Lida Loop söndag 26/5
Förberedelserna sedan Billinegeracet har sett snarlika ut. Det är pendelcykling till jobbet som gäller, kompletterat med enstaka kvällsturer. Två längre turer har det blivit, en där jag tog alla backar jag hittade på väg från jobbet.
I torsdags tog jag en runda över Änggården på väg hem. Det gick uselt. Känslan var tung, cykeln seg och hjärnan slapp. En oöm omfamning av klipporna i Änggården följdes upp av att himmelen öppnade sig med två kilometer hem. Perfekt.
På lördag körde jag och familjen mot Stockholm. Lite underligt att ha en hel dag på sig, utan att behöva komma fram. Blev lite semester i Östergötland. På hotellet blev det lite film innan jag somnade gott.
Söndag morgon. Hotellfrukost i lugn och ro. Aptiten var inte på topp. Fick tvinga i mig yoghurten och smörgåsen för att fylla på energidipåerna.
Drygt en halvtimme i bilen. Körde genom Botkyrka där jag hade sommarjobb för många år sedan, så lite nostalgiskt. Väl framme vid Lida fick vi parkera på ett gärde. GPSn sa 1,8 km kvar. Ingen dröm att promenera med fru och barn, packning och cykel. Tur att det ändå var gott om tid kvar.
Ombyte och nummerlapp gick galant. Sedan en nervös väntan på starten. Höll mig medvetet borta från starten upp för skidbacken, ville inte veta vad som väntade.
Klockan 11 drog eliten iväg med full fart. Förväntningen och nervositeten växte. Solen strålade från en blå himmel. Fyllde på lite vatten men ville inte slösa från flaskan. Kvävde kissnödigheten, medveten om att den är psykisk.
Fålla för fålla drog iväg. Mellan starterna var det två minuter väntan. Stod i kanten av fålla 7 (motion medelfart). Tillslut, 11.22 tjöt tutan. Upp på cykeln, höja sadeln, hitta en bra linje. Skidbacken brantade på, men inte alls så jobbigt som jag trodde. Runt om tappade andra fart, cyklade på låg låg växel. Jag ville inte spräcka mig, men behöll tryck och avancerade i fältet. På toppen var det enbart en cyklist framför. Tänkte ta det lite lugnt, hitta en bra klunga att ta rygg på, men de andra cyklisten drog aldrig igång så plötsligt fann jag mig ensam, i täte av gruppen.
Motionsspåret som följde var välpackad motionsslinga där det gick utmärkt att behålla tryck genom svängarna. Dessutom lätt nerför så återhämtningen efter startbacken var inga problem.
Efter ungefär sex minuters cykling på motionsstigarna kom jag ikapp de första som startat två minuter tidigare. Jag kände att jag hade ett högt tempo i mig. Kunde ligga på rulle där det var lättrampat, och gå förbi i uppförsbackarna.
I banbeskrivningen stod att den brantaste backen skulle komma ungefär halvvägs i loop ett. Det var enkelt att förstå när det var dags, men backen var relativt kort så gick bra att hålla kadensen uppe. Jämfört med Billingeracet blev det aldrig seriöst jobbigt, framförallt som det var tidigt i loppet. När det inte långt senare blev finfin singeltrack med sandstigar som böljade fram, spred sig leendet i ansiktet.
En dryg mil är passerad och benen känns pigga. Ett magiskt parti på en knapp kilometer följer, över hällar med linjeval och smådropp. Jag vet att jag kan behålla flytet bättre än många andra, och pumpar förbi två cyklister som fastnar vid en stepup. Utan att tränga mig fortsätter jag i mitt tempo, och kommer ikapp en grupp när hällarna övergår i vanlig stig.
Vid det nerlagda flygfältet kommer jag ikapp en grupp och ligger på rulle över den korta asfaltapassagen. Är nära att döna rakt in i en gömd sten med ett band som kryss över, som dyker upp när vägen övergår i stig igen.
Lyckas inte ta mig till täten av gruppen, och från bromsa ner mot järnvägen. På platten blir jag omcyklad, men när det blir uppför igen håller jag återigen ett högre tempo. Kommer ikapp nästa grupp och lägger mig i ledet. Det kommerbli långt till mål om jag pressar förbi där det kostar för mycket. Hittills har det funnits gott om platser att avancera utan att behöva offra onödiga watt.
Vid varvning vid Lida friluftsområde klämmer jag en mugg vatten och en mugg sportdryck, tar två saltgurkor och fyller på min nästan tomma vattenflaska. Det är varmt och dammigt. Jag vill inte stressa, rädd för att ta slut som förra loppet, men samtidigt ta vara på känslan av odödlighet som finns i benen och hjärtat.
Ut på andra loopen är det småteknisk singeltrack. Jag håller min plats i ledet, känner att jag har mer krut i benen men kan spara det till senare. Vi ligger tre på led, jag som sista cyklist. Stigen svänger skarpt vänster, och killen längst fram sladdar runt, varpå kvinnan framför drar över en 30 centimeters sten, som jag också fastnar på. Vi växlar några ord om att koncentrera sig och hålla avstånd. Hon undrar om jag vill passera men jag är nöjd att vila som sist i gruppen.
Stigen går över en spång innan det blir uppförsbacke igen. Med hybris från tidigare stigningar behåller jag trycket i tramporna, chansar att backen inte är längre än tidigare. Jag drar ifrån min grupp, och passerar andra som kämpar sig upp. Flåset och mjölksyran känns under kontroll.
Stigen följer överkanten av ett grustag. Jag hamnar i en ny grupp, håller mig ett hjul bakom den framför och följer rytmen. I 2-3 kilometer tuggar vi oss igenom lättrullad singeltrack. När stigen går över i grusväg spricker gruppen. Jag tar rygg på en som höjer tempot något. I nerförsbacken sänker jag sadeln, kryper ihop mot styret och till min förvåning är det ingen som tar rygg.
När farten sansar sig trycker jag i mig en Snickers för att fylla på energinivån, bara för att upptäcka att det blir uppförsbacke. Andfådd och med munnen full av choklad passerar jag två cyklister, och får span på nästa grupp framför. Snickersen sprutar ut ur öronen och jag försöker skölja ner eländet med vatten medan jag styr över grusbacken i full fart.
Ur banbeskrivningen minns jag att backen avslutas med en brant högersväng. Med lätt sladd på bakhjulet sladdar jag upp på vägen, känner hur banvakten drar efter andan. Ett fräckt leende sprider sig igen medan jag föreställer mig dammolnet efter mig.
Vägen passerar en gård där cyklisterna ombeds köra försiktigt på grund av lösa hönor. Banan går ut på en asfaltsväg och jag krigar ikapp en trio och lägger mig på rulle, bara för att två av dem ska droppa av. Vägen är i segt motlut så jag håller igen lite för att inte hamna på rött. Efter någon minut erbjuder jag mig att dra och upptäcker att det är ganska kraftig motvind. Nu är benen ganska sega och jag överväger hur sportslig jag behöver vara, eller om jag kan lägga mig bakom igen. Men trots att jag inte ökar tempot, snarare ger den andra chansen att ta rullen, bildas en lucka. Jag suckar och krigar mig genom vinden.
Vägen avslutas med en nittiograder vänstersväng och en seg grusbacke. Där vet jag att jag är stark, och passerar ett gäng cyklister. Tröttheten i benen är lättare att hantera när jag ser de andra kämpa.
I toppen av backen går stigen ihop med slutet av varv tre. En man ropar från varv tre, ber mig släppa honom. Jävlar vilket tempo han drog fram med! Upp på rullgruset på skidspåret försvinner han snabbt där framme.
Jag letar det hårdaste spåret i gruset, följer skyltarna mot loop tre. Belönas med en brant, bred backe på skidspåret. Nu får hjärtat och benen jobba. Jag längtar efter nästa kontroll och lite mer gurka.
Framför ligger två cyklister jag försöker hålla samma tempo som. Ner för skidbacken får hjärtat chansen att återhämta sig, men fingrarna ömmar när jag kramar styret. Vid friluftsområdet hejar familjen, vilket alltid ger bra med energi. En bannan och saltgurka sköljs ner med vatten och sportdryck.
Direkt efter stationen kommer en kort backe, och med munnen full är det en tuff start på loop tre. Men det är snart glömt, för här kommer loppets höjdpunkt, Diagonalen. Hällar, stepup och dropp i en 0,7 kilometer lång sträcka. Stigen påminner mycket om den på loop ett.
Jag hamnade bakom två som inte har flytet. De fastnar på trixigare partier och behöver kriga sig upp för åsarna och stenarna. Genast blir det mycket jobbigare, så för första gången på loppet tryckte jag mig förbi trots ett mindre bra läge. Tog en ås med maxwatt, och sen kunde jag pumpa och glida genom resten av partiet. Benen känns givetvis efter cirka 4,5 mil i kroppen, men kände mig ändå pinsamt pigg.
Efter Diaglonalen var det tillbaka ut på samma motionsspår som loop 1. Under några kilometer hamnade jag ensam, och blev tveksam om jag var rätt. Följde jag fel loop? Jag övervägde att vänta in cyklisten bakom, men kunde inte säga att jag missat något, så fortsatte. Motionsspåret är lättrampat men jag sparar lite kraft, samtidigt som jag ser mig om över axeln. Tillslut kom jag till en banvakt som visade mig vägen, där loop tre delar sig från loop 1.
Därefter följde kilometer efter kilometer av singeltrack. Jag ligger ensam i spåret och jobbade hårt för att inte gotta ner mig i negativa tankar. Jag anade att stigarna skulle fortsätta mer eller mindre ända till målgång, och 1,5 mil med stig efter drygt två och en halv timme cykling känns. Jag fokuserar på glädjen att komma i mål, stoltheten att klara det och att det trots allt är kul att cykla.
På en parti med motionsspår får jag lite vila, betar av några kilometer i bra tempo och intalar mig att det inte är speciellt långt kvar. Hamnade efter två som höll ett passande jämnt tempo.
Vår trio kom ikapp och drog ifrån enstaka cyklister. Några med kramp, andra såg bara trötta ut. Men vi nötte på. Kom ut på kortare sträckor av motionsspår och kunde hålla tempo istället för att rulla och vila. Känslan av odödlighet var borta, men nu kändes ändå okej. Intala mig att jag var starkare än på Billingeracet, och medveten om att avslutet inte var en monsterbacke upp på Billingen.
Stigarna fortsatte obarmhärtigt. En kortare uppförsbacke, lite trix på toppen, sedan en stenig utförslöpa. Ett ögonblick av okoncentration och styret tog tvärstopp. Flög över styret, fick kramp i vaden när SPDn löste ur. Slog i knäna och underarmen, men gjorde inte så ont då. Hade precis gjort en lucka till cyklist tre i gruppen, som ropade om jag var okej. Upp igen, räta styret och fortsätta cykla. Tyckte något kändes avigt med cykeln, men kämpade vidare (mer om det senare). Framförallt där det blev lite tekniskt nerför betedde sig cykeln inte som vanligt, eller var det 55 kilometer i benen som gjorde det?
Tillslut kom vi ut på en asfaltsväg vid golfbanan. Från banbeskrivningen mindes jag att det var den enda asfalterade backen. Förberedde mig för några jobbiga minuter, men någon vidare backe var det inte tal om.
Fick räta styret några gånger då hjulet vred sig. För varje gång steg frustrationen, samtidigt som kroppen protesterade av att kliva av sadeln. Vid svinget över sadeln högg krampen i baklåret. Men målgången hägrade.
Jag låg bakom en cyklist, släppte inte en millimeter och tuggade i mig stigen. Överlag kände jag mig oförskämt pigg. Kanske kunde ha växlat upp tempot sista biten, men ville komma i mål med ett leende.
Hade också mer eller mindre hela sista loopen legat som andra eller tredje person, och fått draghjälp så ville inte spurta förbi sista biten bara för att. Det är ändå motion jag cyklar.
Kom till delen där stigarna gick ihop, där jag släppt fram en cyklist ett varv tidigare. Funderade på att skämta om att dra loop tre en gång till, men kändes onödigt. Tanken på rullgrusbacken kändes övermäktig. Istället följde jag bakom, genom den sista singeltracken på skrå ner mot sjön.
Då drog min draghjälp på en vild spurt. Flög upp för sista knäcken, och mot mål. Jag kramade ur det jag hade utan att gå mot kramp. I högtalarna var det prisutdelning. Jag passerade mållinjen med ett leende, precis som jag haft som mål, efter 3 timmar, 14 minuter och 47 sekunder.
Arrangemanget som helhet var precis som förväntat. Banan, med en bred variation av större och mindre stig och motionsspår gav variation, glädje och tid för återhämtning. Terrängen passade mig utmärkt, där backarna aldrig blev så långa att de på allvar fick mig att gå på rött. Allt som allt en bra upplevelse.
Efter vila, mat och vatten cyklade jag och hämtade bilen (det ändå stora minuset, den korta turen var extremt lång). Jag duschade innan bilresan hem mot Göteborg påbörjades. I garaget hemma cirka sex timmar senare upptäckte jag varför cykeln betedde sig så konstigt efter kraschen. Framhjulet hade vridit sig 180 grader. Men i värmen, stressen och rådande omdöme märkte jag inte det. Notering till mig själv, fatta inga viktiga beslut direkt efter ett långlopp.
