Frith sa:
Mycket fina vägar i norra Uppland!
+väldigt mkt. Med undantag för första och sista biten så var det bara någon enstaka kilometer på större vägar som kunde upplevas som tråkiga. Resterande vägar bjöd på en trevlig mix av skog och fält/ängar med många inslag av gamla bruksmiljöer (Lövstabruk var nog min favorit). Jag ger banan 9 rondonnörfyllda luftskåp av 10 möjliga i betyg och banläggningsansvarig(a) är inte att skylla för det tappade tionde skåpet. Att ta sig ut ur lite större städer är nästan aldrig möjligt utan en del strul.
En rapport från rundan sett ur mitt perspektiv:
Vi hade lite otur ut ur Uppsala med rödljus och dubbla stopp för tåg. Tror det var samlad klunga upp till Vattholma.
Kände när jag kom fram i dragposition på vägen upp mot Tensta k:a, ganska snart efter Vattholma, att det nog kunde vara bra att få lite splittring i gruppen så jag ökade farten. Tycker att grupper på 20+ personer är för mycket. Egentligen är i mitt tycke 5-8 pers trivsammast. Vi blev rätt snart en sextett vilken efter ett frånfälle blev en kvintett. I den hjälpsamma vinden gick det undan bra upp till Örbyhus. Dock var det lite karaktär av stegringslopp där varje ny gubbe som kom fram i dragposition la på ett kol ytterligare jämfört med föregående.
Under Örbyhusstämplingen (på ICA) beslutade vi oss för att dra ner tempot lite för att inte riskera att förorena dikena i norra Uppland med halvdöda randonnörer. Gick bra tycker jag och upp till Hållnäs rullade det på riktigt fint. Ny ICA-stämpling innan det var dags att vända söderut.
Vinden blev nu lite mindre välvilligt inställd, men fortfarande var det inte värre än att gick det att hålla rätt bra fart. En bit före Lövstabruk släppte en i kvintetten, Rickard (om nu inte mitt eländiga namnminne fullständigt sviker). Han låg på andra plats i gruppen (Jonas drog) och helt plötsligt vek han ut och sidan och verkade säga något till tredjemannen i gruppen (namn glömt). Sen droppade han bak. Trodde först att han skulle göra något och ville lägga sig sist i gruppen. Hade inte en tanke på att han skulle släppa då han verkat urstark så långt. När jag lite senare vände mig om var han dock långt efter. Tänkte att genom att han sagt ngt till tredjemannen så ville han kanske åka själv. När vi kom ner till Lövstabruk tog vi dock ett snabbt snack och beslutade oss för att invänta honom och sedan sänka tempot. Vi höll sen ihop ner till Österbybruk där det blev pizza på torget. Medan vi åt hann en annan grupp både komma in och ge sig av.
Vi körde på och kom efter ett tag ikapp en av de fyra som stuckit iväg före oss. Han var dock såpass sliten att han inte hakade på vår grupp. En bit före det andra grusvägspartiet fick vi syn på trion framför oss. De körde varianten ner till stora vägen medan vi körde grusvägen. Tror vi tjänade lite på det. När vi åter kom ut på asfalten så växte hornen och jag började jaga. Tyvärr hade det som effekt att benen surnade rätt kvickt samtidigt som vi åter reducerades till en kvartett. Efter en liten stund var vi ikapp trion och vi höll ihop ner till sista ICA-stämplingen, i Vallby.
Då vi stod och gjorde oss i ordning för att komma iväg rullade Rickard in. Jag lyckades dock fumla och efter att ha stoppat ner låset i påsen med verktyg och lås i tröjfickan innanför västen hade de andra redan hunnit över vägen, minus Jonas som stod och skulle till att åka över. Tog ett raskt beslut att vänta på Rickard och göra honom sällskap och vinkade till Jonas att de skulle åka utan mig. Var egentligen två skäl till att jag tog beslutet att vänta, dels att jag vet hur träligt det kan vara att ligga och nöta själv på slutet (i synnerhet om vinden är lite mindre snäll) och dels att jag tyckte att det var rätt onödigt då jag höjt tempot i jakten på trion och (oavsiktligt) bidragit till att han åkt av. I efterhand är jag nöjd med beslutet. Dels för att vi fick en rätt trevlig sista bit in och hann snacka lite, och dels för att jag slapp pressa mig på slutet. Hade troligen kunnat grisa mig med förstagruppen in till mål, men vad hade egentligen poängen varit? F.ö. firade vi ankomsten med att pricka in ytterligare ett par fällda tågbommar strax före målgången!
Slutligen måste jag säga att det är lite knäckande att se Jonas stå i målet, till synes oberörd, när vi två rullade in och veta att han (a) cyklat från Västerås till Uppsala på morgonen, (b) dragit mest under rundan och (c) skulle cykla tillbaka hem, d.v.s. göra ytterligare 16 mil utöver rundan. Han må dock vara förlåten då han tog många, långa och (i mitt tycke) extremt bra förningar. Karln kan verkligen mala på med i det närmaste maskinmässig precision. Ingen tillstymmelse till ryckig körning där inte.