Jenny W sa:
Eveningstar sa:
Hade varit kul att läsa men man måste logga in. Kan du inte kopiera in texten här?
Öppna i incognito-flik är din vänn. =)
Damerna är bäst i svensk cykel, men det är de medelålders männen som ska sälja sporten.
Runt en bygdegård norr om Vallentuna samlas landslagscyklister, veteraner och flickor som tränar i Emma Johanssons gamla kläder.
Här är det motionärerna som drar fram eliten.
– GASA, GASA, GASA, GASA, GASA!
Plötsligt skriker tävlingsledaren Oskar Ekman från baksätet för full hals.
Det går utför, bakom kommer klungan i herrelitklassen i hög fart, och ledarbilen måste komma undan.
– Herregud. Förlåt, säger han fem sekunder senare.
– Det är lugnt, säger Thomas Backteman i förarsätet.
Det spelar ingen roll om det är Tour de France eller – som nu – Nationaldagsloppet som drar fram på smala och kulliga vägar norr om Vallentuna. En cykeltävling är alltid ett äventyr.
Här finns ambulans, sex, sju poliser, och Oskar Ekman uppskattar att de är över 50 funktionärer som ska få allting att fungera under dagen. Flaggvakter längs med vägen, sekretariat.
Det är sista etappen på Stockholms 4-dagars. Nio olika klasser ska starta under dagen, från barn till veteraner över 50. Den första klassen är den största, H40, herrar över 40 år. De startar klockan åtta på morgonen. Fem minuter senare drar den ungefär 20 kvinnor starka damelitklungan iväg.
Oskar Ekman och Thomas Backteman är vice ordförande och ordförande i Stockholms cykelförbund. Backteman sitter dessutom i svenska förbundets styrelse.
Idag snurrar de runt många varv längs den 31 kilometer långa och lantligt idylliska banan, i ledarbilen som anför klungan.
– Det här är jätteroligt! Nu får även jag vara med i cykeltävlingen, liksom, säger Oskar Ekman.
Thomas Backteman håller med.
– Även när man sitter i bilen så är det mycket puls och nerv och stämning, och man får känsla av vad som händer.
Det är ungefär 500 cyklister som startar under de fyra dagarna. Publiken är obefintlig. Det är inte riktigt samma tryck här som på Vätternrundan som går nästa helg, där 23 000 startplatser sålde slut på tre timmar.
Paradoxen i svensk cykel är att motionscyklingen ökar, medan tävlingscyklingen på landsväg har det tufft. Trots två OS-medaljer i cykel i Rio förra sommaren.
– Så är det ju. Det är den utveckling vi ser. Det växer enormt på motionssidan. Vi talar om fördubblingar per år de senaste åren. Men på tävlingssidan – vi har 70 personer ungefär i den här elitklungan, det är nog ett av Sveriges största startfält. Sedan har vi ett ganska begränsat antal personer som är ute och tävlar internationellt, säger Thomas Backteman.
Medan de manliga motionärerna är flest, är det damerna som är bäst.
– På damsidan är det fantastiskt, skulle jag vilja säga, säger Oskar Ekman.
Emma Johansson var länge en av världens bästa cyklister, med två OS-silver på meritlistan. Hon slutade förra året och har ingen efterträdare på samma nivå. Men både hon och Jenny Rissveds som tog guld i mountainbike i Rio inspirerar unga tjejer.
Rissvedseffekten är stor, säger Oskar Ekman.
– Vi ser jättemånga fler tjejer som kommer nu. Våra småtjejer har redan börjat bråka om när de ska ta sina OS-guld. Och de tycker det är så bra, för det är någon som är född -01 och någon -04 och någon -08, så då kan de ta vars ett guld.
Dessutom åker de omkring i Emma Johanssons gamla kläder.
När hon gjorde sin sista tävling, ett cykelcrosslopp i Stockholm i höstas, tog hon med sig alla kläder hon hade fått över från karriären.
– Hon kom med fyra stora plastpåsar. Och så samlade hon alla våra tjejer efteråt, från alla klubbar i Stockholm, och delade ut alla kläderna, berättar Oskar Ekman.
– Det tycker jag är så jäkla stort tänkt.
Vi är långt från världseliten här norr om Vallentuna, men totalledare i damtävlingen är den enda svenska landsvägscyklist som tagit en internationell seger i år. 27-åriga Ida Erngren, doktorand i analytisk kemi, vann en etapp när hon tävlade med landslaget i loppet Gracia Orlová i Tjeckien i april.
Oskar Ekman lutar sig ut ur sidofönstret på bilen som leder klungan för att se vad som händer. Det attackeras bland damerna, men ingen lyckas komma loss.
Plötsligt meddelas det på tävlingsradion att ledarbilen i den andra klungan, H40, har krockat. En ny måste ordnas fram.
Vägarna här är inte avstängda, och det gäller att se till att cyklisterna är säkra. Poliser på motorcykel eskorterar.
Hade man kunnat anordna fler lopp inne i städer hade publiken också kunnat komma. Men det är svårt att få tillstånd.
Bakom klungan ligger några följebilar från lagen, och så kvastbilen som håller koll på de som är sist. När det drar ihop sig till spurt får även en röd SL-buss lägga sig bakom karavanen och följa efter in mot mål.
Trots att hon leder sammandraget och egentligen bara kan hänga med och bevaka, är det Ida Erngren som mest håller farten i täten.
– Det var lite nervöst bitvis i klungan, jag blev lite irriterad, så då är det bättre att sköta farthållningen själv, så är det ingen som lägger sig i vad jag gör, säger hon efteråt.
Med i loppet är också 33-åriga Monica Holler, som var proffs i sju år innan hon tappade motivationen och lade ner 2012. Nu har hon fått tillbaka cykelglädjen och kör lite tävlingar.
När hon pustar ut efter målgången tror hon att hon blev fyra. Klungan kom in samlad till mål, men ingen vet riktigt vem som vann spurten. Klart är i alla fall att Ida Erngren vann etapploppet totalt.
– Det är väldigt kul att vara tillbaka på banorna igen tycker jag. Sedan märker jag att damerna här fortfarande har ganska mycket att lära sig, med lagkörning och taktik. Just idag är jag ganska besviken på körningen här, det måste jag säga, säger Monica Holler.
När hon körde förr var det högre nivå på taktiken, nuförtiden är bredden större, men inget lag har kunnat skapa en utbrytning eller hota Ida Erngrens ledning idag.
– Det är tråkigt att vi har förlorat Emma Johansson, hon var ju i en helt annan klass än oss andra. Men vi har många unga tjejer som kan klättra uppåt och vidare. De som tävlar här hemma, om de vill så tror jag att det finns möjlighet att komma till Holland och Belgien och lära sig hur man cyklar och inte bara trampar, säger Monica Holler.
Cykelsporten på landsväg är kanske den enda idrott som är både individuell och en lagsport, där fysiken och taktiken är lika stora delar. För att kunna hävda sig måste man tävla, lära sig hur klungan fungerar, få vassa armbågar. Kondition räcker inte.
I en internationell tävling går det inte att vinna utan hjälp av ett lag. Men här, på en av de största tävlingarna i Sverige, kanske man kan lyckas med det.
– Det är många nya tjejer som kanske behöver några säsonger på sig innan de hittar in i det, hur man kör som ett lag, säger Ida Erngren.
Hon är förmodligen en av de som skulle kunna tävla mer utomlands om hon ville. Hon kör för Team Crescent D.A.R.E, och hyllar sin enda lagkamrat här på Stockholms 4-dagars, Emma Ahlstrand.
– Emma har ju extremt stor del i det här. Det är inte så att jag har gjort det här själv, säger Ida.
Tillbaka i ledarbilen framför herreliten skriker Oskar Ekman igen, den här gången åt en flaggvakt.
– Titta inte åt det hållet! Titta åt andra hållet, andra hållet! Bra!
Inte heller hos herreliten verkar en utbrytning komma iväg. Svenska tävlingar är ofta som hårdast första timmen, medan det räcker att ta sig till Danmark för att tävlingarna ska bli hårdast sista timmen istället. Det är en nivåskillnad som har stor betydelse.
– På herrsidan så är det tufft för svensk cykel. Jag tror att de svenska herrarna och damerna är ungefär lika bra, men problemet är att det är så enormt mycket hårdare konkurrens på herrsidan, säger Thomas Backteman.
Man får inte glömma bort att det är en av världens största publiksporter.
– Tour de France är en av världens största återkommande idrottsevenemang. Det är bara OS och VM i fotboll och sådär som har lika många tittare. Det gör ju att det är väldigt stora pengar.
För några år sedan fanns det en tre, fyra stycken svenska herrproffs på högsta nivå, idag bara ett. 26-årige Tobias Ludvigsson som nyss var med i Giro d’Italia är den ende som har chansen att köra tävlingar som Girot och Tour de France.
Samtidigt blir det fler och fler som börjar cykla när de närmar sig 40. Men till skillnad från till exempel Norge, där cykel har blivit en av de stora publiksporterna på senare år, det finns världsstjärnor, stora tävlingar och massor av talanger, så har inte riktigt kopplingen mellan motion och elitsport funnits i Sverige.
Thomas Backteman själv är en av alla de som började cykla för att det var bra motion. Han kom in i sporten 2012.
– Man får inte glömma bort att det är en av världens största publiksporter. Det är det inte i Sverige. Det är en motionsform här, säger han.
Men det är hos H40-klassen och motionärerna som nyckeln verkar ligga för att svensk landsvägscykel ska leva upp. Det är en köpstark grupp.
– När vi i förbundet tittar på hur vi ska attrahera nya sponsorer så är det ju den stora mängden motionscyklister som är den viktigaste målgruppen. Förutsättningen för att vi ska få duktiga tävlingscyklister är att vi har motionscyklister, säger Thomas Backteman.
Fakta. Svenska proffscyklister
Herrar: Tobias Ludvigsson, FDJ.
Damer: Emilia Fahlin, Wiggle-High5. Sara Mustonen och Sara Penton, Team Véloconcept Women. Hanna Nilsson, BTC City Ljubljana
Fakta. Stockholms 4-dagars
Fyra etapper över fyra dagar:
• Kringeltempot
• Falkenloppet
• Arlanda Testtrack Race
• Nationaldagslinjet Markim
