erlend loe - doppler, cyklist
tänkte lägga upp ett utdrag ur Erlend Loes bok "Doppler", norges bästa författare, dock inte hans bästa bok. tänkte mer på folk som skriver va man ska göra när bilister är ivägen. gör som doppler säger jag.
Inne i affären träffar jag min fru, av alla människor.
Hon brukar vara på jobbet så här dags på dygnet, men det är hon uppenbarligen inte i dag. Hon har väl sina skäl.
Hejsan, säger jag.
Så du ser ut, säger hon.
Jag överdriver inte om jag påstår att min fru tycker att det är märkligt att jag bor uppe i skogen nuförtiden. Hon förstår det inte riktigt, verkar det som. Jag klandrar henne inte. Jag vet inte om jag förstår så mycket av det själv. Min far hade just dött och begravts och min mor och syster och jag hade ordnat allt praktiskt tjafs och jag var ute och cyklade.
Det var på vårkanten. Och det var fröjdefullt att cykla i skogen igen efter en lång vinter.
Jag cyklar naturligtvis året om. Till och från jobbet. Jag är kanske först och främst cyklist. Inga omständigheter hindrar mig. På vintern använder jag dubbdäck. Jag har hjälm. Cykelhandskar. Särskilt lämpade byxor och jackor. Cykeldator. Lampor. Jag cyklar fyrahundra mil om året. Och jag tar inget extra för att bryta av vindrutetorkarna på bilar som inte uppför sig. Jag slår på motorhuvar. Jag slår på sidorutor. Jag skriker mig hes och blir inte rädd när bilisterna stannar och vill ta mig. Jag skäller dem sönder och samman och håller hårt på mina rättigheter som cyklist.
Och jag tar mig fram snabbt. Mycket snabbare än bilarna. Allra bäst är morgonruschen.
Tillexempel nerför Sognsveien över Adamstuen och vidare längs Thereses gate och Pilestredet, Det är massor av bilar och ofta flera spårvagnar. Spårvagnen stannar mitt på Thereses gate och eftersom det i stort sett alltid är trafik där måste bilarna stanna, men jag vippar upp på trottoaren, håller långt åt höger for dem som ska gå på vagnen, och störtar ut på vägen igen fyra-fem meter framför spårvagnen och i god tid innan den börjar köra igen. Trottoaren är lite högre än vanligt precis där och dessutom lite vinklad uppåt, så jag kan satsa, och jag landar samtidigt på båda hjulen mittemellan spårvagnsspåren. Det är grant, men jag gör inget nummer av det.
Den som ser det, ser det. Kanske inspireras någon till att skaffa cykel. Den tanken är belöning nog. Jag bär den med mig medan jag cyklar mot nästa hinder, som är rondellen vid Bislet, där jag också har en finslipad teknik som yrkesförarna ogillar och som kanske inte riktigt befinner sig på rätt sida lagen.
Men som cyklist tvingas man bli fredlös. Man tvingas leva på kanten av samhället och på kant med det etablerade trafiksystemet som mer och mer handlar om motoriserade färdmedel, även för friska människor. Cyklisterna förtrycks, vi är en tyst minoritet, våra jaktmarker blir allt färre och vi tvingas in i mönster som inte är anpassade för oss, vi får inte tala vårt eget språk, vi tvingas under jord. Men var på er vakt, för orättvisan är så uppenbar, och det bör inte förvåna någon att ilska och aggression ansamlas i cyklisterna och att vi en vacker dag, när ickecyklisterna blivit så feta att de knappt kan vältra sig in och ur sina bilar, slår tillbaka med alla medel .
Jag är cyklist. Och jag är äkta make och far och son och arbetstagare. Och husägare. Och en mängd andra saker.
Man är så mycket.
Inne i affären träffar jag min fru, av alla människor.
Hon brukar vara på jobbet så här dags på dygnet, men det är hon uppenbarligen inte i dag. Hon har väl sina skäl.
Hejsan, säger jag.
Så du ser ut, säger hon.
Jag överdriver inte om jag påstår att min fru tycker att det är märkligt att jag bor uppe i skogen nuförtiden. Hon förstår det inte riktigt, verkar det som. Jag klandrar henne inte. Jag vet inte om jag förstår så mycket av det själv. Min far hade just dött och begravts och min mor och syster och jag hade ordnat allt praktiskt tjafs och jag var ute och cyklade.
Det var på vårkanten. Och det var fröjdefullt att cykla i skogen igen efter en lång vinter.
Jag cyklar naturligtvis året om. Till och från jobbet. Jag är kanske först och främst cyklist. Inga omständigheter hindrar mig. På vintern använder jag dubbdäck. Jag har hjälm. Cykelhandskar. Särskilt lämpade byxor och jackor. Cykeldator. Lampor. Jag cyklar fyrahundra mil om året. Och jag tar inget extra för att bryta av vindrutetorkarna på bilar som inte uppför sig. Jag slår på motorhuvar. Jag slår på sidorutor. Jag skriker mig hes och blir inte rädd när bilisterna stannar och vill ta mig. Jag skäller dem sönder och samman och håller hårt på mina rättigheter som cyklist.
Och jag tar mig fram snabbt. Mycket snabbare än bilarna. Allra bäst är morgonruschen.
Tillexempel nerför Sognsveien över Adamstuen och vidare längs Thereses gate och Pilestredet, Det är massor av bilar och ofta flera spårvagnar. Spårvagnen stannar mitt på Thereses gate och eftersom det i stort sett alltid är trafik där måste bilarna stanna, men jag vippar upp på trottoaren, håller långt åt höger for dem som ska gå på vagnen, och störtar ut på vägen igen fyra-fem meter framför spårvagnen och i god tid innan den börjar köra igen. Trottoaren är lite högre än vanligt precis där och dessutom lite vinklad uppåt, så jag kan satsa, och jag landar samtidigt på båda hjulen mittemellan spårvagnsspåren. Det är grant, men jag gör inget nummer av det.
Den som ser det, ser det. Kanske inspireras någon till att skaffa cykel. Den tanken är belöning nog. Jag bär den med mig medan jag cyklar mot nästa hinder, som är rondellen vid Bislet, där jag också har en finslipad teknik som yrkesförarna ogillar och som kanske inte riktigt befinner sig på rätt sida lagen.
Men som cyklist tvingas man bli fredlös. Man tvingas leva på kanten av samhället och på kant med det etablerade trafiksystemet som mer och mer handlar om motoriserade färdmedel, även för friska människor. Cyklisterna förtrycks, vi är en tyst minoritet, våra jaktmarker blir allt färre och vi tvingas in i mönster som inte är anpassade för oss, vi får inte tala vårt eget språk, vi tvingas under jord. Men var på er vakt, för orättvisan är så uppenbar, och det bör inte förvåna någon att ilska och aggression ansamlas i cyklisterna och att vi en vacker dag, när ickecyklisterna blivit så feta att de knappt kan vältra sig in och ur sina bilar, slår tillbaka med alla medel .
Jag är cyklist. Och jag är äkta make och far och son och arbetstagare. Och husägare. Och en mängd andra saker.
Man är så mycket.
Senast redigerad av en moderator:
