Fallteknik?

[KriCar]

Jag har gjort några vurpor i mer modest hastighet med mtb både på bana och i skogen. Någon fullvärdig krasch har jag tyvärr inte hunnit med. Vid nästan alla vurpor har jag hållit kvar i styret och ”hastigt lagt” mig ner på sidan. Till exempel när framhjulet släpper på en hal rot.

Är detta ett tecken på att jag är oförmögen att ta emot mig, eller en effekt av tidigare fallteknik från kampsport och reflexen att dämpa fallet med utsidan av armar och ben?

Hur gör ni när ni vurpar?

 

[Freddie L]

De flesta av mina vurpor sker snabbt och plötsligt. Jag hinner inte med någon fallteknik, trots kampsportsbakgrund. Även jag ”lägger mig” när kantgreppet sviker.

 

[Berk]

Jag har ramlat några gånger: när jag var ung på lvgcykel och sista åren i skogen. Jag har aldrig fått mer än skavsår eller blåmärken. Jag har aldrig gjort kampsport. Jag tror att jag fick fallteknik på nåt sätt. Jag har vänner och kollegor som nästan alltid ramlar dåligt.

Jag tror inte att jag hinner med att reagera medvetet när jag ramlar. Värsta var en OTB i relativt låg hastighet på en stenig stig. Jag minns inte att något gick fel, men jag landade platt på marken med cykeln på ryggen. En gång såg jag ett grop och tänkte: då måste jag inte bromsa. Jag bromsade och gick OTB i slowmotion.

Om man glider åt sidan kan man hålla i styret, annars inte.

 

[Deleted member 54554]

Brukar också "gubbramla" åt sidan, oftast håller jag kvar i styret då. Flyger man över styret kommer man definitivt inte hålla fast i det, det är det enda jag vet.

 

[ybs]

Jag tror mer det handlar om att kunna läsa av underlaget och förbereda hjärnan på typ "Hmm de där rötterna ser hala ut om något händer lär det sannolikt bli att cykeln lägger sig till höger och där ligger visst en stor kantig sten som kan åka rätt in i höger axel/huvud etc etc". Dvs läsa av och analysera i realtid även om det går supersnabbt. För då är hjärnan förberedd, typ som om hjärnan hela tiden har ett sannolikt scenario 3-5 meter framför i framtiden. Det blir ju då att ses som reflex gissar jag. Så försöker jag tänka och iom att hjärnan är förberedd så lyder kroppen lite bättre i jobbiga situationer istället för att agera puckat

 

[jonte987]

Nja, att krampaktigt hålla fast i styret kan ge en bra fallteknik även över styret. I alla fall på mtb. Jag har gjort några snygga kullerbyttor.

 

[Berk]

Jag tror mer det handlar om att kunna läsa av underlaget och förbereda hjärnan på typ "Hmm de där rötterna ser hala ut om något händer lär det sannolikt bli att cykeln lägger sig till höger och där ligger visst en stor kantig sten som kan åka rätt in i höger axel/huvud etc etc". Dvs läsa av och analysera i realtid även om det går supersnabbt. För då är hjärnan förberedd, typ som om hjärnan hela tiden har ett sannolikt scenario 3-5 meter framför i framtiden. Det blir ju då att ses som reflex gissar jag. Så försöker jag tänka och iom att hjärnan är förberedd så lyder kroppen lite bättre i jobbiga situationer istället för att agera puckat

Jag har inte ramlat en gång där jag hade tid att fundera på hur och vart jag skulle ramla.

Min son däremot lanserade sig ofta ifrån cykeln innan han skulle krascha. Har dock inte sett det på sista åren. Oklart om han har bara blivit duktigare eller också tar mindre risk.

 

[Deleted member 54554]

Jag har inte ramlat en gång där jag hade tid att fundera på hur och vart jag skulle ramla.

Min son däremot lanserade sig ofta ifrån cykeln innan han skulle krascha. Har dock inte sett det på sista åren. Oklart om han har bara blivit duktigare eller också tar mindre risk.

Nej, inte jag heller. Jag är nog för gammal för att kunna scanna terrängen och sedan ramla elegant precis där det inte är en sten. När man är med och har koll på hala rötter etc så sätter man ju bara ner foten när det släpper. När man verkligen ramlar så ligger man där och undrar vad fan det var som hände.

 

[Berk]

Nej, inte jag heller. Jag är nog för gammal för att kunna scanna terrängen och sedan ramla elegant precis där det inte är en sten. När man är med och har koll på hala rötter etc så sätter man ju bara ner foten när det släpper. När man verkligen ramlar så ligger man där och undrar vad fan det var som hände.

Med hala rötter måste man reagera snabbt. Jag har räddat mig några gånger ner bakhjulet gled en meter åt sidan på en diagonalrot. Då måste man dock köra med hög koncentration.

 

[Grimpeur]

Kör i huvudsak lvg + pendling. Min taktik är kämpa in i kaklet. Gör allt för att styra upp. Man behöver inte krascha bara för att pedalen går av eller för att man tappar greppet om styret. "Sök balans och styr" brukar gå bra, annars sikta på något mjukt. Går det snabbt typ gå på hjul eller trillad cyklist. Undvik asfalten, böj dig ifrån marken och låt pedal och styre ta första smällen. Vad jag än gör så ta inte emot med hand eller armbåge eller annan kroppsdel. Krama styret, klicka inte ur och gör allt för att undvika asfalten. Vet inte om taktiken stämmer med vetenskapen men känns tryggt att ha en filosofi när man klotar. Då slipper man åtminstone bli paralyserad för att man inte vet vad man skall göra eller orolig att man gör fel. Förebyggande taktik är nog dock att föredra.

 

[kais01]

förstås försöka parera situationen, men är faller ett oundvikligt faktum; bort så långt möjligt från skarpa föremål.

vad är det vassaste mest skaderiskerande i din omedelbara närhet?

 

[ybs]

Nej, inte jag heller. Jag är nog för gammal för att kunna scanna terrängen och sedan ramla elegant precis där det inte är en sten. När man är med och har koll på hala rötter etc så sätter man ju bara ner foten när det släpper. När man verkligen ramlar så ligger man där och undrar vad fan det var som hände.

Tänkte väl mer på att om man försöker ha det mindsetet generellt. Det är klart man inte kan hinna inspektera varenda rot men man kan ju som exempel i en teknisk klättring hinna tänka "Här kommer en rätt brant blöt klipphäll. Stor risk att bakdäcket börjar spinna och då kan jag ta tag i grenen där" osv. Går det snabbt utför är det supersvårt men hjärnan tänker snabbt - medvetet eller omedvetet!

 

[johan44]

löst ställda spd och hjälmen på, inte så mycket mer att göra ;-)

 

[BFS]

Övning ger färdighet. Svårt att hinna tänka när man är inne i situationen. Är man van med diverse situationer är det enklare att förutse dem. Och enklare att falla/göra rätt när man väl hamnat i en situation.

 

[Grimpeur]

Övning ger färdighet. Svårt att hinna tänka när man är inne i situationen. Är man van med diverse situationer är det enklare att förutse dem. Och enklare att falla/göra rätt när man väl hamnat i en situation.

Låter klokt. Även bra att förbereda sig mentalt och ha en taktik. För oss som är är lite ömhudade så tar det dock rejält emot att öva en klotning i 20, 30 eller 40 km/h. Min erfarenhet är dock att så länge man inte får panik går allt bra. Och tror man att man fixar det får man inte panik ?

 

[BFS]

Låter klokt. Även bra att förbereda sig mentalt och ha en taktik. För oss som är är lite ömhudade så tar det dock rejält emot att öva en klotning i 20, 30 eller 40 km/h. Min erfarenhet är dock att så länge man inte får panik går allt bra. Och tror man att man fixar det får man inte panik ?

Det skadar inte att utvärdera underlag, hastighet och egen skillnivå under körningen. "Klarar jag den här passagen?"
1. Ja. -> Kör på. Fortsätt ha kul.
2. Njae. -> Kanske en idé att sänka hastigheten?
3. Nej. -> Ta tillbaka kontrollen (innan det går åt h...).
Bäst/mest övning sker nog i scenario 2. Lite övermod, men utan alltför stora konsekvenser.

 

[kais01]

ad 2; sänkning av hastigheten medför alltsomofta ökning av svårighetsgraden.

har man koll på sin stig och vet att ett svårare parti närmar sig är det därför klokt ta det lite lugnare ett tag för inte vara för trött i benen när svårigheterna kommer.

 

[Deleted member 54554]

Proffs:

Amatörer:

 

[ege]

Jag tror mer det handlar om att kunna läsa av underlaget och förbereda hjärnan på typ "Hmm de där rötterna ser hala ut om något händer lär det sannolikt bli att cykeln lägger sig till höger och där ligger visst en stor kantig sten som kan åka rätt in i höger axel/huvud etc etc". Dvs läsa av och analysera i realtid även om det går supersnabbt. För då är hjärnan förberedd, typ som om hjärnan hela tiden har ett sannolikt scenario 3-5 meter framför i framtiden. Det blir ju då att ses som reflex gissar jag. Så försöker jag tänka och iom att hjärnan är förberedd så lyder kroppen lite bättre i jobbiga situationer istället för att agera puckat

Jag försöker göra tvärtom - men kämpar mot hjärnspöken som försöker göra precis som du beskriver.
Önskar jag kunde antingen "tänka bort" eller helt enkelt strunta i risker. Kanske är riskmedvetenheten som ökar med åldern...

En hal rot är alltid extra hal när man ser den och försöker undvika den. Precis som "den där stenen" måste jag undvika - varpå jag kör rakt in i den. Med punka/vurpa/tvärstopp/irritation som resultat.

En bra dag tänker jag inte alls på "riskerna" och får det bästa flowet på länge. = en sån runda man önskar varje gång till skogs. Kanske är man farligt nära att ramla på farliga ställen, men när allt flyter känns det inte så... En dålig dag känns det som alla faror tittar elakt på en när man far fram.

 

[BuTTuS]

Nu kör inte jag så hårt att vurpor är vanliga, men de gånger det hänt har det alltid varit framhjulssläpp och främst på vintern med fatbike där framhjulet blivit kvar i något spår, men då har jag alltid på nått sätt vridit på mig och landat på skuldran. Inget jag aktivt tänkt på utan det blir bara så, sen om det är bra eller dåligt har jag ingen aning om? Som jag ser det är ju enda nackdelen att man får snö just i den delen, dvs nacken :-)

 

[Höjdskräck]

Enligt proffsen ska man, för det mesta, rulla ihop som en boll och spänna kroppen. D v s inte sträcka ut armar o ben för att ta emot. Gissar att det blir hävstång med medföljande vridningar, krökta nyckelben o annat då.

Själv är jag oerhört stolt att jag fick till en sådan snygg rullning efter en vurpa i våras. Att jag lyckas få till det varje gång är dock mindre troligt men jag lever på meriterna än så länge.

 

[jonte987]

Ryck i styret!

 

[ybs]

.

 

[ybs]

Jag försöker göra tvärtom - men kämpar mot hjärnspöken som försöker göra precis som du beskriver.
Önskar jag kunde antingen "tänka bort" eller helt enkelt strunta i risker. Kanske är riskmedvetenheten som ökar med åldern...

En hal rot är alltid extra hal när man ser den och försöker undvika den. Precis som "den där stenen" måste jag undvika - varpå jag kör rakt in i den. Med punka/vurpa/tvärstopp/irritation som resultat.

En bra dag tänker jag inte alls på "riskerna" och får det bästa flowet på länge. = en sån runda man önskar varje gång till skogs. Kanske är man farligt nära att ramla på farliga ställen, men när allt flyter känns det inte så... En dålig dag känns det som alla faror tittar elakt på en när man far fram.

Det finns alltid två sidor av myntet absolut

 

[gothia]

Roligt med alla svar här i tråden.

Själv glömmer aldrig när jag fick till det med en panik bromsning. Och gjorde en snygg otb med lyse på hjälmen, kröp ihop rulla kunde stå upp utan en skada eller på utrustning. Och det gick definitivt fortare än 25 km/h. Instinktivt?

Däremot. Har medveten policy låt cykeln styra, 9 av 10 så får du grepp igen och i de andra, håll händer på styret. Har kostat mig minst 4 x sprickor i revben men inte brutna armar eller värre. Med hjälm och utan.

Sen kan jag vara irriterad av att svänga skarpt med pedal i fel läge så cykeln hoppar/slår, borde sett/tänkt innan. På tal om risk minimera.

Håller dock med. Att kan man göra det avslappnat, så kan man mer. Spänna sig gör det sämre.

Och innan ni tror att jag klappar mig för bröstet så. Jag är väl en av få som lyckats pricka ett Gotlands betong får (hinder för bilar). I minst 30 km/h med böjd framgaffel som följd. Samt det är riktigt skicklighet att krocka med ringmuren på Gotland med cykeln. Hm missa porten... ifall Gotlands dricke var inblandad. Är en annan saga... Dock inget brutet utan vid sista så stygn igen på hakan.

Summa summarum, tänk mindre. Blir bättre. Oavsett lvg/mtb/allmänt. Ha kul. Allt har en kostnad, vare sig man vill eller inte.

 

[Manurhin2]

Som nån redan skrivit så tror jag att det sker naturligt. Saker händer såpass fort så att planera på halv sekund hur man ska göra blir nog galet.
Har alltid lyckats landa med rullande rörelse och alltid hävdat att det är farligare i skogen med stubbar och stenar mm.
Efter klotning i somras när jag tog emot mig med huvudet i asfalten så vet jag inte längre mer än att det blir som det blir.

 

[kais01]

om man har armbågsskydd faller sig rullandet naturligare.

och som sagt. det man absolut inte vill göra är landa på sin cykel.

 

[Berk]

Jag försöker göra tvärtom - men kämpar mot hjärnspöken som försöker göra precis som du beskriver.
Önskar jag kunde antingen "tänka bort" eller helt enkelt strunta i risker. Kanske är riskmedvetenheten som ökar med åldern...

En hal rot är alltid extra hal när man ser den och försöker undvika den. Precis som "den där stenen" måste jag undvika - varpå jag kör rakt in i den. Med punka/vurpa/tvärstopp/irritation som resultat.

En bra dag tänker jag inte alls på "riskerna" och får det bästa flowet på länge. = en sån runda man önskar varje gång till skogs. Kanske är man farligt nära att ramla på farliga ställen, men när allt flyter känns det inte så... En dålig dag känns det som alla faror tittar elakt på en när man far fram.

Första gången jag körde i mörkret med lamporna upptäckte jag att jag kunde köra rakt fram på hemmastigen på de flesta ställen jag brukade köra runt hinder. Mycket pedagogiskt! Och att rekommendera till fega cyklister (som jag).

 

[johan44]

Som nån redan skrivit så tror jag att det sker naturligt. Saker händer såpass fort så att planera på halv sekund hur man ska göra blir nog galet.

För oss amatörer är det helt klart så. Jag har sett intervjuer med Anja Pärsson som pratat om vad som händer när man (hon) kraschar i störtlopp och hon beskrev ett rätt aktivt förlopp där hon försöker parera och undvika skador. Amatörer och proffs...

 

[BFS]

Det är klart man gör allt man kan för att man ska landa bra. Har haft möjligheten att rida bakom en (lika) oerfaren ryttare/ramlare och observera när hästen drog iväg i egen regi. Ryttaren började sakta luta och fortsatte luta (helt passivt) tills hen föll av. Och landade ganska tungt på höften... De få gånger jag blivit filmad vid vurpor (med fallhöjd) är det ett jäkla vevande, sprattlande och kämpande för att hamna på rätt köl.