Det finns en del lärdomar att dra av årets witchride. Den viktigaste är att det är för sent att börja träna till den en vecka innan om man knappt har cyklat något under sommaren.
En annan är att en witchride faktiskt kan bjuda på fint väder. Solen sken i princip hela tiden, vilket var rent osannolikt.
Starten var som förväntat. Täby MTB-gänget försvann i fjärran som en flock muntra vildsvin. Vi andra harvade på där bakom och trots de kanske bästa hwr-förhållandena någonsin kändes det lite tungt nästan direkt. Det var naturligtvis ett varningstecken.
Trots allt kom MickeMud och jag ikapp ett par av snabbgänget efter någon mil. (Okej - de hade tagit en punkteringspaus, men ändå ...)
I trakterna av Bergshamra blev vi ikappkörda av Randeingeralf på fattyn och den han teamat ihop sig med. Eftersom de låg framför oss kändes det lite surrealistiskt, men antagligen berodde det på felnavigation. Vi höll ihop några kilometer, sedan tröttnade de på vårt tempo och sprätte iväg.
Framme vid Domarudden satt fhloston och såg fräsch, olerig och nöjd ut. Även det kändes surrealistiskt, men visade sig bero på ett tidigt kedjebrott och bilfärd dit. Sedan upprepades historien - Randingeralf med parkamrat som egentligen låg framför oss kom in tio minuter efter oss.
Efter Domarudden slog häxan till. Visst hade det känts tungt, så där som det gör när man är dåligt tränad, men vi hade hanterat det problemet genom att köra nästan överdrivet lugnt och fint. Nu hjälpte det inte längre. Mitt vänsterknä började göra ont. Riktigt förbannat jag-vill-lägga-mig-i-diket-och-gråta-ont. Den redan tidigare blygsamma farten gick ner ytterligare. Men vi var väl synkade - MickeMud hade passat på att sätta igen kroppens energiförsörjningssystem med en fet laxsoppa på Domarudden, så han var lika långsam. Den eländiga duon kämpade sig i alla fall fram, gnyendes och gnällandes, respektive flämtandes och frustandes.
När stigen börjar igen vid Brollsta tänkte jag kasta in handduken. Det gjorde helt enkelt för ont. Men jag beslöt mig för att i alla fall testa en bit på stig. Det kunde ju av någon anledning bli bättre.
Och mycket riktigt. Någon slags övernaturliga krafter gjorde att smärtan i alla fall var uthärdlig i skogen. Tydligen gillade knät lite stök bättre än grus och asfalt. Men fort gick det inte.
I Brottby klunkades det läsk och tuggades lite bullar, samt rensades lera så att växlarna började fungera hjälpligt igen. Problemet sedan var grusväg. Knähelvetet började återigen bråka och jag fick stanna flera gånger för att vila det. Men eftersom det gått bra i skogen bet jag ihop och väntade på att nästa stigparti skulle börja. Och mycket riktigt - Angarnssjöängarna gick bättre och stigarna efter Angarn gick ännu bättre. Jag började inse att det var hög kadens som var boven. Belastade jag knät hårt och körde med skogskadens gick det av någon anledning bättre. Fast inte bra och framför allt inte fort. För att kunna belasta knät hårt krävdes olyckligtvis muskler och dem hade jag lämnat i någon annan kommun.
I trakterna av Rösjön var vi inte eländiga längre, vi var miserabla. Varje backe var ett Mount Everest, varje sten var ett Kebnekajse. Vi släpade cyklarna över rötter och stenar, vi stapplade uppför backar, vi rullade håglöst utan trampa när det gick nerför. Vi tryckte i oss bars och fartslem av olika sorter - och lyckades trots allt nå den efterlängtade portalen i Danderyd strax efter 17.
Att vi överhuvudtaget tog oss i mål är ett smärre under. Häxan måste bestämt sig för att spela oss ett spratt av ett helt oväntat slag.