag i grunden har svårt att behålla kontrollen över mängden åtaganden osv. Kämpar på med den delen!

 

[n3wton]

Som svar på n3wtons första inlägg så har jag en likande historia med förmaksflimmer som triggas av kombinationen stress, hård träning och alkohol i olika kombinationer. Blev också ordinerad betablockerare av en hjärtläkare vid ett tillfälle men vid uppföljande besök fick jag träffa en annan och han blev påtagligt upprörd över den andra läkarens ordination, drog tillbaks den samtidigt som han muttrade någon om okunskap. Enligt honom var betablockerare inget skydd mot nya episoder med min diagnos. Jag fick istället rådet att undvika att kombinera de tre faktorerna och för att undvika sessioner. 50+ har jag nu klarat mig 4 1/2 år utan flimmer. Betablockerare har en dämpande effekt på stress så helt galet var det kanske inte men det är säkert snällare mot kroppen att undvika både medicin och det som triggar flimret. Stress och alkohol i stor mängd är ju dessutom saker som man mår bra av att undvika oavsett om man har diagnosen eller ej.

Nu är det inte alls säkert att vi har samma bakomliggande orsak trots liknande symptom men jag skulle ändå råda att du pratar med en annan hjärtläkare och får hens syn på det hela. Dumt att knapra medicin om du inte måste.

Tack för din infallsvinkel! Flera gånger har jag tänkt att nu är det slut på stress osv, men sen kommer livet emellan och gör att dygnets timmar helt enkelt inte räcker till om jag ska gå och lägga mig 22 varje dag osv.. Har någon form av plan för att komma till rätta med att nästan inga delar av tillvaron hanteras med ro utan maxas oavbrutet, både när det kommer till jobb, fritidsaktiviteter, ideella uppdrag och allt annat. Ska bara få lite tid för att ta tag i det fullt ut!

 

[Mr_ewing]

Jag har haft paroxysmalt förmaksflimmer sen 2021 som kommit och gått i perioder med högre stress och påverkan av diverse infektioner. Läkaren tyckte att jag skulle ta Metoprolol 25mg morgon och kväll då min puls också var stundtals väldigt hög.
Min träning blev väldigt påverkad och jag körde nästan bara Zon 2 under ett par tre års tid - kom upp i 135bps som mest. Dock har träningen rullat på och jag har cyklat en hel del under tiden då jag inte haft flimmer, men resultaten har varit nedslående och orken har inte funnits där. Under vintern och våren i år fick jag mer problem med kronisk bihåleinflammation som triggade flimret nästan vare dag under ett par månader och jag fick höja dosen ytterligare. I april fick jag hjälp med effektiv behandling för mina bihålor och när det gav med sig försvann flimret helt.
På inrådan av läkaren slutade jag med metoprolol i somras och fick helt plötsligt superkrafter när jag satt mig på cykeln. Maxpulsen ligger numera på 170 och orken är bättre än den nånsin varit - kanske beror på allt nötande i Zon 2. Så min slutsats är att betablockerare är väldigt hämmande för träning överlag - även i mindre dos. Har kört mer intensiva pass i sommar än på många år och hittat glädjen på nytt.
Jag tror att stress påverkar flimret mer än något annat och jag har en annan inställning till livet nu än för några år sedan. har dragit ner på kaffe, alkohol och stress på jobbet. Nu cyklar jag inte för att träna - utan för att leva och må bra. Har inte haft något återfall sen i april - vilket är rekord. Så ingen medicin är den bästa medicinen!

 

[n3wton]

Jag har haft paroxysmalt förmaksflimmer sen 2021 som kommit och gått i perioder med högre stress och påverkan av diverse infektioner. Läkaren tyckte att jag skulle ta Metoprolol 25mg morgon och kväll då min puls också var stundtals väldigt hög.
Min träning blev väldigt påverkad och jag körde nästan bara Zon 2 under ett par tre års tid - kom upp i 135bps som mest. Dock har träningen rullat på och jag har cyklat en hel del under tiden då jag inte haft flimmer, men resultaten har varit nedslående och orken har inte funnits där. Under vintern och våren i år fick jag mer problem med kronisk bihåleinflammation som triggade flimret nästan vare dag under ett par månader och jag fick höja dosen ytterligare. I april fick jag hjälp med effektiv behandling för mina bihålor och när det gav med sig försvann flimret helt.
På inrådan av läkaren slutade jag med metoprolol i somras och fick helt plötsligt superkrafter när jag satt mig på cykeln. Maxpulsen ligger numera på 170 och orken är bättre än den nånsin varit - kanske beror på allt nötande i Zon 2. Så min slutsats är att betablockerare är väldigt hämmande för träning överlag - även i mindre dos. Har kört mer intensiva pass i sommar än på många år och hittat glädjen på nytt.
Jag tror att stress påverkar flimret mer än något annat och jag har en annan inställning till livet nu än för några år sedan. har dragit ner på kaffe, alkohol och stress på jobbet. Nu cyklar jag inte för att träna - utan för att leva och må bra. Har inte haft något återfall sen i april - vilket är rekord. Så ingen medicin är den bästa medicinen!

Fint att du gjort så stora framsteg!

Nu låter ju dina bekymmer rejält mycket värre än mina, men frågar ändå. Hur hanterade du flimren när de dök upp så ofta? Konvertering varenda gång eller bara lät det rulla på liksom?

Kan påtala att min grundproblematik i denna tråden är att förhållandet mellan hur lite påverkan flimret har på mig och huruvida medicineringen inverkar på livskvaliteten inte får bli skevt. Tre dagar in ser det lovande ut men jag har ju ännu ingen aning om eventuella framtida flimmer faktiskt undviks. Tålamod är en dygd!

 

[glitch]

Jag har haft paroxysmalt förmaksflimmer sen 2021 som kommit och gått i perioder med högre stress och påverkan av diverse infektioner. Läkaren tyckte att jag skulle ta Metoprolol 25mg morgon och kväll då min puls också var stundtals väldigt hög.
Min träning blev väldigt påverkad och jag körde nästan bara Zon 2 under ett par tre års tid - kom upp i 135bps som mest. Dock har träningen rullat på och jag har cyklat en hel del under tiden då jag inte haft flimmer, men resultaten har varit nedslående och orken har inte funnits där. Under vintern och våren i år fick jag mer problem med kronisk bihåleinflammation som triggade flimret nästan vare dag under ett par månader och jag fick höja dosen ytterligare. I april fick jag hjälp med effektiv behandling för mina bihålor och när det gav med sig försvann flimret helt.
På inrådan av läkaren slutade jag med metoprolol i somras och fick helt plötsligt superkrafter när jag satt mig på cykeln. Maxpulsen ligger numera på 170 och orken är bättre än den nånsin varit - kanske beror på allt nötande i Zon 2. Så min slutsats är att betablockerare är väldigt hämmande för träning överlag - även i mindre dos. Har kört mer intensiva pass i sommar än på många år och hittat glädjen på nytt.
Jag tror att stress påverkar flimret mer än något annat och jag har en annan inställning till livet nu än för några år sedan. har dragit ner på kaffe, alkohol och stress på jobbet. Nu cyklar jag inte för att träna - utan för att leva och må bra. Har inte haft något återfall sen i april - vilket är rekord. Så ingen medicin är den bästa medicinen!

Metropolol hade jag också. Liknande erfarenhet som du. Maxade ut på typ sub 140 slag. Efter utsättning av betsblockerare ligger jag oftast på runt 165 bpm på längre VO2 intervaller (4-6 minuter) och har vid några tillfällen kommit över 170 med ett par slag. (45 år) vilket känns mer normalt.

 

[Mr_ewing]

Fint att du gjort så stora framsteg!

Nu låter ju dina bekymmer rejält mycket värre än mina, men frågar ändå. Hur hanterade du flimren när de dök upp så ofta? Konvertering varenda gång eller bara lät det rulla på liksom?

Kan påtala att min grundproblematik i denna tråden är att förhållandet mellan hur lite påverkan flimret har på mig och huruvida medicineringen inverkar på livskvaliteten inte får bli skevt. Tre dagar in ser det lovande ut men jag har ju ännu ingen aning om eventuella framtida flimmer faktiskt undviks. Tålamod är en dygd!

Det är mest psykologiskt jobbigt när jag känner av flimret - nu känner jag av det så väl så jag undviker ansträngning helt när det är på gång. Skulle det hända under träning så lägger jag av direkt då det kan vara rent farligt att fortsätta. Mina episoder är oftast ganska korta - några minuter till några timmar - sen slår det om av sig självt. Jag har aldrig behövt konvertera. Min läkare säger att det oftast inte är nödvändigt med ablation om man har paroxysmalt flimmer - så jag hoppas slippa. Det finns inte jättemycket forskning på det heller som det verkar så läkarna verkar gå mest på praxis när det gäller medicinering och skriver ganska lättvindigt ut betablockerare då det är en "snäll" medicin utan några större biverkningar - frånsett fysisk prestation. Min läkare verkar dock ha ganska många "vältränade" medelålders män som patienter och han uppmuntrar till att sätta ut betablockerare om man inte absolut behöver dem. Så min rekommendation är att om du inte känner av något flimmer så ta inte nån medicin - dock så kan betablockerare ( i alla fall för mig) vara rätt jobbiga att sätta in och ut. Jag får både ångest, mardrömmar och illamående vid både in och utsättning.

 

[NiklasL]

Jag är inte kardiolog men 2,5 mg är en liten dos. Betablockad förhindrar inte, men kan minska risken för, flimmerattacker utan det kan man få ändå. Människor som stressar och varvar upp kan ha glädje av betablockare. Hjärtat kan upprätthålla minutvolymen genom att öka slagvolymen vid minskad hjärtfrekvens (inom rimliga gränser).
Vid manifest flimmer, som inte behandlas på annat sätt, används bl a betablockad för reglering av pulsen till rimlig nivå. Då brukar man även ta blodförtunnande läkemedel för att förhindra stroke (det kan bildas proppar i förmaken, när de inte rör sig på rätt sätt, som kan åka iväg). Blodförtunnande ges även vid paroxysmalt FF.
Miderna betablockerare är selektiva och påverkar inte alla betareceptorer vilket påtagligt minskar risken för biverkningar jämfört med förr. Vissa människor mår dock inte bra av dem och man kan då prova en annan sort. Det finns även andra antiarytmika mot FF, men de är specialistpreparat.

 

[kais01]

övrig medicinering kan spela in. ett par anekdotiska observationer;

en anhörig fick allvarlig hjärtrytmrubbning av citalopram antidepressiva för sömnbesvär. sedan inte återkommit på många år. och för mig själv försvann flimmerepisoder när jag för blodtrycket satte ut amlodipin och ersatte med candesartan.

betablockare ger hos mig illamående. prövat ett par olika.

 

[n3wton]

Hej på er igen!

Lite erfarenheter att dela med mig av såhär långt, ca ett halvår in i att käka vad jag förstått är lägsta möjliga dos betablockerare (2,5 mg/dag):

Puls i princip alltid 10 slag under min vanliga puls vid en given ansträngning. 40 i vilopuls, typ 174 i maxpuls. Det är en märklig känsla och jag förstår inte riktigt hur det fungerar att ha så mycket lägre puls men ändå inte märka någon effekt på orken.

För min del sitter 95% i huvudet och jag var inställd på att inte märka något och gissar att det hjälper känslan. Har legat en bit under normal träningsmängd senaste två åren och är således inte lika stark som vanligt, men har massor av kraft och känner mig fortsatt som en stabil multiidrottare (kan inte hävda mig mot en ren cyklist, en ren styrkelyftare eller en riktig innebandyspelare, men möter dom mig i alla grenar får dom det tufft).

Har inte haft några återfall av förmaksflimmer även om jag ibland får en känsla av det, men när jag känner efter ordentligt är allt lugnt.

Stör mig lite på att komma ihåg att ta en tablett och är väl inte helt nöjd med att medicinera "livslångt" vad det verkar. Läkare noll bekymrade och menar att jag kan prova att sluta om jag känner för det. Är i färd med att ta tag i stressymptom som jag fått sota för sedan en galen arbetsperiod mellan 25-35 men som fortfarande hoppar på mig ibland och som förmodligen är den del av tillvaron där jag inte har fullt grepp ännu. Gissar att om dåliga beteenden kring stress försvinner så försvinner förmaksflimret också, men det ligger en bit in i framtiden att testa den teorin.

Tack för utbyte av idéer och att ni orkar läsa något som liknar en dagbok..

 

[Mr_ewing]

För min egen del så har livet förändrats ganska radikalt det senaste halvåret med separation och insikt kring hur illa jag haft det i min tidigare relation. Visare som man blir av motgångar i livet så har jag insett att den största triggern till min dåliga hälsa har varit den giftiga relationen som jag befunnit mig i. Så att stress utlöser förmaksflimmer kan jag bara skriva under på. Nu är jag på en annan väg i livet och har inte känt av något flimmer sen uppbrottet med mitt ex. i december. Jag har inte varit sjuk på snart 4 månader vilket är ett nytt rekord i den senare delen av mitt liv. Har inte ätit några betablockerare på över ett år nu och känner mig starkare än någonsin. Anledningen till detta är dock säkert både fysiologiskt som psykologiskt, men de båda är beroende av varandra så det är väl inte så konstigt.

 

[ething]

Jag har skrivit på annan plats om detta men jag känner igen det mesta. 50 år och fick förmaksfladder. Till saken hör att jag i alla år haft väldigt låg puls. Jag är normal motionär men med en maxpuls runt 160 och vilopuls på 32. Före jag fick fladder sa alla läkare att det var inget att bry sig om, nu vill de utreda mer. De försökte häva fladdret med betablockerare med det hjälpte inte, däremot gick vilopuls ner till 20 så jag fick ligga med konstant övervakning i två dygn innan pulsen gick upp igen. Det blev ablation istället för min del.

Det kan vara åldern, men trots att jag springer, cyklar på samma tider som innan så är pulsen om möjligt ännu lägre. Springer jag på 5.40-tempo är pulsen 125... På något sätt verkar det fungera.