RR-tajm
Det var 11-12 år sedan jag sist cyklade en Witch Ride. Jag skulle snart bli varse att det hänt en del sedan dess. Problemet med att ta sig till starten återstod dock. Istället för att väcka en vän i ottan, eller cykla tvärs över stan mitt i natten tänkte jag lite utanför lådan. Eftersom det är stökigt hur man än gör kunde jag lika gärna ta besväret på fredagskvällen och få en natts anständig sömn.
Prolog
Cykeln skruvades isär och stoppades i sopsäckar. Sen fick den åka både buss och tunnelbana innan den kånkades ombord på skyttelbussen till Norrtälje.
Madonalds fick agera meklokal när cykeln skulle skruvas ihop igen. Hade några rejält kallsvettiga ögonblick när jag inte hittade mitt multiverkyg.
Leden mellan Norrtälje och Grovsta går numera helt på väg. Jag smet dock in på diverse småvägar där det fanns möjlighet för att slippa alla läskiga EPA-bilar. Någonstans där ute i obygden kände jag först stanken sen såg jag ett par vildsvin smita in i skogen i pannlampans periferi. De är rätt stora på 10 m håll.
Följde leden en bit in i skogen efter Grovsta och installerade min hammock mellan två granar. Orkade inte leta runt jättemycket så jag accepterade att hängmattan hängde rakt över en djurstig. Med grisarna i färskt minne gick jag och pinkade 50 m bort i vardera riktning av stigen. Man måste ju visa vem som är alfa i skogen.
Witch Riden
Låg och drog mig lite väl länge i min varma quilt och hann inte äta frukost. Vid start var det jättemycket folk, även om det påstods att det var färre än vanligt. Oavsett var det en fördubbling mot sist jag körde.
Efter det obligatoriska startfotot rullade folk rask iväg.
Solen kröp sakteliga över horisonten och jag mös på stigarna.
Något kändes dock rejält fel. Efterhand som jag närmade mig Dommarudden insåg jag att det var ryggsäcken. Eftersom jag hade en del campingutrustning hade jag plockat en avlagd säck längst in i förrådet som matchade volymbehovet. Problemet var att den kasade hopplöst runt på ryggen. Varje gång hjulet slant på en rot kom ryggsäcken med ett extra kast som slog mig helt ur balans. Med lite tältlina lyckades jag dock MacGyvra ihop en ny bröstrem och sen satt den någorlunda stadigt. Dock inte med någon vidare avbärning, ryggen protesterade surt hela dagen.
Färden fortsatte med solsken i blick, gott humör och lite sighteeing. Vilken härlig cykeldag!
Grusvägarna där jag tänkt tjäna in lite tid bjöd dock på en överraskning. Det blåste så rejäl motvind att löven kom fladdrande. Och den verkade svänga så att vinden hela tiden kom rakt framifrån. Såg för övrigt en kossa som jag döpte till Chad.
Framme vid Dommarudden fick jag nästa aha-upplevelse. Tempot hade skruvats upp rejält sedan jag körde senast och jag var siste åkare till caféet. Ser i efterhand att de snabbaste käkade lunch i Brottby 15 minuter efter att jag lämnade Dommarudden 😅 Nåväl, jag behövde något i magen så jag köpte mig en macka och en kaffe. Pluspoäng för ungsvarmt bröd.
Rullade iväg med en tanke om att jag nog behövde trampa mer och turista mindre. Fick snart sällskap av en annan åkare (vet ej nick) som växeldrog ned till Brottby där denne stannade för pizza.
Där i skogarna såg jag det jävligaste lustmord av led jag någonsin sett. En skördaroperatör har tyckt att det var rimligt att köra rakt ovanpå leden i en halvkilometer.
Leden är fullständigt sönderkörd. Det återstår bara ett par djupa lerdiken. Har rapporterat detta till ledorganisationen och hoppas att idioten som ställt till med detta får rejält med smisk på fingrarna.
Nåväl, det var en strålande dag och jag njöt av de fina stigarna. Norr om Täby passerar man några hällmarkspartier som är helt magnifika!
Dommarudden fick räcka som rast denna dag och jag valde att trampa på i stadig takt. Även om jag hade pannlampa i väskan hade jag ju som mål att ta mig till Triumfbågen utan att behöva använda den. Solen sänkte sig sakta och målade småsjöarna gyllene.
Sista biten kring Rösjön och Fjäturen har några rejält steniga och rotiga partier som är ljuvligt odrägliga när man kommer trött i vått väder. Denna dag hade det dock torkat upp såpass att allt var cykelbart. Det kändes nästan som att fuska.
Det var lite skumt under trädkronorna men jag lyckades rulla i mål till det sista dagsljuset. Summa summarum var det en fantastisk dag! En reflektion är hur tempot gått upp på tio år. Då var det bara några enstaka som tog sig i mål innan mörkrets inbrott. Denna dag var det visserligen gynnsamma förutsättningar, men det är ändå imponerande att alla genomförde i dagsljus.
Epilog
Magen kurrade lite eftersom jag bara ätit en macka och några bars under dagen så jag smet in på macken och köpte mig en risifrutti inför hemgång. Sen var det bara att hoppa upp i sadeln och trampa de tre milen hem. Nu äntligen i medvind.
