[jättejättekort-mini-RR] Grattis till hemkomsten motherhobbit!
För jag har ju den äran att gratulera marran till att ha landat i mörkrets hjärta, aka Västerbotn! Här erbjuds det för tillfället prima svallis strösslad med flortunn snö. Det måste ju kännas helt episkt som ombyte till Sierra Nevadas snustorra berg tänker jag.
Det tänkte visst marran också, för så fort han damp ned i Umeträsk ville han ut och bredsladda sig igenom hela skogen. Själv hade jag i ärlighetens namn inte haft en tanke på att cykla sen jag kom tillbaka till verkligheten. Jag tycker liksom inte att horisontellt regn och beckmörker inbjuder till shortsaktiviteter i skogsmiljö. Soffan och ölen och vinet och glöggen har däremot känts mycket inbjudande. Jag har druckit ganska mycket öl och vin och glögg sen jag kom tillbaka till verkligheten..
Men så kom då marran hem till den här vattenpölen som kallas umeå av mindre vetande och när han hade suttit på arslet i soffan i tre dagar gick det liksom inte längre. Dessutom lyckades ju faktiskt solen baxa sig igenom molntäcket för första gången på två veckor i lördags och då kunde inte ens vilda hönor hålla varken hoben eller sig själva från att cykla.
Dessutom var det ju ett fantastiskt tillfälle att få träda ut ur garderoben som likadanaträningsoverallihusvagns-duo. Det är ytterst ubehagligt: vi har samma märke på hojen, samma modell av det märket, samma märke på skorna, samma märke på vindjackan, samma färg på soft-shellen, snart samma märke på skidhjälmen och nu likadana cykeltröjor. Tur att jag är jättelång och att marran är hob.
Hur som helst. Det var jättefint i skogen. Solen sken en kort stund innan den gick ned och frosten glittrade och svallisen blänkte och det var jättejättehalt och jag har aldrig cyklat så jävla långsamt och varit så feg och rädd och missat så många saker som jag vanligtvis tar. Dessutom var det jävligt kallt om händerna.
Hob i motljus
Hob i sidoljus
Hob som cyklar på bakhjul och inte tänker på att det inte finns nånstans att sätta framhjulet eftersom alla jävla stenar är tänkta av extraextra-prima tunnt isskinn
Hob som skiter i att alla jävla stenar är täckta av extraprima ishud och cyklar lite på både fram och bakhjul ändå.
Jag tänkte mycket på svallisen. Jättemycket. Och så längtade jag tillbaka till Espania lite.
Fast ändå, det ÄR ju också så fint ändå. Västerbotn alltså. Till och med fint på plattlandet.
Så, nu var det slut. Kort och koncist.
Det tänkte visst marran också, för så fort han damp ned i Umeträsk ville han ut och bredsladda sig igenom hela skogen. Själv hade jag i ärlighetens namn inte haft en tanke på att cykla sen jag kom tillbaka till verkligheten. Jag tycker liksom inte att horisontellt regn och beckmörker inbjuder till shortsaktiviteter i skogsmiljö. Soffan och ölen och vinet och glöggen har däremot känts mycket inbjudande. Jag har druckit ganska mycket öl och vin och glögg sen jag kom tillbaka till verkligheten..
Men så kom då marran hem till den här vattenpölen som kallas umeå av mindre vetande och när han hade suttit på arslet i soffan i tre dagar gick det liksom inte längre. Dessutom lyckades ju faktiskt solen baxa sig igenom molntäcket för första gången på två veckor i lördags och då kunde inte ens vilda hönor hålla varken hoben eller sig själva från att cykla.
Dessutom var det ju ett fantastiskt tillfälle att få träda ut ur garderoben som likadanaträningsoverallihusvagns-duo. Det är ytterst ubehagligt: vi har samma märke på hojen, samma modell av det märket, samma märke på skorna, samma märke på vindjackan, samma färg på soft-shellen, snart samma märke på skidhjälmen och nu likadana cykeltröjor. Tur att jag är jättelång och att marran är hob.
Hur som helst. Det var jättefint i skogen. Solen sken en kort stund innan den gick ned och frosten glittrade och svallisen blänkte och det var jättejättehalt och jag har aldrig cyklat så jävla långsamt och varit så feg och rädd och missat så många saker som jag vanligtvis tar. Dessutom var det jävligt kallt om händerna.
Hob i motljus
Hob i sidoljus
Hob som cyklar på bakhjul och inte tänker på att det inte finns nånstans att sätta framhjulet eftersom alla jävla stenar är tänkta av extraextra-prima tunnt isskinn
Hob som skiter i att alla jävla stenar är täckta av extraprima ishud och cyklar lite på både fram och bakhjul ändå.
Jag tänkte mycket på svallisen. Jättemycket. Och så längtade jag tillbaka till Espania lite.
Fast ändå, det ÄR ju också så fint ändå. Västerbotn alltså. Till och med fint på plattlandet.
Så, nu var det slut. Kort och koncist.
