Så var då Finnmarksturen avklarad. Sambon Maria och jag var i Ludvika.70 km rejält backig terräng att avverka, mer än 700 höjdmeter att bestiga. Regnet gjorde banan rejält lerig. Efter fyra krampstopp, en näradödenupplevelse där jag var millimeter från att vurpa i hög hastighet pga en klantig medcyklist, superkul uppförscykling, superotäck utförskörning i toktempo, glädje och smärta nåddes målgången. Under loppet växlade humöret från glädje till svordomar, på väg upp i sista branta och långa stigningen rann humöret till och jag ropade högljutt "vad är det för sadist som har dragit den här banan" för att efter backen återgå till glädje igen. Slutkänslan så här efteråt är tillfredsställelse och jag kan absolut tänka mig att köra långlopp igen.