Det finns två olika filosofier när det gäller att bygga för enkelriktad trafik: den danska och den nederländska.
Den danska filosofin är den som praktiseras i Stockholm, med cykelbanor som är striktare åtskilda från gångbanorna än från motorfordonstrafiken. Inför varje korsning övergår cykelbanan i cykelfält eller cykelbox och man förväntas svänga vänster med "stora svängen" om cykelbox saknas. Det blir rätt svårt att cykla i motriktningen någon längre sträcka på en sådan cykelbana, för så fort man kommer till en korsning blir det uppenbart att man har kört fel på något vis.
Den nederländska filosofin är den som praktiseras i t.ex. Lund, med cykelbanor som är striktare åtskilda från motorfordonstrafiken än från gångbanorna. I korsningarna finns i regel någon form av cykelpassage, ofta sidoförskjuten och samlokaliserad med gångpassage/övergångsställe. Det finns inga större hinder för att cykla i motriktningen på en sådan cykelbana, men all vägvisning, målning, skyltning och signalering är byggd för att påbjuda enkelriktad trafik.
Jag vet inte om det finns några mätningar på hur väl enkelriktningen funkar i Lund, men min uppskattning är att i alla fall 9 av 10 cyklister cyklar med biltrafiken, vilket reducerar antalet möten mellan cyklister med 2/3 jämfört med dubbelriktad trafik. Den sista tiondelen av cyklisterna är antagligen sådana som inte kan eller vill följa trafikregler över huvud taget och sådana kommer att lyckas göra fel oavsett hur man bygger.