Flexande ram och Downhill
Något som jag funderat på under en längre tid nu. Normalt sett anses det bra om en cykel är styv (jag syftar främst på ram, gaffel och hjul). För lvg och xc har jag inga svårigheter att förstå varför men hur är det egentligen med dh cyklar? Jag hör ofta att folk pratar om flex som något dåligt för dh cyklar men vad är det egentligen som säger att det är så?
Jag ägde för länge sedan (ca 14 år) en centurion cykel byggd för xc (med mag 21:a). Den var mjuk som fan och svalde således terräng ganska väl. När jag sedan bytte upp mig till en 1999 års cannondale f3000sl fick jag en smärre chock. Det var skitsvårt att cykla på den för den var så jävla styv. På grus och asfalt var cykeln helt fantastisk och svarade direkt på pedalkraft. I skogen var det dock ett helvete eftersom jag vant mig vid en ganska mjuk cykel var det helt plötsligt svårt att ta sig över rötter och stenar som tidigare inte varit ett problem. Jag lärde mig efter en stund och i slutändan tror jag att cannondalen är snabbare.
Man vill inte att cykeln ska flexa för att den kraft man lägger i pedalerna ska helst inte gå till något annat än kraft frammåt. På motsvarande sätt kan man resonera att krafter från ojämnheter i marken INTE ska påverka cykelns hastighet och det är ju den primära anledningen till att man har dämpare på dh cyklar. Dämparen kan på sätt och vis sägas ge cykeln flex längs en kontrollerad axel. Hur är det med flex i sidled då? Om cykeln kan tillåtas flexa lite i sidled för att hitta en mjukare väg nedför berget kanske bara är bra?
Jag har hört (men hittar tyvärr ingen referens) att Honda testade tre olika baksvingar till RN-01 cykeln och att teståkarna körde som snabbast på den baksving som var mjukast.
Hur är det inom motocross och andra liknande offroad sporter? Anses styva ramar bra eller dåligt?
Jag ägde för länge sedan (ca 14 år) en centurion cykel byggd för xc (med mag 21:a). Den var mjuk som fan och svalde således terräng ganska väl. När jag sedan bytte upp mig till en 1999 års cannondale f3000sl fick jag en smärre chock. Det var skitsvårt att cykla på den för den var så jävla styv. På grus och asfalt var cykeln helt fantastisk och svarade direkt på pedalkraft. I skogen var det dock ett helvete eftersom jag vant mig vid en ganska mjuk cykel var det helt plötsligt svårt att ta sig över rötter och stenar som tidigare inte varit ett problem. Jag lärde mig efter en stund och i slutändan tror jag att cannondalen är snabbare.
Man vill inte att cykeln ska flexa för att den kraft man lägger i pedalerna ska helst inte gå till något annat än kraft frammåt. På motsvarande sätt kan man resonera att krafter från ojämnheter i marken INTE ska påverka cykelns hastighet och det är ju den primära anledningen till att man har dämpare på dh cyklar. Dämparen kan på sätt och vis sägas ge cykeln flex längs en kontrollerad axel. Hur är det med flex i sidled då? Om cykeln kan tillåtas flexa lite i sidled för att hitta en mjukare väg nedför berget kanske bara är bra?
Jag har hört (men hittar tyvärr ingen referens) att Honda testade tre olika baksvingar till RN-01 cykeln och att teståkarna körde som snabbast på den baksving som var mjukast.
Hur är det inom motocross och andra liknande offroad sporter? Anses styva ramar bra eller dåligt?
